Den här begravningsbyrån visar upp lik som om de vore vid liv

Två veckor efter att Renard Matthews blev tragiskt skjuten till döds i närheten av sitt hem i New Orleans såg 18-åringen exakt ut som han gjorde i livet. På sin minnesstund satt han tillbakalutad framför en tv och "spelade" NBA2K med sina händer runt en PS4-kontroll, iklädd solglasögon, strumpor, tofflor och ett basketlinne med en påse Doritos och root beer inom räckhåll. Precis som hans familj ville minnas honom.

Renards något annorlunda begravningsceremoni är den senaste i vad amerikanska begravningsentreprenörer kallar för "icke-traditionella" minnesstunder. Istället för att den avlidna presenteras i en öppen eller stängd kista väljer en del familjer att positionera kroppen i verkliga scenarion för att kunna presentera dem så som de såg ut i livet innan det var dags att bli begraven. Det här började man göra redan 2008 i Puerto Rico som ett mer festligt alternativ för att fa farväl av nära och kära. På begravningsbyrån Marín Funeral Home placerade man kroppar gränslande motorcyklar eller stående i en provisorisk boxningsring.

Några år senare nådde "extreme embalming"-trenden New Orleans, då familjen till musikern Lionel Batiste bad en begravningsbyrå att ha honom lutandes mot sin bastrumma, med handen vilandes på käppen han alltid gick runt med. När Mickey Easterling dog 2014, en kvinna känd för sina extravaganta fester i New Orleans, såg hennes familj till att hon fick ett allra sista kalas, och lät henne sitta på en bänk med sin typiska fjäderboa, med cigg i ena handen och ett glas skumpa i andra. Döttrarna till Miriam Burbank lät sin begravningsentreprenör få henne att se ut så som de var vana vid att se henne: sittandes vid ett bord klädd i svart och guld, med en mentolcigg mellan fingrarna och en burk öl vid sin sida.

I en tid då det är fysiskt möjligt att flyga ut sina kremerade rester i rymden är dessa nya sätt att minnas människor bara ytterligare ett kreativt sätt för människor ett hylla en människas liv och förändra narrativet kring döden. Jag pratade lite med begravningsentreprenören Patrick Schoen som erbjuder den här tjänsten, för att ta reda på varför familjer väljer att göra det här, hur det går till rent praktiskt och varför de börjar bli allt vanligare i New Orleans.

VICE: Berätta lite om hur Mickey Easterlings minnesstund gick till.
Patrick Schoen: Hon var ett societetslejon i New Orleans och alltid i mitten av allting. Hon älskade livet och anordnade ofta extravaganta fester. Hon hade berättat för sin dotter om hur hon ville bli ihågkommen, så efter hennes bortgång ringde dottern mig och berättade om hennes mors intressen. Tillsammans kom vi fram till att minnesstunden skulle kretsa kring att hon var värdinnan på en champagnefest, och gick ut och satte sig på en bänk i trädgården efteråt, med ett champagneglas i ena handen, en cigg i andra, och en rosa fjäderboa runt axlarna, klädd i sina finaste kläder. Det var första gången vi gjorde en minnesstund av det slaget.

Hur reagerade ni när familjen frågade er om det vore möjligt att genomföra?
Vårt jobb är att göra familjerna nöjda. I det här fallet var det hennes önskan, så vi gav henne och familjen vad de ville. Det viktigaste för oss var att se till att vi gjorde så gott vi kunde. Jag visste inte ens att det var möjligt. Jag kände bara att vi var tvungna att försöka. Och tillsammans löste vi det. Men det var en enorm utmaning för byrån.

Hur reagerade de som kom till minnesstunden?
Det togs emot väldigt väl, tro det eller ej. Ingen var chockad eller tyckte det var opassande eller så, men folk blev definitivt överraskade. Vi ville se till att hennes minnesstund skulle bli en man kom ihåg, och det blev det. Den spred sig över hela världen. Jag parkerade en likbil framför lokalen så att man inte skulle bli så chockad och så att det faktiskt såg ut som en begravning. Allting förbereddes här på begravningsbyrån. Hon var såklart tvungen att åka dit i en vanlig bil, eftersom hon redan var placerad i sin position.

Fick ni någon kritik för det här, och vad hade folk för problem med det?
Jag tror folk mest blev överraskade. Det var en del som reagerade på att det var väldigt annorlunda, men jag skulle inte säga att någon sa något negativt direkt. Poängen var att det här var Mickey Easterling. Det var så här hon levde sitt liv, och det här var hennes beslut.

Är det en större utmaning att planera en sån här typ av begravning jämfört med en traditionell?
Om man utbildar sig till begravningsentreprenör får man inte lära sig i skolan hur man bäst placerar en död person på en bänk. Jag minns att jag fick ett samtal från en anställd som sa: "Är du galen? Hur har du tänkt att vi ska lyckas med det här?" Och jag svarade bara att vi ska se till att göra familjen nöjd så vi får helt enkelt lista ut det.

Är det någon särskild balsameringsmetod man använder?
Det är inte riktigt en särskilt metod för det, utan det handlar mer om att hitta ett sätt för att stabilisera personen. Själva balsameringsmetoden är samma som vi alltid använder.

Hur skulle du säga att stämningen på en icke-traditionell gudstjänst skiljer sig från en mer traditionell?
Det är inte lika dystert. Det är inte så att man går in på en lokal och bara ser kistan direkt. Stämningen blir gladare faktiskt. Med Mickey Easterling kändes det som att alla var på en fest tillsammans, vilket var hennes önskan. Hon ville ha en hyllning till livet.

Tror du att den här typen av begravningar kommer bli mer och mer populär?
Det skulle kunna bli vanligare med tiden. Vi har det här nya alternativet som folk helt enkelt inte hade förut. För en del som vill hantera sin sorg på ett annorlunda sätt är det här en möjlighet för dem att kunna göra det. Jag tror väl inte att det kommer bli en fluga som alla kommer göra, det kommer fortsätta vara en viss typ av person. Personer som rent allmänt lever unika liv.

Varför tror du att dessa tjänster har blivit så populära i just New Orleans?
New Orleans har en annorlunda själ. Vi älskar att fira saker här, och bara för att det är en begravning betyder inte att man inte kan fira och ha det trevligt. Många av dessa begravningar kommer säkert av att personer som har bott här och sedan dött ville ha det på det sättet. De ville se till att alla fortfarande har det bra.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.