Jag käkade Tysklands värsta pizza

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

"Det var jättegott," säger jag, men ägaren/kocken ser i mina ögon att jag bara vill springa därifrån och skrika och lämna den halvätna Margheritan kvar på min tallrik. "Jag gör mitt bästa," säger han. "Men det är för mycket jobb för mig här." När jag lämnar restaurangen tittar jag över min axel och ser honom stå kvar i köket och stirra ner i golvet. Jag borde inte ha kommit hit.

Hur illa kan en pizzeria egentligen vara? Fakta: i juli 2017 blev ägaren dömd till 18 månaders villkorlig dom efter att han vid upprepade tillfällen brutit mot flera hälsoriktlinjer. Inspektörer hittade mögel, rutten tonfisk, kalkon som gått ut, smutsiga skärbrädor och nersmutsade golv. När de återvände ett par veckor senare hade ägaren fortfarande inte slängt produkterna som gått ut – han hade stoppat in dem i kylen igen. Han hävdade att han försökt slänga sakerna som börjat ruttna, men grannarna hade börjat klaga på lukten från hans soptunna, så, av orsaker som bara han själv riktigt vet, bestämde han sig för att stoppa in dem i kylskåpet igen.

Till ingens förvåning tog man inte hans ursäkter speciellt seriöst i rätten. Om det hände igen skulle ägaren hamna i fängelse, varnade domaren. Till och med hans försvarsadvokat uppmanade honom att sälja pizzerian och syssla med något annat, men mannen struntade i det. Han var väldigt bestämd angående att han skulle få pizzerian att fungera. Jag tänkte att det vore en bra idé att prova att äta på ett ställe som nästan anses vara olagligt och se om pizzabagaren ändå hade lyckats vända på steken. Det kan väl inte vara så svårt att göra en helt okej pizza som inte innehåller ruttet kött. Eller?

När jag kommer till restaurangen en varm eftermiddag är dörrarna stängda och det syns inga tecken på liv på insidan. Jag bestämmer mig för att prova att ringa telefonnumret som är skrivet på fönstret; jag får vänta ett tag men till slut svarar en sömnig röst.

"Hallå?"
"Hej, jag står utanför restaurangen och skulle vilja beställa en pizza."
"Det passar inte jättebra just nu, men äh, jag gör det. Vad vill du ha?"
"En mellanstor Margherita."
"Okej, men det kommer ta ett tag. Jag är där om tio minuter."

Medan jag står och väntar på honom funderar jag på om jag ska berätta för honom att jag jobbar som journalist. Han skulle förmodligen bli misstänksam och vill väl inte ha mer dålig press, men å andra sidan har han utsatt sina gäster för en hälsorisk genom att inte hålla koll på simpel mathygien. Innan jag bestämt vad jag ska säga till honom ser jag honom komma springande på gatan, han svettas något enormt. Jag överväger om jag bara ska springa därifrån, men innan jag vet ordet av är han framme.

Relaterat: Jakten efter världens godaste pizza

Allt jag vet om honom är att han är en 49-årig man som tidigare jobbat som lastbilschaufför och att han flydde från Pakistan på 90-talet, och nu försöker han tjäna sitt levebröd genom att sälja snabbmat så gott han kan. När han kommer fram till mig märker jag att hans hår är lite gråsprängt. "Är du här för pizzan?" frågar han tveksamt, som om han är förvånad över att se en kund. Jag nickar motvilligt. "Okej, vad bra," säger han med ett stort leende. "Det kommer ett ta ett tag eftersom du är dagens första gäst."

Han öppnar upp, tänder lamporna och går rätt in i köket medan jag passar på att kika runt. Plötsligt börjar jag känna en stark lukt av kycklingcurry. Restaurangen är väldigt liten; till vänster är ett litet kök med ett kylskåp, och till höger är en soffa med ett bord och en till kyl med läsk. Väggen är dekorerad med lös tapet och några foton från en Indienresa. Golvet är rent, vilket är ett bevis på att han åtminstone gjort någonting för att fräscha till stället sen mötet med rätten. Köket är dock rätt stökigt – det är kastruller och stekpannor överallt, utspridda mellan kartonger och hinkar med salt.

Menyn består av ungefär hundra rätter. Pizzorna, som kostar från sex till åtta euro styck, säljs tillsammans med olika curryrätter, pasta, dumplings och olika wokrätter. Under en hylla full med vodka- och vinflaskor har han hängt upp ett certifikat från ett onlineföretag i stil med Foodora, där det står att resturangen var en av områdets bästa pizzerior 2015, vilket minst sagt är förvånande.

Pizzabagaren kommer ut från köket för att meddela att det fortfarande kommer ta lång tid innan pizzan är färdig, sen försvinner han in i köket igen. Jag vill gå på toaletten, men dörren är låst. "Det är stopp, tyvärr," skriker han. När jag går för att ta något att dricka från kylen hittar jag svamp, sallad och kycklingfiléer i nedersta lådan. Jag vill titta på utgångsdatumet för kycklingen, men jag är rädd att han ska se.

En stund senare kommer han ut ur köket igen och sätter sig hos mig vid ett bord. Han är väldigt trevlig, men jag känner att det är dags att börja prata om all dålig press pizzerian fått på sistone. Jag nämner tidningsartiklarna och frågar honom om han har gjort några förbättringar. Han spelar chockad. "Va? Var jag med i tidningen?" svarar han. Det är svårt att avgöra om han på riktigt glömt bort pizzerians lilla pr-problem eller om han bara försöker lura mig. Jag påminner honom om rättens dom. "Jaha," säger han.

Han vänder sig bort och tittar ner på golvet. Han ler inte längre. "Det är lugnt nu," försöker han övertyga mig. "Jag har fräschat till det. Inspektörerna kom tidigt på morgonen på en väldigt hektisk dag, så jag hade inte tid att städa. Men nu är allt bra." Bara hans röst avslöjar att han verkligen vill tro på det han säger och hur mycket den här restaurangen faktiskt betyder för honom. När jag kommenterar att pizzerian ser ren ut och frågar om han tror att inspektörerna kommer komma på besök igen ger han mig en misstänksam blick; uppenbarligen undrar han om jag kommit från hälsomyndigheterna undercover, men sen skrattar han. "Renlighet är som havet," säger han. "Man kan städa hur mycket som helst, men smutsen kommer alltid tillbaka med varje ny våg." Jag kan inte annat än att le när jag ser framför mig hur han simmar ut i ett hav av smuts och försöker ta sig igenom vågor av rutten kyckling och svamp.

"Jag jobbar förresten som journalist," avslöjar jag, "och jag är här för att testa pizzan." Han stirrar på mig i några sekunder under tystnad. Sen ler han, utan att svara på det jag precis sagt. Plötsligt springer han ut i köket. "Helvete," hör jag honom skrika. Det luktar bränt.

Några minuter senare kommer han tillbaka med min beställning. Toppingen är är bara lite bränd, men annars ser det ut som en ganska vanlig Margherita. Jag tar en tugga medan han ställer sig närmre mig. "Gott?" frågar han, och jag nickar, trots att det inte stämmer. Den smakar för salt, själva brödet är degigt och det är bara osten som är helt färdiglagad. Han ler och stirrar på mig lite längre – jag vet inte hur länge han planerar att titta på mig medan jag äter. Han tittar ner på golvet och ser att jag har med mig en kamera.

"Är du från en tidning?" frågar han tyst. Jag lägger ner min slice på tallriken. "Skriver du om pizza?" Jag mumlar något vagt och otydligt till svar. Han frågar mig igen hur pizzan smakade och jag försäkrar honom återigen att den var okej. "Jag blir bättre och bättre," säger han. "Jag har gjort det här i tre år nu, så nu har jag rätt mycket erfarenhet. Jag brukade köra lastbil, men jag föredrar pizza," säger han och klappar sig på magen och skrattar. Han säger att han aldrig blivit upplärd i hur man tillagar pizzor. Men vad betyder egentligen rättens dom för hans framtid? "Vad kan jag göra? Jag kommer städa mer och försöka bli bättre på matlagning," säger han. "Det kommer fortfarande tillräckligt med kunder – jag behöver inte så många."

Jag tar några tuggor till. Den är äcklig, men är det Tysklands värsta pizza? Förmodligen inte. Ytterdörren står fortfarande öppen, och den fuktiga utomhusluften blandas med den påträngande lukten av curry. Halva pizzan är kvar när jag ber honom om att få betala. "Tyckte du verkligen det var gott?" frågar han igen, som om han själv inte kan fatta att någon skulle tycka om hans oljiga skapelse. "Såklart," ljuger jag.

"Vill du ta med dig det sista hem?" Jag är fullt medveten om att jag aldrig kommer äta en tugga till av det här, men jag kan ändå inte förmå mig att säga nej, så han lägger resterna i lite folie och ger det till mig. Medan jag fotar lite innan det är dags att gå ställer han frågan jag visste skulle komma: "Kommer du skriva bra saker om mig i din artikel?" Jag vet inte vad jag ska svara, men till slut får jag ur mig att jag inte kommer ha med hans namn i artikeln, vilket är det enda ärliga svar jag kan ge honom. Han tittar ner i golvet. "Så du tyckte inte om pizzan?" Plötsligt känns rummet väldigt varmt och litet. Jag lyckas få fram ett "nej" och försöker se så ursäktande ut. "Jag gör mitt bästa och försöker lära mig nya saker varje dag," säger han, "men det är bara så mycket jobb." Sen vänder han sig om och jag går därifrån så fort jag kan.

Jag känner mig hemsk när jag åker hem. Han har redan varit tvungen att handskas med inspektörerna och rättegången; det sista han behövde var väl att jag kom dit. Jag kände att jag åtminstone var skyldig att ge honom lite konstruktiv kritik, kanske skulle det kunna hjälpa honom fixa några av hans problem. Dagen efter mitt besök ringer jag upp honom.

"Hallå?"
"Hej, jag var på din restaurang igår för att testa pizzan."
"Jag kommer ihåg dig."
"Jag ville kontakta dig igen… eh…"
"Jaha?"
"Du frågade om pizzan var god…"
"Ja."
"Den var inte så god. Jag tyckte den smakade lite för mycket salt."
"Okej, tack. Jag är glad att du ringde."

Han erkänner att han själv inte heller var helt ärlig. Han får knappt några kunder nuförtiden och han tjänar inte tillräckligt med pengar för att få det att gå runt. Han har skulder på nästan 10 000 euro (cirka 95 000 kronor). "Det har varit tufft," säger han. "Så jävla tufft."

Han brukade jobba med att leverera paket, men det förstörde hans rygg. En dag hade han besökt sin vän som ägde en pizzeria, och då blev han intresserad av att göra samma sak. Han tog ett lån och öppnade sitt eget ställe. I början gick det bra, men vid något tillfälle började gästerna sina.

Jag frågade honom varför det blev så. "Folk gillar inte min pizza," säger han. "Vissa tyckte den smakade för lite salt, andra för mycket – precis som du själv sa. Jag vet inte vad jag ska göra." Han vill sluta göra pzza, men han kan inte det på grund av skulderna. Han vet inte vad annars han kan göra utöver att köra lastbil eller göra pizza, men han letar efter ett alternativ.

Innan vi lägger på frågar han mig en till fråga: Hur kan han förbättra sina pizzor? "Kanske lägg på lite basilika och mozzarella," föreslår jag, "som de gör i Italien." Låter som en bra idé, tycker han. Innan vi säger hejdå berättar han att hans fru är gravid i åttonde månaden med deras tredje barn. "Så livet är inte bara hemskt," skrattar han.