Böckerna som hjälpte mig bearbeta krigets hemskheter

Den här artikeln är en del av vår serie Nya Grannar i vilken unga flyktingar från Europa är gästredaktörer på VICE.com. Läs vår introduktion här.

–––

Mia Z.* är 18 år gammal och kommer från Homs i Syrien. Hon bor för närvarande i Barcelona i Spanien med sin mamma och två systrar.

Det var en måndagsmorgon 2011 när mitt liv förändrades för alltid. Jag var tolv år gammal. En kompis och jag var på väg till skolan när bomberna började falla. Vi sprang för våra liv, men vi kom ifrån varandra så jag rörde mig hemåt. När jag kom till mitt hus var jag ensam och chockad – min mamma var på jobbet och mina systrar på universitetet. Jag var otroligt rädd, desperat att glömma det som hände runt omkring mig, så i ett försök att stänga ute det bestämde jag mig för att läsa en bok.

Jag sökte på internet en stund tills jag hittade en bok som hette Unbroken. Jag var inte så intresserad av att läsa på den tiden, men när jag väl började kände jag att jag kunde slappna av; rösterna, skriken och sirenerna hamnade i bakgrunden – jag fokuserade bara på boken. Efter det blev läsning min metod för att fly från och bearbeta allt det hemska som hände runt omkring mig.

Unbroken är en faktabaserad bok om en amerikansk soldat under andra världskriget, Louis Zamperini, vars plan kraschade i Stilla havet. Han var fast ute på havet i ett par veckor och fångade fåglar och fiskar som han åt för att överleva. Att läsa det stycket fick mig att tänka på min hemstad Homs som belägrades och alla människor jag känt som fick kämpa för att hitta mat. Min kusin, till exempel, som bodde i en av stadens farligaste områden var tvungen att äta blad och insekter som sista utväg. Jag tänkte på min mamma och mina systrar – tänk om vi en dag inte hade något att äta?

När Zamperini till slut kom i land efter 47 dagar blev han tillfångatagen och sattes i ett japanskt fängelse. Där blev han skoningslöst slagen och torterad i två år. När jag läste det tänkte jag på fångarna i Syrien som blir slagna och torterade. Jag hade många vänner och släktingar som satt i fängelse – några lyckades fly, men en del dog där inne. Som tur var hade Louis berättelse ett lyckligt slut – hans sida vann kriget och han kunde gifta sig med sin flickvän. Varje gång jag läser en bok vill jag att den ska ha ett lyckligt slut.

En annan bok jag läste medan jag fortfarande var i Syrien var Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez. Den handlar om två unga älskare, Florentino och Fermina, som separeras när Ferminas far förbjuder dem att vara tillsammans och skickar iväg henne långt bort. Hon är som ett träd som dras upp ur marken och skeppas iväg som timmer. Det var så jag kände när jag tvingades lämna Syrien. Boken påminde mig också om den tiden i Syrien då jag slutade prata med min bästa vän. Hon och hennes familj stöttade presidenten, medan min familj var emot honom. Det blev mycket problem på grund av det och i slutändan slutade vi prata med varandra.

Om jag ska vara helt ärlig läste jag aldrig färdigt Kärlek i kolerans tid. Jag stod inte ut med tanken på att två personer som älskade varandra drogs isär.

Trots att det inte alltid fanns böcker tillgängliga när jag kom till Barcelona slutade jag inte läsa. På något sätt när jag satt och letade på Google en dag kom jag över manuset till filmen Colonia, med Emma Watson och Daniel Brühl. Jag har inte sett filmen men jag slukade manuset. Den följer berättelsen om ett fiktivt par, Lena och Daniel, som blir involverade i en sekt som hette Colonia Dignidad och fanns på riktigt i södra Chile.

Relaterat: Vi följer med en syrisk pojke till skolan i en krigszon:

I en scen attackerar polisen demonstranter och börjar misshandla och skjuta människor. Det påminde mig om början av kriget i Syrien då polisen kunde döda och arrestera folk som protesterade. Polisen arresterar Daniel framför hans kamrater – och ingen kan göra något åt saken. De har ingen makt, precis som människorna i Syrien inte hade någon makt.

Från fönstret i mitt hus kunde jag se polisen ta folk, utan att jag kunde göra någonting åt saken. När de fördes in i polisbilar visste jag vad som skulle hända med dem. Vi växte upp med en rädsla – en rädsla för att uttrycka oss själva, en rädsla för vad som helst.

Sara Novićs Girl at War var den första bok jag läste som handlade direkt om krig. Den handlar om en flicka från Kroatien, Ana Jurić, som är tio år gammal när inbördeskriget bryter ut i Jugoslavien. Jag kan relatera till hennes skildring av de hemska händelser hon bevittnade och det hon gjorde för att överleva och inte bli galen. Särskilt när hon skriver: "I Kroatien betydde livet under krigstiden en förlust av kontroll, kriget hade grepp om varenda tanke och rörelse, till och med när du sov."

Människorna i Syrien förlorade också kontroll. Ana var tio år när hennes krig startade; jag var tolv när mitt startade. Hon flydde till USA och fick börja ett normalt liv, var tvungen att bete sig normalt runt folk – trots allt hon hade sett och varit med om. Jag var tvungen att göra samma sak och det var det svåraste jag någonsin gjort. Ibland känner jag mig som en skådespelare när jag säger till folk att jag är okej: "Det är okej, jag tänker inte på något särskilt, jag tänker bara på läxan." Jag försöker bete mig normalt om jag hör ett plan flyga utanför när jag är på lektion i skolan, jag låtsas som att jag inte skakar inombords.

Jag är jätterädd för flygplan. Jag minns planen som flög över Homs och bombade hus och sköt folk. Jag känner mig rädd varje dag jag ser poliser på gatorna i Barcelona eftersom jag minns polisen som brukade misshandla mina grannar. Jag minns rösterna, ljuden, i skolan, hemma, på gatan, överallt. Att veta att jag är precis som Ana gör inte att något av det försvinner, men det hjälper mig att veta att jag inte är ensam.

*Skribentens namn har ändrats av säkerhetsskäl.

Skriv under UNHCR:s namninsamling som uppmanar regeringar att se till att människor på flykt får en säker framtid här.

Klicka här för att stötta Casa Nostra Casa Vostra, en organisation som hjälper flyktingar i Katalonien.

Illustration av Ana Jaks.