Tatueringskollektivet som föredrar smärta framför estetik

Tatueringar gör ont. Men för de flesta helgar tatueringen smärtan. Tatueringskonstnärer är oftast uppmärksamma för sina kunders smärttrösklar och anpassar sig genom att ta pauser och lindra onödig brutalitet. Det är onormalt att hålla fast kunder medan de tatueras eller att personen i fråga kastar sig upp för att fly från smärtan av nålens skoningslösa penetrationer. Inte heller är det särskilt vanligt att se sadistiska leenden på tatuerarnas läppar medan de ristar in de onaturligt långa, tjocka, ytliga linjerna utan paus.

Hört talas om Brutal Black? Det är tatueringsprojektet så långt från mandalas som man kan komma, där din neo-traditionella japanska tribal ses som inget annat än en gullig liten modeaccessoar. Valerio Cancellier, Cammy Stewart och Phillip "3Kreuze", de tre tatueringskonstnärerna bakom projektet, vill ta tillbaka ritualen och förnyandet till tatueringsvärlden. Det de har tagit fram är en av de mest brutala upplevelser man kan föreställa sig; de hävdar stolt att det "förstör ens liv".

Jag kontaktade dem för att lära mig mer om varför i helvete någon skulle vilja göra det här.

VICE: Hur skiljer sig Brutal Black från en vanlig tatueringssession?
Cammy Stewart: I mitt normala jobb är slutresultatet det som är viktigast. Men det här är en helt ny sak för mig. Jag skulle inte säga att den här typen av tatueringar är något för alla, men vårt koncept bryter ner det som jag känner att tatuerande har blivit: plastigt, själlöst och nedbrutet av modevärlden, media och populärkultur. För mig är det här ett stort fuck you till vad de flesta tror att tatuerandet är i dag.

Valerio Cancellier: I dag handlar tatueringsvärlden om en fortsatt forskning kring en exceptionell hantverksmässig produkt, vilket ofta refereras till som 'konst', som förkastar den rituella aspekten. Brutal Black Project vill inte kompromissa. I grunden handlar det om att verkligen uppleva ritualen.

Phillip 3Kreuze: När jag jobbar med tatueringar till vardags är jag också brutal, grov och hård, och jag täcker enorma mängder hud på kort tid, men jag är mer mån om kunden och hens kropp. I det här projektet finns det inget medlidande, inga skrupler, ingen empati – det är lite konstigt att bete sig så. Men det är så jävla grymt att mörda dem under sessionen. Att se smärtan i deras ögon, deras kroppar som skakar. Jag blir stolt att jag når mål tillsammans med mina kunder. Det rör sig inte om en hel sleeve eller ett stort piece; det handlar om att bryta ner ens viljestyrka och gå till det yttersta. När man har svårt att gå efter en session har man gjort rätt. Smärta är förgängligt, men stolthet är för evigt!

Så hur tog allt det här form?
Cammy: Jag mötte Valerio online via Facebook. Han hade tatuerat någons ansikte. Jag gillade tatueringen och var intresserad av att prata med honom. Efter några mejl bestämde vi att vi skulle arbeta tillsammans på ett större blackwork-projekt i Italien. Det gick bra och vi kom bra överens. Våra tatueringsstilar verkade komplettera varandra så vi fortsatte jobba ihop så ofta vi kunde, vanligtvis två gånger per år. Det senaste projektet var i Tyskland, vilket var då Phillip gick med. Jag kunde dock inte komma på den på grund av problem med mitt flyg.

Phillip: Cammy hade problem att komma in i Skottland på grund av hans utseende och ett par tatuerade svastikor, så polisen hade några extrafrågor, vilket gjorde att han missade sitt plan. Så hela projektet fick göras under andra förutsättningar. Flera månader hade redan gått åt till planeringen och vår kund, en god vän till mig, hade meddelat att han var redo. Frankie visste att något väldigt primitivt och brutalt var på väg att hända honom. Tatuerandet tog ungefär fem timmar under loppet av två dagar. Vi gjorde det så snabbt som möjligt, med pauser för att låta honom spy och gråta.

När insåg ni att Brutal Black-projektet var mer än något estetiskt?
Cammy: Saker började ändras i mitt huvud när jag såg kundernas reaktioner under tatueringsprocessen. Projektet handlar inte alltid om resultatet – det handlar om processen. Att ta tillbaka det till det primitiva, övergångsriten. Att pusha ens egna gränser. Hur mycket vill man någonting? Märkena som lämnas kvar efter en tatuering är bara en påminnelse om vilka insikter man fick om sig själv under processen. För mig är märkena i huden mindre viktiga än de märken som är kvar i ens huvud.

Valerio: Inget definierades, inget planerades, inget tvingades fram. Det var fortfarande inte tydligt vad det skulle bli, men en medvetenhet föddes. Brutal Black tar dig tillbaka till den primitiva brutaliteten som gått förlorad. Det finns även en massa andra våldsamma tribal-ritualer som skulle kunna beskrivas som "survival trials". Även fast projektet i sig inte är till minne av tribal-ritualer har dess energi samma slags ursprung.

Vad tror ni får folk att bli motiverade att bli tatuerade så här?
Cammy: Jag kan bara prata för min egen del här, då jag föreställer mig att alla har sin egen motivation för att vara del av det här. Det handlar för mig egentligen om att jag gillar energin som man delar med kunden som tatueringskonstnär. Det är väldigt intensivt för alla men på ett bra sätt. Ibland är det bra att pusha sig själv lite längre än man tror att man klarar av, både som konstnär och för kunden, gällande uthålligheten och beslutsamheten. Det finns inget slutgiltigt mål. Livet är en serie händelser och det här är bara en av dem. Att tatuera kan hjälpa en hitta sina rötter och lära sig att smärta, precis som njutning, kan processas på det sätt man vill. Det är inget mer än ett intensivt ögonblick i ett liv som för det mesta är fyllt av känslor som lätt glöms bort. När man skalar av allting var man en gång en krigare. Kom ihåg det. Det är lätt att bli en drönare i den intetsägande värld som vi tvingas existera i.

Valerio: Alla är fria att ha sin egen typ av livserfarenhet. Det kan även vara en prövning för oss själva eller mot oss själva. Det kanske är svårt att tro, men det finns ingen negativitet i det – inget hat, ingen sadism. Hur som helst, jag är bara verktyget, avrättaren, slaktaren. Kroppen kan stå ut med en sån här slags ritual, men det är nödvändigt att ha ett väldigt starkt sinne.