Hur det känns att drabbas av akut schizofreni

För ett år sen slutade jag känna igen mig själv.

Sömn var det första som förändrades. Progressivt under loppet av ungefär två veckor blev det svårt för mig att somna. Jag är en 25-årig man med ett rätt stort haschförråd, så det hade aldrig varit ett problem för mig att somna innan. Det var så konstigt. Det kom från ingenstans, helt plötsligt när jag gick och la mig kunde jag inte stänga av min hjärna. Tankar blommade ut som ogräs och klängde sig fast vid varandra som en enda stor vägg av murgröna. Vissa nätter drog jag täcket över huvudet, tog ett hårt grepp om mitt ansikte och viskade till mig själv: "Håll. Käften. För. Fan."

Till slut lyckades jag somna. Men när jag vaknade hade jag alltid en märklig känsla, som om jag glömt att göra eller berätta något för någon. Hunger upphörde att skrikandes göra sig tillkänna på morgonen. Vanligtvis sprang jag alltid ner till köket och hällde upp ett Mount Everest av Frosties sekunden jag vaknade. Nu vaknade jag i stället illamående med en krypande känsla i magen. Jag fortsatte ändå leva som vanligt och tänkte bara att jag skulle chilla med gräset ett tag. Det var nog bara det. Jag kände mig rätt lugn.

Jag fortsatte gå till jobbet (jag jobbar i en mataffär) och försökte lägga det som försiggick under nätterna bakom mig. Jag tog mig igenom dagarna, om än lite rödögd, men när jag tittar tillbaka på det nu ser jag att jag hade svårt att hålla igång enkla samtal.

Om min chef bad mig kolla upp en leverans tog det ett par sekunder för mig att bearbeta det han sa, som om två eller tre personer hade sagt det samtidigt och på så sätt gjorde det svårt för mig att riktigt urskilja själva instruktionen. När jag tittade på morgonens fakturor och försökte förstå mig på dem var det som att försöka urskilja ett träd i dimma – det var möjligt, men svårt.

Allt kändes suddigt. Jag började tro att saker höll på att välta hela tiden – jag kunde titta på en hylla full med flaskor och se hur en eller två av dem börja falla, men sen när jag tittade igen var de alldeles stilla. Jag kunde även höra telefoner ringa med olika tonlägen, trots att det inte fanns några telefoner på lagret. Trots det var jag fortfarande lugn – till alla som frågade om jag var okej, sa jag att jag inte sov så bra och trodde att allt hade att göra med det. Sömnbrist kan göra konstiga saker med en. En snubbe på jobbet gav mig några amerikanska sömntabletter som jag skulle prova, och de verkade hjälpa lite grann, även fast jag vaknade på morgonen och det kändes som mitt huvud var fullt av bomull. Jag slutade bry mig om att gå ut och träffa vänner och spela fotboll på helgerna. Allt jag ville göra var att sova. Samtal var för jobbiga.

Jag skulle säga att det tog två månader från första gången jag låg sömnlös till att jag faktiskt började tänka att det var något allvarligt fel med mig. Tankemaneterna, som jag började kalla dem, blev konstigare och konstigare på nätterna. Jag hade på tv:n och började tappa förmågan att kunna avgöra vilket ljud som kom från tv:n och vilket som kom från mig själv. Det var läskigt. En natt när jag tittade på Homeland (av alla program) fick jag något som jag då trodde var en panikattack. Jag visste vad det var för något eftersom en tjej jag brukade dejta kunde få det ibland – en gång var hon tvungen att lägga sig ner i en biosalong och hyperventilera för att inte kräkas. Det var hemskt att se.

Relaterat: Hur psykisk ohälsa kan komma i vägen för ens karriär:

Den natten när jag låg i sängen började jag skaka som om det vore iskallt, även fast min hud i själva verket var brännhet. Mina ben darrade mot lakanen och det var ett kakofoni av ljud i min hjärna, som om det fanns en babblande folkmassa precis vid min kudde. Det var inget dramatiskt, bara ett konstant, förvirrande ljud. I takt med att ljuset från tv:n flimrade började jag förlora mitt förstånd.

Jag sov inte alls den natten. Jag kände mig förlamad. Min sovrumsdörr hade blivit till min världs ände, som papperskulissen Jim Carrey ror till i slutscenen av The Truman Show. Ljudet kom och gick i vågor, men det kändes som om någon, eller något, hade bytt ut min kropp och mina tankar. Det var inte jag själv som var för rädd för att gå till badrummet för att kissa. Så jag kissade i ett glas som spilldes ut över hela golvet. Det var inte jag som slet av alla sängkläder, eftersom jag bara kunde känna mig helt bekväm om jag låg naken mot den kala madrassen. Det var inte jag som pressade tippen av en mattkniv in i min häl i ett desperat försök att komma ur min förtvivlan. I det sovrummet, medan solljuset började skina in genom fönstret och mitt alarm sattes igång för att väcka mig till jobbet var allt jag tänkte: "Jag behöver mamma."

Som tur var fanns hon bara en trappa bort. Jag hade inte flyttat hemifrån ännu. Jag hade egentligen inte råd. Jag ringde henne från min mobil eftersom jag trodde att mina organ skulle ramla ut om jag lämnade mitt sovrum. Jag trodde verkligen att min skalle gå sönder och mina inälvor skulle rinna ur mig som en hink med grisfoder om jag tog ett steg över tröskeln som skilde mitt rum från hallen utanför. Hon svarade i telefon och sa: "Åh, för guds skull, Daniel*, sluta håll på," eller något liknande. Jag började gråta, vilket tydligen hade kommit ut i stora, sorgsna syftningar som en liten pojkes, och genom taket hörde jag henne kasta sin telefon i golvet.

När hon öppnade min dörr hajade hon till. Jag minns inte att jag gjorde det, men tydligen hade jag tagit isär mina fjärrkontroller till tv:n (jag hade typ fyra stycken) och min nakna madrass var täckt av små mönsterkort, piss och blod (från min häl). Jag satt där i mina kalsonger, gråtandes, och sa till henne att jag "tagits över". Hon ringde en ambulans.

Jag inte inte det här ordentligt, men när ambulanspersonalen kom hade jag tydligen trott att de tagit foton på mig. Jag blev jättearg och försökte slå dem. Jag skrek på en av dem att det var olagligt att fotografera mig och att jag hade rättigheter. Under hela tiden satt jag i mina dyngsura boxershorts med intorkat blod längs benen.

Allt jag minns av resan till sjukhuset är att min mamma höll ner mina ben mot sängen. Hon säger att jag höll på att skrika att jag inte ville åka på motorväg för det fanns folk gömda inuti fartkamerorna. Mina minnen från akutmottagningen är färglösa glimtar av sprutor, dämpade röster och handbojor.

Allt det här är vad man kallar för en psykos, vilket kan orsakas av akut schizofreni – sjukdomen jag blev diagnostiserad med. Psykoser kännetecknas av att man har en försämrad kontakt till verkligheten. Det kan ske snabbt eller – vilket är vanligt bland de som utvecklat schizofreni – komma smygande innan man helt plötsligt träffas fullständigt. Det var så det blev för mig. Jag var inlagd på sjukhuset i ungefär en och en halv vecka och fick genast börja ta antipsykotiska läkemedel. Jag minns inte mycket av den här tiden heller, bara att jag mådde illa ofta och att det var svårt att prata med andra. Åh, och killen i rummet bredvid mitt sket konstant på sig sig med flit. Det luktade som den död jag kände i mitt huvud.

Jag kommer ihåg dagen när jag började känna att jag landat i verkligheten igen, när de nya kemikalierna jag tog började få fäste i min kropp och inte bara fick mig att vilja krypa under täcket och sova. Min bror kom och besökte mig med min mamma (de hade varit där nästan varje dag men för det mesta bara pratat med läkare och sjuksköterskor – jag var inte kapabel att hålla konversationer) och vi tittade på tre avsnitt i rad av Breaking Bad på iPaden i besöksrummet. Min mamma höll den mot sina knän med ena handen och smekte mig på nacken med den andra. Jag skrattade åt något Saul sa och det kändes som att jag kanske var på rätt väg, som om gardinerna jag dragit för runt personen jag brukade var började dras undan lite. Jag åt till och med upp min middag den kvällen. Jag kommer aldrig någonsin ta potatismos för givet igen.

Vägen till att bli frisk var full av potthåll. Den var rättare sagt full av förlamande panikattacker, under vilka jag attackerades av otydliga minnen från vad som hade hänt några veckor innan. Men vårdpersonalen på mitt sjukhus var fantastiska – bortsett från ett par sjuksköterskor som behandlade mig som en bebis. Jag avskydde det. När jag blev utskriven och fick åka hem kom det en socialarbetare och träffade mig varje vecka och såg över min medicin, frågade mig vad jag gjorde om dagarna och uppmuntrade mig att gå på promenader med min mamma och börja prata med mina kompisar igen – jag hade skämts för mycket för att göra det och trodde inte de skulle förstå. Eller ännu värre, bara stämpla mig som galen. Jag kunde inte ha haft mer fel.

Min bästa kompis, Sam*, sa att han hade varit så oroad över mig att han inte kunnat sova ordentligt. Jäkla pucko. En efter en började alla skriva till mig igen – jag tror mestadels att de hade varit rädda för att råka säga något fel – och sa att de var taggade på att börja spela fotboll tillsammans igen, att min beniga röv skulle vara ute på planen snart igen. Det var fint hur mogna alla var.

Jag började gå i terapi hos en väldigt uppriktig man som hette Jerry*. De antipsykotiska medicinerna gjorde mig väldigt trött ett tag, och det kändes ofta som att jag trampade runt i lim, men det var ett konstigt slags lugn i mitt huvud som jag inte känt på länge. Jerry hjälpte mig reda ut vad det var som hade hänt mig, lärde mig metoder för att hantera de obehagliga tankarna som jag kunde få från kvällen när jag fick min psykos (han säger att det är ohjälpsamt att säga saker som att "förlora" eller "tappa" förståndet – ens förstånd är fortfarande kvar, man blev bara sjuk) och vi pratade om att inte leva i rädsla för att något liknande skulle hända igen. Han uppmuntrade mig att börja hänga med mina kompisar igen och berättade om hur ens hjärna och ens tankar förändras, att det är möjligt att tillfriskna och att medicinen hade fungerat och skulle därför fortsätta fungera, men även att jag måste vara realistisk med mig själv och acceptera att jag hade blivit sjuk. Jag behövde bara ge det tid.

Att acceptera det var den största grejen, faktiskt. Jag har insett att frustration kan vara farligt nära ångest. De dagar när jag gick ut på promenader (min mamma fick mig att gå ut varje eftermiddag åtminstone i en timme, och lämnade mig själv halvvägs igenom för att utföra en uppgift, som att köpa lite mjölk eller smör) och började tänka på allt igen kunde jag bli attackerad av tankar i hjärnan. För i helvete, varför kan du inte bara vara normal? Jag var tvungen att stanna upp, ta några djupa andetag och säga högt till mig själv: "Jag är normal; jag blev bara sjuk och nu är jag på en paus."

Inom sex veckor efter att ha lämnat sjukhuset började jag hälsa på mina kompisar igen. Jag kände alltid en liten klump av obehag när tv:n var på för högt, eller när alla pratade i mun på varandra, men jag berättade bara för dem när jag kände mig konstig. Ingen drev med mig. Ingen tyckte synd om mig heller, vilket var jätteskönt. Det känns som att jag skulle bli som en hysterisk förälder som konstant frågade dem om de var okej om någon av dem hade blivit sjuk.

Efter tio veckor var jag tillbaka och jobbade deltid. Min chef kunde inte ha varit mer förstående. Tydligen hade han ringt min mamma när jag blev inlagd på sjukhuset för att säga att jobbet väntade på mig så fort jag kände mig frisk nog att komma tillbaka, och att jag kunde ta det i min egen takt. Först blev jag irriterad – jag ville inte komma tillbaka som om jag vore handikappad. Jag var 25 (jag firade min födelsedag med att titta på repriser av Vänner i en medicinsk dimma), inte 60, och jag ville att de skulle se mig på samma sätt när jag kom tillbaka. Det tog ett tag för mig att acceptera folks sympati och omvårdnad för vad det var, ingen förolämpning mot mig som person.

Att börja jobba igen var bra för mig. Att ha rutiner, folk att prata med och konkreta sysslor att utföra var väldigt terapeutiskt. Vissa dagar vaknade jag och kände mig rädd, då det tog ett par timmar för mig att duscha och gå hemifrån, men ingen ifrågasatte det. Jag ringde Jerry några gånger från lagret – att vara tillbaka på platsen där min verklighet hade börjat förvridas kändes ibland ganska konstigt – och han var inte alltid tillgänglig, men ibland räckte det bara med att lämna ett meddelande till honom. Efter ett tag sa han att jag inte behövde fortsätta gå hos honom – att han litade på att jag kunde jobba mig igenom tankarna och metoderna på egen hand.

Det har gått ett år nu och jag har inte fått ett återfall. Jag tror att jag kommer behöva ta den här medicinen väldigt länge, men jag är okej med det. Jag har sjukt lite sexlust (men jag kan fortfarande få upp den) och har lagt på mig några kilo, men det är små uppoffringar för att få vara klar i huvudet.

Jag ville berätta allt det här för att fram tills att jag blev schizofren var det ordet lika med en dödsdom i mitt huvud. När man hör om folk som är schizofrena föreställer man sig dem inlåsta i ett madrasserat rum, gungandes fram och tillbaka in i en tvådimensionell framtid av kraftigt medicinerade samtal och kuddar nerdränkta med dreggel. Man ser framför sig en framtid av att höra röster och se saker som inte är där. Så är dock långt från fallet om man får en bra behandling. Med rätt behandling, och särskilt om det uppmärksammas i ett tidigt stadie, kan du tillfriskna otroligt bra från akut schizofreni, precis som med andra psykiska sjukdomar.

Jag är realistisk till min prognos: jag kanske får ett återfall någon gång i framtiden, och tanken på det kan få mig att bli deprimerad, men eftersom jag nu vet att jag kan komma tillbaka på benen igen är det inte lika läskigt. Jag är tillbaka på jobbet, socialiserar, håller igång och tränar och spelar fotboll på samma sätt som för ett år sen. Jag har till och med varit på semester. Jag är inte riktigt redo att flytta hemifrån än, men det kanske har mer att göra med lathet än något annat.

Mitt bästa råd till någon som börjar uppvisa psykiska symptom som de inte är vana vid är att berätta för någon. Vem som helst. Gör det till en konversation i stället för något som du bär på inombords. Psykisk ohälsa är inte annorlunda från fysisk ohälsa – det involverar bara ett annat organ: hjärnan. Oroa dig inte som jag gjorde över att be om att få ledigt från jobbet eller att säga till din chef att du inte mår bra. I efterhand känner jag att det faktum att jag hallucinerade att osynliga telefoner ringde medan jag fortfarande hade lite grepp på verkligheten borde ha fått mig att prata med någon. Skam får inte spela någon roll när det kommer till att se efter sitt psykiska välmående, och vi borde uppmärksamma våra mentala symptom lika mycket som för våra fysiska. Att kunna dölja sånt för dem i vår närhet, som jag gjorde mot min mamma, är inget att vara stolt över.

Om du på något sätt känner dig lite konstig, prata med din läkare. Begär akutvård om du måste. Även om du tycker det känns fånigt eller något som bara kommer gå över av sig själv – att berätta för någon hur du mår är det bästa du kan göra. Jag vet inte hur det är för andra vars symptom visat sig på andra sätt (jag har läst alla möjliga skräckhistorier om oseriösa och långsamma online-behandlingar), men jag vet i alla fall att inte vara öppen med att man mår dåligt är det värsta man kan göra. Folk är alltid mycket mer förstående än vad man tror.

Vi har redan kommit en ganska bra bit in på 2000-talet; det är dags att vi slutar se på psykisk ohälsa som en tabu, som något att skämmas över. Och den förändringen börjar hos oss själva.

*Namn har ändrats

Kontakta Vårdguiden om du är orolig för din eller någon annans psykiska hälsa.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i oktober 2014.