När ens pappa uppfostrar hela familjen till att bli brottslingar

Pappan pekade ut fängelset till sina söner och sa: "Titta noga killar. När ni blir stora kommer ni bo där."

|
okt 12 2018, 3:46pm

Vänster: Rooster Bogle 1960 då han fick fängelsestraff efter ett rån. Höger: Bobby Bogle till vänster och Tracey Bogle till höger som interner på the Oregon State Penitentiary.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

När Bobby Bogle var fyra år gammal fick han ett paket på julafton inslaget i en brun papperspåse. Däri låg en skiftnyckel. Bobby var förvirrad och förstod inte riktigt varför han fått detta verktyg, tills han kom att tänka på sin pappas skrönor från tiden då han suttit i fängelset i Texas för rån. Bobby slöt sig till att skiftnyckeln var en symbol för familjeverksamheten. Med den insikten begav sig Bobby ut på stan en morgon och krossade skyltfönstret till en mataffär och kom därifrån med diverse stöldgods, närmare bestämt flera flaskor Coca Cola. När han kom hem hyllade hans pappa honom som om han precis gjort det avgörande målet i en fotbollsmatch.

I familjen Bogles gick brottslighet verkligen i släkten.

Den prisbelönta New York Times-journalisten Fox Butterfield hade påbörjat ett projekt för vilket han behövde komma i kontakt med en familj med mycket erfarenhet av rättssystemet. Vad han hittade var en klan som bestod av sex medlemmar som suttit på olika anstalter i Oregon, USA, och drygt 60 familjemedlemmar som tidigare hade suttit i fängelse eller haft villkorliga domar – några så långt bak som på 1920-talet. För boken som hans möten resulterade i, In My Father's House: A New View of How Crime Runs in the Family, träffade Butterfield flera stycken från familjen Bogles, både i och utanför fängelset, och lyssnade på vad de hade att säga, samtidigt som han försökte gå till botten med varför just de verkar ha haft så oproportionerligt många problem med lagen. VICE träffade journalisten och pratade med honom om hans bok och vad allt det den tar upp egentligen säger om samhället.



VICE: Varför fokusera på vilken roll familjen har när det kommer till att bidra till brottslighet, med tanke på all forskning som visar på att yttre faktorer, som till exempel fattigdom, är så centralt när det kommer till detta?
Fox Butterfield: Det som fångade mitt intresse var studierna man gjort runt om i USA och i London som undersökte hur brottslighet brukar gå i släkten. I USA tenderar vi att inte skriva om vita och brottslighet längre – man fokuserar alltid på svarta. Jag ville hitta en vit familj för att försöka ta bort hudfärg ur bilden. Även fast de här studierna har funnits sedan länge var det inte riktigt någon som gjorde något med forskningen. Ingen tittade närmare på varför familjen i fråga beter sig på det viset.

Varför tror du att det inte talas mer om studier på familjens roll när det kommer till brottslighet?
När jag diskuterade saken med kriminologer var deras känsla att många amerikanska kriminologer nästan är rädda för att fokusera på familjen som en orsak till brottslighet, eftersom man fram tills nyligen skulle ha anklagats för att vara rasist om man lade fram idén om att det finns en biologisk eller genetisk koppling till brottslighet. Många kriminologer började tittade åt helt andra håll. Man tittade på dåliga områden, fattigdom, gäng och droger. Familjen ignorerades trots att studierna fanns där. När jag såg hur omfattande studierna var såg jag min chans att göra något på det här.

Så var ditt mål med boken mer att göra en utläggning inom kriminologi snarare än ett djupdyk i Bogles familjehistoria?
Den försöker nog vara lite både och. Bokens bygger på alla de studier som har statistik som visar på hur brottslighet går i släkten. Det är ramen till boken, men själva brödet i boken är familjen Bogles berättelser. Min förhoppning är att jag lyckades med att sammanfläta de två.

Med tanke på faran med att döma folk efter var de kommer ifrån, vilka slutsatser tror du är värda att tänka på när det kommer till familjen Bogles, bortsett från hur många av dem som bröt mot lagen?
När jag pratade med personer från familjen Bogle berättade alla direkt för mig att från att de var väldigt små brukade deras föräldrar – ibland tillsammans med syskon till föräldrarna eller med äldre släktingar – ta med dem ut och begå brott tillsammans. Att begå brott blev en familjeaktivitet. Det var det de gjorde. Rooster Bogle brukade ta med sig sina söner kanske en gång i veckan för att besöka ett stort fängelse i närheten av Salem, Oregon, där de bodde. Rooster pekade ut fängelset och sa: "Titta noga killar. När ni blir stora kommer ni bo där."

Det tog det inte som en varning. De tog det som en utmaning, och att det var det de skulle göra.

De kom att se på att vara kriminell som något respektabelt inom familjen. Kriminologer kallar det för den sociala inlärningsteorin. Att man lär sig genom att härma. När jag grävde djupare såg jag det som kriminologer kallar för social kontroll, vilket innebär att de inte hade så starka band till varandra. De hade inga personliga relationer till lärare och hade inga fritidsaktiviteter. De tillhörde inga andra sociala grupper och saknade förebilder och aktiviteter utanför familjen. Deras enda band var till andra familjemedlemmar, som redan höll på att bli kriminella.

Hur gjorde du för att undvika generaliserande slutsatser kring genetik och brottslighet?
Det var inte förrän nyligen som man kunde antyda att biologi eller gener hade någon inverkan på brottslighet, för dessförinnan hade man blivit stämplad som rasist eller nazist. Men nu finns det kriminologer som tittar närmare på det här och har upptäckt några gener som i kombination med familjeförhållanden som i familjen Bogles fall kan innebära att man blir mer benägen till ett visst beteende.

Den intressantaste är den gen som kan göra folk mer impulsiva, vilket inte nödvändigtvis gör dem kriminella, men är ofta något som leder till kriminella handlingar. Jag tittade närmare på det här, men jag själv är inte biolog. Jag är inte forskare, så jag kan inte ta det så långt. Man börjar göra intressanta studier nu inom genetik, men de som sysslar med det här är väldigt noga med att säga att det inte finns något som en gen för brottslighet. Det finns tusentals gener och det är kombinationen av vissa gener tillsammans med särskilda familjeförhållanden som är avgörande, som i Bogles fall.

Är du inte rädd att dina tankar om att brottslighet går i släkten kanske kommer ses eller tolkas som problematiska nu med Trump och hård politik mot brottslighet?
Jag har slutat försöka förutse vad Trump skulle kunna göra. Jag hoppas att boken kommer kunna stå på sina egna ben och att den inte fastnar i debatten mellan högern och vänstern eller Trump och folk som är anti-Trump. Jag försöker inte antyda att vissa familjer är dömda på grund av sitt genetiska arv och att saker inte kan förändras, för jag kan se att vissa genomgår förändring. Men jag tror att vi skulle kunna ha ett mycket mer effektivt rättssystem om vi var mer medvetna om hur brottslighet går i släkten. Vi skulle kunna försöka nå ut till personerna i dessa familjer när de är unga. Ju tidigare man kan få folk att ändra sitt beteende, desto lättare är det. Efter ett tag blir blir det inrotat.

Jag har själv suttit i fängelset och vet en del om vad människor kan kalla den som är en dömd brottsling, eller kriminellas mentalitet. Hur tror du att den mentaliteten kvarblev i en familj som Bogles genom flera generationer?
Den typen av mentalitet som du pratar om fick fäste i den familjen. De bevarade en del av de traditionerna och de sättet att se på saker. De var stolta över den mentaliteten. Rooster lät sina barn skaffa små tatueringar. Det är egentligen små prickar på vänstra kinden, precis under vänsterögat på var och en av hans barn. Det visade sig vara en symbol som de interner som suttit i fängelset under 50- och 60-talet använde. Jag tror inte den traditionen riktigt levde vidare, men på den tiden var det väldigt vanligt.

Det verkar som att det inte bara handlade om överlevnad utan nästan stolthet, och att aktivt motsätta sig samhällets värderingar.
På något vis blev det en del av familjens identitet. Det var vad de trodde på. Familjen Bogles var även väldigt lik en klan. De umgicks med varandra, de hade inte många utomstående vänner och tillät inte sina barn att leka med barn från andra familjer. De lekte bara med sina egna släktingar, vilket också var en bidragande faktor i alltihop. De ville inte att andra människor skulle veta om hur deras liv såg ut, så de lät barnen växa upp där man visste precis hur alla ens släktingar var men inte speciellt mycket om andra människor. Att man avskärmades från resten av samhället spelade roll.

Tror du att det i deras fall handlar mer om fattigdom eller avsaknad av möjligheter, eller var det detta unika sätt att se på världen som på något sätt gick i arv?
Jag har funderat på det. Familjen Bogles är en underprivilegierad vit familj. De har inte problemen som afroamerikaner har, men de har sitt sätt att se på världen där de tror att begå brott är det som de är bäst på. De får respekt genom att begå brott. För dem är det kulturellt.

Hur undviker man att människor stigmatiseras av det här när man för fram idén att ens blod kan innebära att man är dömd till ett liv av brott eller så?
Det finns flera människor som kunnat bryta sig ur det här. Tammie Bogle är en djupt religiös person. Även fast många av hennes bröder och några av hennes egna barn fick problem och hamnade i fängelset har hennes styrka och hennes tro hjälpt henne att hamna på en bra väg. Ashley Bogle bestämde sig för att hon ville ha ett annat liv, trots att hon var omgiven av människor som begick brott. Hon kände inte att det var något för henne, utan hon fokuserade på sina studier istället. Jag tror inte att man är dömd till det livet. Längs vägen fattar man egna beslut. Jag skulle inte säga att alla i familjen kommer bli kriminella. Det finns en väg ut.

Mer VICE
VICE kanaler