Skåne blir nog aldrig självständigt

"Vi har aldrig varit danskar och har inte blivit svenskar," säger Skånekännaren Ulf Nilsson på språket han kallar östdanska, som jag hade misstagit för skånska om han inte sagt något.

Det är den 4 juni 2016 och Nilsson talar inför ett tjugotal åhörare, mestadels män i pensionsåldern. De har samlats i Loshult i norra Skåne för att tillsammans med Skånepartiet fira den skånska nationaldagen, instiftad av partiet. "I mitt sinne råder ingen som helst tvekan om att vi skånelänningar skulle klara oss utmärkt på egna ben, som medlemmar i EU och NATO, [i] nära samarbete med våra grannar: Danmark, Sverige, Tyskland, Polen och de baltiska länderna," säger Nilsson.

Utöver självdöda och marginella företeelser är det här vad som är kvar av den organiserade skånska självständighetsrörelsen. (Göran Hansson som är aktiv i de lokalpatriotiska organisationerna Stiftelsen skånsk framtid och Skåneländska flaggans dag finns också. 2009 fick han in skånska på UNESCO:s lista över utrotningshotade språk. Det har sedermera tagits bort.)

Skånepartiet bildades 1979 med mål om regionalt självstyre, en skånsk reklamfinansierad tv-kanal och fri alkoholförsäljning i Skåne. De började med partipolitiska radiosändningar i Malmö 1982 – pratradio och önskemelodier med partiledare Carl P Herslow. Samtidigt radikaliserades partiet, krävde självständighet, medlemskap i NATO och EU och antog en kraftigt invandringskritisk profil.

Relaterat: Munchies guide to Skåne:

"Jag tror på Skåne och inte på islam. Skål!" lyder partiets trosbekännelse, varpå man skålar i lättöl. Den lokala matkulturen är av betydande vikt: "Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne" stod det på partiets utskick inför valet 2014. "Islamfrågan är av särskild betydelse här i Skåne på grund av fläskproduktionen och alkoholproduktionen," säger partiledaren Carl P Herlsow, som vidhåller att islam är en psykosocial sjukdom och ett reellt hot mot skånsk kultur.

Efter valet 1985 tog partiet plats i fem skånska kommuner. I Malmö fick de 11 500 röster och bidrog till att Socialdemokraterna förlorade makten i kommunfullmäktige för första gången på 66 år.

En stark drivkraft bakom den skånska separatismen är idén om att Skåne blev svenskt med våld och tvångsförflyttningar under Karl XI, men att skåningarna stod emot och behöll sina säregenheter. Det är omtvistat hur försvenskandet av Skåne gick till och hur våldsamt det var. Enligt Harald Gustafsson, historiker vid Lunds universitet, har bristen på forskning i ämnet lämnat utrymme för myten om att skåningarna utsattes för etnisk rensning och brutalitet. "Något som helst stöd för dessa 'alternative facts' om etnisk rensning etcetera finns inte i forskningen," skriver han i ett mejl.

"Som liten fick jag höra hur 'Sverige våldförde sig på Skåne' och att 'Det är fel kung på 500-lappen'. Det var ju Karl XI innan och han stod för folkmord i Skåne," säger Jens Persson, 28, frilansmusiker från Bara. Han bor i Malmö sedan drygt tio år.

"På det sättet tror jag det lever kvar i den yngre generationen och det blir helt enkelt en identitet som många kan förlika sig med: Att vara underdogen som sätter sig upp mot Stockholm. Med det sagt så kan jag identifiera mig med att vara 'mot Stockholm och etablissemanget', att räcka finger åt vad som är hippt i huvudstaden och köra sin egen grej, att jävlas, men alltid med glimten i ögat."

Att prata skånska, lyssna på regionala hits och vifta lite med Skånes flagga räcker som lokalpatriotiska uttryck för de flesta skåningar – och naturligtvis att hurra trefaldigt i stället för fyra gånger. Jens Persson är skåning sedan minst fyra generationer ("Tror det får kvalificera mig som en äkta skåning, så nära inavel man kan komma") och han gör allt det där. Han är helt ointresserad av ett självständigt Skåne och känner ingen som vill ha det heller. "Det är inget jag övervägt överhuvudtaget och jag har alltid sett det som en underhållande grej att det faktiskt finns folk som tycker det. Jag ser inga argument för att det skulle vara en god idé."

Några goda argument för skånsk självständighet har inte heller Mats Olsson, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. "Okej, teoretiskt skulle det gå. Huvudstaden hade naturligtvis blivit Malmö, inget annat hade fungerat. Den centrala mittpunkten är ju Höör och det är inte ens en stad. Men kostnaden är för hög till de eventuella fördelarna, om det nu finns några. Den ekonomiska integrationen med Sverige är så långt driven att det skulle kosta för mycket att inrätta parallella system vad det gäller tullverk, polis, skatteverk och infrastruktur. Skåne hade klarat sig fast sämre än i dag."

Sedan mitten av 1980-talet har Skånepartiet varit på nedgång. Efter valet 2006 försvann deras sista mandat i lagstiftande församlingar. Partiets pengar tog slut i början av 2017 och då tystnade även radiosändningarna – tills en fransk vinproducent gav partiet en metaforisk hög med guld. Carl P Herslow tror att Sverigedemokraternas framgångar har gjort skåningarna mindre angelägna om självständighet och att tidigare skånepartistiska väljare valt att stödja SD i stället. I dagsläget har partiet ett hundratal medlemmar, enligt partiledaren.

Mats Olsson tror inte att separatistiska krafter i regionen kommer att växa sig starkare. Skåne har aldrig varit självständigt, bara ett landskap som bytt nationstillhörighet, och redan när det hände var Skåne inte särpräglat danskt. Carl P Herslow håller inte med. "De senaste månaderna tycker jag mig kunna förnimma en återhämtning av intresset för skånsk självständighet och det sammanhänger med attentaten vi haft i Stockholm i december 2010 och den 7 april i år," säger han.

De första tecknen på om det ligger någon sanning i Herslows spaning bör kunna bevittnas i hela Skåne den 4 juni. Skånepartiet planerar att fira högtidsdagen på en ännu obekräftad plats i Malmö.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.