Till Signe

Den här texten handlar om självmord, känsliga läsare varnas

Det är en känsla som fortfarande är kvar i mig. En känsla av att du är nära mig, att du sitter bredvid mig.

Första gången jag träffade dig fick jag intrycket av att du inte brydde dig om vad andra tycker. Du var dig själv, spontan och vacker. Vi gick in på en bar och satte oss ner. Du kände personalen – du kände hela Århus. En bartender sa till mig att att du egentligen var nervös men du verkade så självsäker.

Vi tog samma buss när vi skulle hem. Du kysste mig på väg till busshållplatsen. Det var som om du inte var rädd för någonting. Vi kysstes hela vägen tills du skulle gå av.

Tre månader senare skulle jag vara tvungen att åka tillbaka till Israel .

Nästa dag träffades vi igen. Jag hade aldrig varit med en tjej tidigare. Trots att det var min första gång kändes det självklart att vara med dig. Det kändes redan som att jag visste mycket om dig. Hur vild du var, och hur du hade haft det när du var i militären. Det kändes som att jag kunde berätta allt om mig själv för dig.

Du åkte på semester till Turkiet. När du kom hem sov vi tillsammans varje kväll. Vi bodde praktiskt taget ihop. Varje dag var underbar. Ibland satt vi på din veranda och sjöng ut i de ljusa nätterna som aldrig tog slut. När jag var med dig var det som att tiden inte fanns. Jag har med mig de nätterna för alltid.

På vår tredje dejt berättade du att du hade försökt begå självmord tio år tidigare. Du sa att det hade känts som att allt kollapsade, som att världen inte var en bra plats för dig längre. Du hade PTSD från din tid i militären och led av depression.

Jag trodde jag skulle ha hela livet på mig att förstå hur det hade varit för dig att bli utskickad som soldat till Afghanistan. Jag trodde att det fanns tid. Det gjorde det inte.

"Tankarna i mitt huvud är inte nödvändigtvis det som kommer hända," sa du för att trösta mig. Jag blev orolig, men jag tänkte också på mig själv: Är det här förhållandet bra för mig? Jag har skuldkänslor eftersom jag inte har en aning om vad du gick igenom.

Du skrev en sång till mig: "The way you look at the world will always amaze me". Jag tror du tyckte att min syn på världen var oskuldsfull. När du hamnade i dina mörka stunder lät du mig inte komma in.

Du brukade måla när du mådde dåligt. Jag minns en kväll när jag låg på din säng och du sa: "Jag mår inte så bra, du kan gå och lägga dig." Jag svarade att jag inte kunde somna när jag visste att du mådde så. "Vänd dig om på andra sidan," sa du och strök mig genom håret för att hjälpa mig somna. Hur orkade du ta hand om mig? Jag hade fortfarande svårt att somna, och låg och tittade på dig medan du målade, såg dig försvinna in i det.

Du lyssnade på klassisk musik när du målade. Signe, som var så vild, lyssnade på Beethoven. En gång målade du en ängel i ett vitt månlandskap. Bredvid ängeln var ett träd som såg sorgset ut, och det var som om ängeln skickade ner blad från trädet mot ordet "Israel" som du hade skrivit på hebreiska.

På din begravning berättade din syster för mig att trädet på målningen var återkommande i dina verk. Hon sa att trädet såg ut som ett ni hade i er barndoms trädgård.

Min sista dag i Danmark fick jag målningen i present tillsammans med sången du skrivit. Det tog tre dagar efter att jag åkt innan jag insåg att jag saknade dig för mycket. Jag ville aldrig att vi skulle ta slut. Vi kom överens om att du skulle åka ner till Israel så fort som möjligt.

Under tiden när vi var utan varandra blev du mycket sämre. Du blev diagnostiserad med en kronisk magsjukdom, och den smärtstillande medicinen gjorde dig trött och slö. Du kunde varken spela musik eller måla längre. Du kunde inte jobba. Och jag var flera tusen kilometer ifrån dig.

Ditt humör gick upp och ner, och du skrev in dig själv på en psykiatrisk avdelning. Nu kunde vi bara prata med varandra en gång om dagen. Allt jag kunde göra var att berätta för dig hur mycket du betydde för mig.

Jag minns dagen det hände så väl.

Vi hade pratat den morgonen, och vi hade planerat att boka flygbiljetter till dig för att åka till Israel. Vi hade sett fram emot det så länge. När jag ringde dig svarade du inte. Jag fick en konstig känsla. Du hade inte varit aktiv på Facebook på sex timmar. Jag provade ringa några gånger till.

Jag gick ut, men kollade på mobilen hela tiden för att se om du varit online. Nu stod det att det var nio timmar sen du var på Facebook senast. Jag var nästan på väg att skriva ett argt meddelande, men jag gjorde det aldrig, eftersom jag visste att du inte mådde bra.

Fem minuter över sju fick jag ett samtal från din bästa vän. Jag var nervös och förstod direkt att något var fel. Jag var på en middag. Jag gick ut från restaurangen. Du hade försökt begå självmord. Jag började gråta utan att riktigt förstå vad som hade hänt. Du låg i koma på sjukhuset.

Jag rusade hem och bokade en flygbiljett till Danmark. Jag kunde inte sova. Senare, vid två på natten, ringde din kompis mig igen. Hon sa att du hade förklarats hjärndöd.

Signe, det var den värsta dagen i mitt liv. Jag skulle till Danmark, ett land jag brukade vara förälskad i, men nu skulle jag dit för att begrava dig. Det enda bra med Danmark var vädret, för trots att det var augusti var det mulet. I Israel var det soligt. När jag vaknade på morgonen efter dagen du dog var det soligt, så soligt, och alla människor log. Det var hemskt.

Några timmar efter att jag landat i Danmark kom jag till bårhuset. Jag stod utanför och kunde inte begripa att jag väntade på att få se min döda flickvän. Två dagar tidigare hade du sagt att vi snart skulle vara tillsammans igen.

Dina vänner var också där, och när männen från bårhuset öppnade dörren åt oss gick vi in tillsammans. Jag grät när jag såg dig. Det var märkligt att se dig på det viset. Du hade på dig klänningen som du sagt att du ville gifta dig i. Du var så vacker. Sen fick jag vara ensam med dig en stund. Jag vet inte hur länge jag satt och tittade på dig och tänkte på alla stunder vi haft tillsammans. Efter ett tag rörde jag din hand. Sen smekte jag dina kinder och ditt hår. Jag tänkte att ditt hår var det enda som kändes äkta, för det var fortfarande så lent.

De fyra dagarna som följde besökte jag dig varje dag. Jag ville se dig så länge jag kunde. Min mamma frågade varför jag gjorde så mot mig själv, men jag är glad att jag gjorde det. Jag kunde vila mitt huvud mot ditt. Jag fick vara dig nära.

Det värsta på begravningen var när de bar ut dig. Varje gång kyrkklockorna ringde togs du ett steg längre bort från mig. Än i dag står jag inte ut med att höra klockor ringa. Det blir som att du tas ifrån mig en gång till.

Vi pratar fortfarande med varandra. När du dog ville jag inte ta farväl, så jag började prata med dig, ibland högt ute på stan. Jag gjorde så gott jag kunde för att strunta i det faktum att du inte fanns kvar. Att prata med dig fick mig att känna att jag faktiskt skulle klara det här.

I början pratade jag om hur mycket jag saknade dig. Sen, när jag blev arg, sa jag till dig att det här inte var rättvist. Senare började vi prata om att du kanske befinner dig på en bättre plats nu, var det nu än är.

Ibland föreställer jag mig framtidsscenarion. Att vi bråkar för att du röker. Det gjorde vi nästan aldrig. Andra gånger tänker jag på hur det hade varit om vi hade gift oss. Jag brukade inte tänka på det, men jag gör det nu. Jag frågar dig om råd, och det känns som att du alltid beskyddar mig.

Att du är ängeln i målningen du gav mig.

VICE har varit i kontakt med Signes familj. Bild och text har publicerats med deras tillstånd.

Om du eller någon du känner lider av självmordstankar, kontakta MIND självmordslinjen på telefon 90101 för stöd och råd.