Alla foton med tillstånd av den intervjuade

Jag fick ryssen efter mig när jag fotade de här gamla rymdskeppen

Berättelsen om en man som bröt sig in på en hemlig anläggning där de sista av Sovjetunionens experimentella rymdfarkoster bevaras.

|
mar 27 2018, 11:21am

Alla foton med tillstånd av den intervjuade

Vad du ser på bilderna är ett fallfärdig ryskt rymdskepp, täckt med damm och bortglömd i en hangar i Kazakstan. Den är en kvarleva av Sovjets misslyckade försök att bygga upp ett återanvändbart rymdskepp som del av projektet "Buran". Baserat på planer man stulit från NASA kostade programmet flera miljarder mellan 1974 och 1993. Resultatet: man lyckades få ut ett skepp i omloppsbana 1988.

När Sovjet föll lades projektet på hyllan och halvfärdiga skepp blev bortglömda runt om i det forna sovjetiska riket. Ett skepp förstördes 2002 när hangaren den förvarades i kollapsade till följd av en storm, och en prototyp vilar på ett museum i Tyskland. Ytterligare två skepp på kosmodromen i Bajkonur i sydvästra Kazakstan är troligtvis de enda övriga som överlevt genom åren.

Endast en handfull personer har brutit sig in i den här byggnaden och kommit därifrån med sin kamera i behåll. Idag får vi höra från en av dem. Han sysslar med urban exploration och fotografi och bad om att inte få sitt namn publicerat, av rädsla att det skulle göra det svårare för honom att resa internationellt.

Här berättar han med sina egna ord om hur han tog sig in på anläggningen, hur han kom därifrån, och om de ryska agenterna som följt efter honom sedan dess.

Det började med att jag läste om Buranprogrammet på internet och jag kände att Det där ska med på min bucketlist! Det kändes som en höjdpunkt för alla urban explorers där ute. Så i oktober 2015 reste jag till Kazakstan.

Anläggningen är enorm. Det är ungefär sju gånger nio mil öken med hundratals uppskjutningsplatser kvarlämnade från kalla kriget. Några av platserna är fortfarande aktiva – det är därifrån de skjuter upp rymdskepp till den internationella rymdstationen. Utmaningen är att själva hangaren ligger ungefär fyra mil från stora vägen. Det är också ett problem att det inte finns någonstans där man kan gömma en bil, så man kan inte köra dit. Och dessutom är åker jeepar konstant runt och patrullerar.

Under min första resa 2015 observerade jag endast på håll med kikare, för att försöka lära mig var vakterna åkte och vid vilka tidpunkter. Jag hade ingen plan. Jag samlade bara ihop data för att försöka lista ut hur jag skulle undvika patrullerna och kunna korsa öknen utan en bil. Tills jag fick en idé – en cykel! När man väl har tagit sig in kan man cykla runt på asfaltvägarna. Jag var dock tvungen att ta mig från stora vägen till en av dem på insidan till fots, vilket skulle vara ungefär två mil.

Så jag åkte hem igen och tänkte ut en plan. Jag beställde en ihopfällbar cykel och höll ett öga på uppskjutningarna. Det finns ett schema för det online, och jag ville hitta en tid då det skulle vara så lite aktivitet som möjligt där. Då såg jag att det inte skulle vara några uppskjutningar i augusti 2016. Det skulle även vara fullmåne under mitten av månaden, vilket skulle göra det enklare att ta sig fram på natten. Planen var klar.

Första platsen han försökte parkera på. Cykeln är nere i högra hörnet.

Jag flög dit en fredagskväll, och först gick det rätt smidigt. Jag hittade ett ställe där jag kunde gömma min bil, bland massa gamla bildäck, mattor och skräp ute i öknen. När jag höll på att täcka min bil med skräp för att kamouflera den körde plötsligt en vakt precis förbi. Shit, tänkte jag, men de måste ha trott att jag bara dumpade gammalt skräp som lokalinvånare gör där, så de körde förbi.

Men jag förstod att vakterna skulle ändra sin rutt för att se vad jag hade för mig. Jag skulle alltså vara tvungen att hitta på en ny plan. Det slutade med att jag körde sju kilometer österut. Där hittade jag natten därpå en kyrkogård. Där tänkte jag att jag skulle kunna parkera utan att någon skulle tycka det var konstigt.

Därifrån tog jag mig vidare på cykel tills jag kom till den första vägen på insidan. Och det var här jag stötte på mitt första problem. Jag trodde att vägarna skulle vara asfalterade, men det var de inte. Det var bara sand och grus, men jag hade inget val – jag fick kämpa mig fram genom sanden.

Jag hade räknat på att det skulle ta fem timmar, men det var riktigt slitigt och tog mig totalt nio timmar. När jag till slut kom till hangaren höll solen på att gå upp, och jag var helt utmattad. Nu stötte jag på problem nummer två.

Anläggningen skulle vara olåst, men det visade sig att det inte gick att komma in någonstans. Jag kände mig uppgiven; jag hade tagit mig ända hit och nu kunde jag inte ens komma in? Till slut staplade jag några oljetunnor på varandra för att kunna nå fasadstegen som tog mig upp till andra våningen. Där var det olåst. Vid 6:30 på söndagsmorgonen kom jag äntligen in.

Det var så mörkt. Det var bara en enda rad av fönster som kastade sitt ljus över vad som först såg ut som en enorm katedral. Och sen såg jag plötsligt två helt otroliga rymdskepp precis under mig.

Det var som att jag befann mig i ett mausoleum för rymdåldern. Jag satt där i två timmar och bara tittade på dem. jag försökte sova lite, men min kropp var så full av adrenalin. Till slut, vid tio när ljuset blev bättre, började jag fota.

Det var en helt vanlig söndagsmorgon, bortsett från att jag var på kosmodromen i Bajkonur och klättrade runt hela dagen för att försöka få så bra bilder som möjligt. Skeppen hade lämnats här för att ruttna de senaste 25 åren och de var täckta med fågelbajs. Man kunde faktiskt klättra in i en av dem med hjälp av en stege, men det fanns inte så mycket att se på insidan. De hade i princip blivit helt förstörda. Och själva anläggningen har förfallit på grund av den tio år långa perioden då Kazakstan inte var säkra på vad det var som faktiskt försiggick i Bajkonur, så de tömde hela stället. Allt av värde har försvunnit, och jag tror att hangaren förmodligen kommer kollapsa, precis som den andra.

Raketen som var tänkt att skjuta ut farkosten i omloppsbana.

Efter att jag plåtat hela dagen ville jag gå och titta på en annan hangar i närheten. Det är där den stora Energia-raketen finns, ungefär 400 meter bort. Så jag tog mig dit och började fota. Precis när jag skulle ta mig därifrån kom tre stora schäfrar. De skällde på mig och en av hundarna började komma väldigt nära, så jag tog upp ett järnrör och fick fram min pepparsprej som jag tagit med specifikt för hundar. Hunden kom närmare och närmare, så jag drämde till den på käften och sprejade lite. Efter det backade alla tre av dem undan och jag var ensam igen.

Vid det här laget hade det hunnit bli mörkt, och jag var tvungen att ta mig därifrån. Jag ville inte vara där på måndagmorgonen, så jag behövde komma tillbaka till min bil innan solen gick upp. Jag gick åtta kilometer tillbaka till min cykel och cyklade därifrån. Plötsligt såg jag ljuset från en jeep bakom mig. Jag hoppade genast av cykeln och sprang säkert 50 meter rätt ut i öknen.

Jag kunde se snubben köra och svänga åt vänster och höger. Jag är inte säker på om de letade efter mig eller vad de höll på med. Men jag antar att det var helg och de här vakterna kanske druckit några glas vodka. Jag bad en tyst bön för att de inte skulle råka köra över min cykel. Men av någon anledning körde han förbi och lämnade både mig och cykeln oskadda. Jag kunde ta mig tillbaka till vägen och fortsätta cykla.

Efter att ha cyklat genom sand i flera timmar var jag helt slut. Jag fick för mig att det skulle vara lättare att bara promenera sista biten, så jag lämnade cykeln och min skottsäkra väst bakom mig. Det var så många gånger jag bara ville lägga mig ner och vila men jag visste att jag inte kunde det. Att vakna under ökensolen utan mycket vatten skulle vara farligt. Jag hade sex liter för 36 timmar och det hade jag klarat mig på. Men jag visste att jag inte skulle klara mig lika bra i 37 graders hetta.

Klockan sex på morgonen kom jag fram till bilen. Jag körde tills jag var ungefär två mil därifrån, satte på luftkonditioneringen och somnade. Sex timmar senare vaknade jag och fortsatte köra.

När jag kom hem hade jag en stor utställning och stället var fullt med folk. Det blev en jättebra affär för mig och jag sålde många prints till affärspersoner. Resan kostade ungefär 1000 euro, och jag tjänade 20 000 på den, så det blev en bra vinst.

Fyra dagar efter jag ställt ut mina foton kom jag hem till min lägenhet och såg att ytterdörren var öppen. Jag insåg direkt att någon hade brutit sig in, men där inne var det inte lika stökigt som jag hade förväntat mig. Det enda som saknades var min Nikon, min stora kamera som fortfarande hade bilderna sparade. Min laptop hade de också stulit, men inget mer. Jag antar att de hade varit på utställningen och sett min dator projicera alla bilder från Bajkonur. Men de lämnade sex objektiv i samma kameraväska där även min extrakamera låg, vilket var lite konstigt.

Jag ringde polisen och berättade för dem vad som hade hänt. Senare ringde de upp mig igen och sa: "Det verkar inte rimligt att de här personerna bara tog din kamera och laptop. Så vi tror att det kanske är en signal från Moskva.”

Polisen sa åt mig att vara försiktig, för det skulle inte vara kul för mig om jag började bråka med dem. Enligt dem var det en fråga om ära, och jag tror att det kanske ligger något i det. Ryssarna förlorar anseende när någon som jag bryter sig in i deras topphemliga rymdbas på en ihopfällbar cykel. Och amerikanarna betalar miljontals dollar varje gång de använder Bajkonur för att sända ut någon till internationella rymdstationen, så det är inte bra för deras business heller. Sedan dess har jag därför försökt hålla mig borta från media, vilket är en av anledningarna till varför jag är anonym i den här artikeln.

Jag är inte rädd. Jag går inte runt och kollar över axeln. Jag är väldigt optimistisk av mig; det måste man nästan vara i det här yrket. Det är en kul story, och jag har redan berättat den för några av mina vänner. Jag antar att det viktigaste jag lärde mig av hela grejen är hur viktigt det är att vara förberedd. Jag hade min pepparsprej och min skottsäkra väst. Jag lärde mig att säga "upp med händerna" på ryska. Men jag hade ingen plan B för när min första planerade parkeringsplats sket sig. Jag borde haft en nödlösning, men istället var jag tvungen att improvisera.

Så var alltid förberedd, och om någon skulle vilja åka dit skulle jag avråda den personen från att göra det. Jag blev till och med tillfrågad av en tv-kanal om jag kunde guida ett team dit. De erbjöd mig mycket pengar för det, men jag är ingen guide. Jag skulle inte åka ut dit bara för pengarnas skull. Jag sysslar med det här för att jag älskar fotografi, inget annat.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

Mer VICE
Vice kanaler