Ungern ses fortfarande av många som en ganska dyster plats. För inte så länge sen tog landet hem titeln sjätte året i rad för världens deppigaste nation vars mörka historia hänger tungt på landets rykte.För fotografen Eva Szombat är det här omodernt skitsnack. Hon förkastar landets sorgsna böjelse med sina verk som fokuserar på jakten på lycka, i alla dess former. 2013 publicerade hon boken Happiness Book – en visuell guide till hur man finner glädje i livet. Nu har hon följt upp boken med Practitioners, som dokumenterar människor som hittar glädje i vardagen och gör alla tokiga saker som de tycker om mest i livet, från ballongfigurer till grodsamlingar.
Annons
Jag träffade Eva och pratade med henne om jakten på lycka, kärlek och hur ett "perfekt liv" i själva verket kan göra en olycklig.VICE: Varifrån kommer din besatthet av att fotografera lycka?
Eva Szombat: Ungrare gillar att klaga om saker som inte spelar någon roll. Jag vet inte varför, det är lite av en tradition – kanske ligger det i våra gener. Men jag tycker inte allt är så himla dåligt. En av mina vänner sa till mig: "Lycka är som matematik, man måste lära sig det," och jag tyckte det var underbart sagt. Så därifrån kommer det. Titeln Happiness Book är ironisk; den ger förslag på sätt man kan lära sig och utöva lycka på.Ditt senaste projekt Practitioners är mycket mer dokumenterande än dina tidigare verk. Hur kommer det sig?
Jag ville att Practitioners skulle handla om riktiga människor. Genom dem insåg jag att det viktigaste sättet att hitta lycka är genom förhållanden. Det är kärleken, människorna och relationers kvalitet som är viktigast.Känner du människorna i fotografierna?
Vissa av dem är mina vänner, ja. Killen med krokodilen är min pojkvän. Vi var på semester på några vänner och han hoppade ner i en sjö full med näckrosor. Jag fotade också Zoli, en kompis till mig. Han jobbar på hotell och bor i en blygsam etta i förorten. Han är också dj – han går under namnet "Galactic Jackson" och samlar på ovanliga syntar och vinylskivor. Han har faktiskt en av de största syntsamlingarna i Ungern. Hans hobby är också att göra om skivomslag med bilder på sitt eget ansikte. Han gjorde det en gång med Freddie Mercury och bytte ut hans ansikte med sitt eget. Han är en fantastisk kille och han är så glad. Jag tror faktiskt hans liv är perfekt.
Eva Szombat: Ungrare gillar att klaga om saker som inte spelar någon roll. Jag vet inte varför, det är lite av en tradition – kanske ligger det i våra gener. Men jag tycker inte allt är så himla dåligt. En av mina vänner sa till mig: "Lycka är som matematik, man måste lära sig det," och jag tyckte det var underbart sagt. Så därifrån kommer det. Titeln Happiness Book är ironisk; den ger förslag på sätt man kan lära sig och utöva lycka på.Ditt senaste projekt Practitioners är mycket mer dokumenterande än dina tidigare verk. Hur kommer det sig?
Jag ville att Practitioners skulle handla om riktiga människor. Genom dem insåg jag att det viktigaste sättet att hitta lycka är genom förhållanden. Det är kärleken, människorna och relationers kvalitet som är viktigast.Känner du människorna i fotografierna?
Vissa av dem är mina vänner, ja. Killen med krokodilen är min pojkvän. Vi var på semester på några vänner och han hoppade ner i en sjö full med näckrosor. Jag fotade också Zoli, en kompis till mig. Han jobbar på hotell och bor i en blygsam etta i förorten. Han är också dj – han går under namnet "Galactic Jackson" och samlar på ovanliga syntar och vinylskivor. Han har faktiskt en av de största syntsamlingarna i Ungern. Hans hobby är också att göra om skivomslag med bilder på sitt eget ansikte. Han gjorde det en gång med Freddie Mercury och bytte ut hans ansikte med sitt eget. Han är en fantastisk kille och han är så glad. Jag tror faktiskt hans liv är perfekt.
Annons
Hur hittade du alla andra du fotograferade?
Mest genom folk jag känner. En vän till mig berättade om en äldre dam som hette Maria som samlade på leksaksgrodor, så jag ringde henne och bad om att få fota henne. Senare fick jag reda på att hon började samla på dem när hon fick cancer. Hennes nära och kära köpte dem som presenter till hennes eftersom de visste att hon tyckte om dem. Till slut hade hon så många att hon bestämde sig för att börja samla på dem. Det gjorde henne så lycklig. Hon menar att den hobbyn hjälpte henne att överleva cancern.Erika som gör ballongfigurer träffade jag på ett event där hon jobbade med ballonger. Hon såg så glad ut, så jag frågade henne om hon ville vara med på mitt glädjeprojekt. Hon sa ja, men hon var väldigt chockerad över att jag hade uppfattat henne som glad. Två år tidigare hade hennes son gått bort i cancer. Hon blev väldigt deprimerad, men hon hade också en man och ett till barn (en liten flicka) att ta hand om. Hennes dotter gillade ballonger, så Erika köpte ett litet kit för ballongfigurer och började göra ballonger för att hon skulle bli glad. Det var den första saken hon hade hittat som kunde få henne tänka på något annat än förlusten av sin son. Det gav henne så mycket glädje och nu arbetar hon med det professionellt. Jag fotograferade en heliumängel som hon gjort till minne av sin son.Är dessa sorgliga berättelser från människors förflutna väsentliga för projektet?
Jag tror att människor som haft allt i själva verket inte är så lyckliga. De vill alltid ha mer. När jag gjorde det här projektet fick det mig att inse att folk som har haft det tufft tenderar att uppskatta livet mer. Jag ville visa att man inte behöver tänka, Vad ska jag skaffa? eller Jag vill ha mer av det här. Människorna i Practitioners har något gemensamt i hur de tänker annorlunda på lycka. De vet att det handlar om att uppskatta de små sakerna. Jag uppskattar verkligen de här människorna; de har gett mig så mycket inspiration, och jag vill att de ska kunna inspirera andra också.
Mest genom folk jag känner. En vän till mig berättade om en äldre dam som hette Maria som samlade på leksaksgrodor, så jag ringde henne och bad om att få fota henne. Senare fick jag reda på att hon började samla på dem när hon fick cancer. Hennes nära och kära köpte dem som presenter till hennes eftersom de visste att hon tyckte om dem. Till slut hade hon så många att hon bestämde sig för att börja samla på dem. Det gjorde henne så lycklig. Hon menar att den hobbyn hjälpte henne att överleva cancern.Erika som gör ballongfigurer träffade jag på ett event där hon jobbade med ballonger. Hon såg så glad ut, så jag frågade henne om hon ville vara med på mitt glädjeprojekt. Hon sa ja, men hon var väldigt chockerad över att jag hade uppfattat henne som glad. Två år tidigare hade hennes son gått bort i cancer. Hon blev väldigt deprimerad, men hon hade också en man och ett till barn (en liten flicka) att ta hand om. Hennes dotter gillade ballonger, så Erika köpte ett litet kit för ballongfigurer och började göra ballonger för att hon skulle bli glad. Det var den första saken hon hade hittat som kunde få henne tänka på något annat än förlusten av sin son. Det gav henne så mycket glädje och nu arbetar hon med det professionellt. Jag fotograferade en heliumängel som hon gjort till minne av sin son.Är dessa sorgliga berättelser från människors förflutna väsentliga för projektet?
Jag tror att människor som haft allt i själva verket inte är så lyckliga. De vill alltid ha mer. När jag gjorde det här projektet fick det mig att inse att folk som har haft det tufft tenderar att uppskatta livet mer. Jag ville visa att man inte behöver tänka, Vad ska jag skaffa? eller Jag vill ha mer av det här. Människorna i Practitioners har något gemensamt i hur de tänker annorlunda på lycka. De vet att det handlar om att uppskatta de små sakerna. Jag uppskattar verkligen de här människorna; de har gett mig så mycket inspiration, och jag vill att de ska kunna inspirera andra också.
Annons
Se mer av Evas verk på hennes hemsida. Scrolla ner för fler bilder.
