I VICE guide till studentlivet dyker vi ner i allt som rör livet som student – från fest, smarta droger och matvanor till studielån och framtidsutsikter. Läs hela guiden här.–--Julian Kiik är 16 år och yngst på Stockholms universitet där han läser sin första termin. Det är helt sinnessjukt. Om det får dig att känna dig uråldrig och talanglös är det kanske för att du är det. Julian å andra sidan verkar inte bryr sig så mycket om det där. Han har alltid varit yngst, ibland har det medfört problem, och han pratar sällan om sin ålder.
Annons
Det är förståeligt. Gamlingar är besatta av ungdomen och imponeras så fort unga personer lyckas prata sammanhängande eller skriva fullständiga meningar. Fetischen förvärrar ungdomarnas redan svåra åldersnoja – ständigt brydda om att någon som är född senare kanske är lite smartare, snyggare, snabbare och mäktigare.Men vi skiter i det nu. Vi träffade Julian för att höra om hur man plöjer igenom grundskolan och gymnasiet och hur det påverkar en socialt att alltid vara yngst i klassen.VICE: Är det många som kommenterar att du är så ung och pluggar på universitetet?
Julian Kiik: Jag har inte pratat offentligt om att jag är 16 och går på universitetet. Det är bara ett par som vet: min familj, mina föreläsare, några klasskamrater på universitetet och min förra klass på gymnasiet. Vissa tror att det är på grund av att jag studerat utomlands och bytt hit. Nej, jag hade bara tur i början, skippade två klasser och nu är jag här. Jag har behållit det för mig själv för det blir konstigt när folk får veta att jag är 16 och går på universitetet. Men det kommer väl ut nu.Åh fan. Vi kan ju ta det från början då. Hur var dina första skolår?
När jag var fem sålde The English Shop vid Medborgarplatsen [i Stockholm] "preschool-pamfletter" där man kunde lära sig engelska, matematik och andra skolämnen. Min far trodde att det skulle vara bra för mig att prova. Jag gillade geografi, att rita berg och peka ut berggrunder och sånt där, så vi fortsatte på det sättet. Min far hade tid att vara hemma och hjälpa mig på vägen, så jag var hemskolad tills jag var sju.
Julian Kiik: Jag har inte pratat offentligt om att jag är 16 och går på universitetet. Det är bara ett par som vet: min familj, mina föreläsare, några klasskamrater på universitetet och min förra klass på gymnasiet. Vissa tror att det är på grund av att jag studerat utomlands och bytt hit. Nej, jag hade bara tur i början, skippade två klasser och nu är jag här. Jag har behållit det för mig själv för det blir konstigt när folk får veta att jag är 16 och går på universitetet. Men det kommer väl ut nu.Åh fan. Vi kan ju ta det från början då. Hur var dina första skolår?
När jag var fem sålde The English Shop vid Medborgarplatsen [i Stockholm] "preschool-pamfletter" där man kunde lära sig engelska, matematik och andra skolämnen. Min far trodde att det skulle vara bra för mig att prova. Jag gillade geografi, att rita berg och peka ut berggrunder och sånt där, så vi fortsatte på det sättet. Min far hade tid att vara hemma och hjälpa mig på vägen, så jag var hemskolad tills jag var sju.
Annons
Började du i första klass efter det?
Min familj var vänner med rektorn på Tanto International School eftersom min storebrorsa hade gått där ett par år tidigare. När vi visade honom de där pamfletterna jag hade gjort sa han: "Du kommer inte alls att passa in i de första tre åren eftersom det är allt de gör där. Vi kan sätta in dig i fyran och se hur det går där och om du vill kan vi flytta ner dig sen." Jag började i "fourth grade" [motsvarande andra klass] när jag var sju, de andra i klassen var åtta och nio år tror jag, och jag tyckte det var lätt. Efter sjuan [ungefär motsvarande sjätte klass] gick jag vidare till Estniska skolan. Jag hade gjort nästan allt som fanns i årskurs sju och tänkte att jag kunde byta till åttan direkt.Då var du alltså två år yngre än dina klasskamrater och i en ganska känslig ålder. Hur var det?
Det var en dålig upplevelse. Jag skulle inte vilja säga att de andra barnen hånade mig men de skämtade om mig och min ålder. Jag tyckte att skolans lärare och läroplan var dålig och jag fick typ F och E i betyg. Efter ett halvår bytte jag till Europaskolan och det kändes mycket bättre. Där brydde ingen sig om min ålder utan sa typ "häng med oss, vi ska spela spel" och jag började få A och B i betyg.
Min familj var vänner med rektorn på Tanto International School eftersom min storebrorsa hade gått där ett par år tidigare. När vi visade honom de där pamfletterna jag hade gjort sa han: "Du kommer inte alls att passa in i de första tre åren eftersom det är allt de gör där. Vi kan sätta in dig i fyran och se hur det går där och om du vill kan vi flytta ner dig sen." Jag började i "fourth grade" [motsvarande andra klass] när jag var sju, de andra i klassen var åtta och nio år tror jag, och jag tyckte det var lätt. Efter sjuan [ungefär motsvarande sjätte klass] gick jag vidare till Estniska skolan. Jag hade gjort nästan allt som fanns i årskurs sju och tänkte att jag kunde byta till åttan direkt.Då var du alltså två år yngre än dina klasskamrater och i en ganska känslig ålder. Hur var det?
Det var en dålig upplevelse. Jag skulle inte vilja säga att de andra barnen hånade mig men de skämtade om mig och min ålder. Jag tyckte att skolans lärare och läroplan var dålig och jag fick typ F och E i betyg. Efter ett halvår bytte jag till Europaskolan och det kändes mycket bättre. Där brydde ingen sig om min ålder utan sa typ "häng med oss, vi ska spela spel" och jag började få A och B i betyg.
Så hur gammal var du när du började gymnasiet?
Jag hade ännu inte fyllt 14 när jag började gymnasiet. Mitt första val till gymnasiet var naturlinjen men jag saknade fem poäng och kom in på samhällsprogrammet i stället.
Jag hade ännu inte fyllt 14 när jag började gymnasiet. Mitt första val till gymnasiet var naturlinjen men jag saknade fem poäng och kom in på samhällsprogrammet i stället.
Annons
Du var 13 bast! När jag började ettan var jag 16, som du är nu. Vad tror du det beror på att du har tagit dig igenom skolan så fort?
Jag tror att alla kan göra det om de vill, det enda som krävs är att man själv vill studera. Att jag kunde göra det beror inte på något genetiskt. Jag har blivit bättre på att studera med tiden. Jag delar upp allting och gör klart en sak i taget, det är det lättaste sättet för mig att lära mig.Många börjar festa någon gång på gymnasiet och har sin första grisfylla. Hur såg det där ut för din del?
Jag gick bara på ett par fester under hela gymnasiet; det största hindret för mig var min ålder. För det första var jag 13 när jag började och för det andra bodde många i min klass utanför Stockholm, så långt bort att jag inte orkade åka dit. Jag fokuserade på skolan i stället. På vårterminen i ettan bestämde jag mig för att läsa Matte 2 samtidigt som jag läste Matte 1. I tvåan tog jag Matte 3 och 4 – jag satt med 18- och 19-åringar vilket var lite konstigt – och hade aldrig tid att gå på fest. I trean gick jag på ett par fester, men när någon fick veta min ålder blev det alltid lite konstigt, typ, "Du är en 16-åring bland 19-åringar, hur gick det till?" Och jag drack aldrig på fest. Jag har aldrig tyckt om det eller velat göra det.Vad hade du för betyg när du tog studenten?
Mitt betygssnitt på gymnasiet låg runt B+. Jag var ganska jämn i de flesta ämnen men SO-ämnen och historia, där man behöver lära sig specifika kontexter och olika sätt att applicera kunskaperna, kunde jag aldrig riktigt bemästra.Hur har du det på universitetet?
Nu går jag på kandidatprogrammet i matematik. De klasskamrater som vet att jag är 16 bryr sig inte så mycket. De verkar bara tycka att det är coolt, typ drar några skämt då och då men det ganska roligt tycker jag.Jag vill försöka avsluta universitetet på tre år. I framtiden vill jag antingen göra något med forskning eller något militärt. Data och programmering känns också roligt. Jag får se, jag har ingen aning just nu. Kanske ska jag tänka på att slutföra detta innan jag tänker på vad jag ska göra sen.Tack Julian.Theo Hagman Rogowski finns på Twitter och Hampus Andersson finns på Instagram.
Jag tror att alla kan göra det om de vill, det enda som krävs är att man själv vill studera. Att jag kunde göra det beror inte på något genetiskt. Jag har blivit bättre på att studera med tiden. Jag delar upp allting och gör klart en sak i taget, det är det lättaste sättet för mig att lära mig.Många börjar festa någon gång på gymnasiet och har sin första grisfylla. Hur såg det där ut för din del?
Jag gick bara på ett par fester under hela gymnasiet; det största hindret för mig var min ålder. För det första var jag 13 när jag började och för det andra bodde många i min klass utanför Stockholm, så långt bort att jag inte orkade åka dit. Jag fokuserade på skolan i stället. På vårterminen i ettan bestämde jag mig för att läsa Matte 2 samtidigt som jag läste Matte 1. I tvåan tog jag Matte 3 och 4 – jag satt med 18- och 19-åringar vilket var lite konstigt – och hade aldrig tid att gå på fest. I trean gick jag på ett par fester, men när någon fick veta min ålder blev det alltid lite konstigt, typ, "Du är en 16-åring bland 19-åringar, hur gick det till?" Och jag drack aldrig på fest. Jag har aldrig tyckt om det eller velat göra det.Vad hade du för betyg när du tog studenten?
Mitt betygssnitt på gymnasiet låg runt B+. Jag var ganska jämn i de flesta ämnen men SO-ämnen och historia, där man behöver lära sig specifika kontexter och olika sätt att applicera kunskaperna, kunde jag aldrig riktigt bemästra.Hur har du det på universitetet?
Nu går jag på kandidatprogrammet i matematik. De klasskamrater som vet att jag är 16 bryr sig inte så mycket. De verkar bara tycka att det är coolt, typ drar några skämt då och då men det ganska roligt tycker jag.Jag vill försöka avsluta universitetet på tre år. I framtiden vill jag antingen göra något med forskning eller något militärt. Data och programmering känns också roligt. Jag får se, jag har ingen aning just nu. Kanske ska jag tänka på att slutföra detta innan jag tänker på vad jag ska göra sen.Tack Julian.Theo Hagman Rogowski finns på Twitter och Hampus Andersson finns på Instagram.