Iranska kvinnor kämpar för rätten att få vara fotbollsfans under VM

Fatemeh växte upp i staden Yazd, en religiös stad i centrala Iran, och blev som 11-åring förälskad i fotboll, efter att ha ha suttit hemma hos sin morbror och sett Argentina spela under VM i Frankrike 1998.

"De flesta matcherna spelades sent på natten här i Iran", berättar hon för VICE via WhatsApp (Fatemeh och alla andra iranska kvinnor vi intervjuade för den här artikeln bad om att vi inte skulle använda deras fullständiga namn, på grund av hotet om att bli bestraffad för att man öppet kritiserar Irans regim).

"Vi hade bara en tv så vi var tvungna att titta på matcherna på låg volym och med släckta lampor för att inte störa de vuxna", berättar hon.

Sittandes i mörkret bredvid sina kusiner, kisandes mot en liten skärm, blev hon alldeles hänförd av spelarnas ljusblå och vita tröjor, deras klockrena passningar, och deras drömmiga målkung Gabriel Batistuta.

Att få en inblick i den här annorlunda och exotiska världen tusentals kilometer ifrån en, med några enstaka skymtar av kvinnliga argentinska fans på läktaren, vissa dansandes klädda i t-shirt och shorts, var en skarp kontrast mot kvinnorna i Fatemehs vardag, där de flesta klädde sig i hijab.

"Yazd har alltid varit präglad av en strikt muslimsk tro", säger Fatemeh. "Även nu, 20 år senare, skulle de flesta stirra på en kvinna med ilska om hon gick på gatan klädd i en färggrann eller kort klänning."

När VM 1998 avslutades började Fatemeh stötta Persepolis FC, en av Tehrans största fotbollsklubbar. Varje år åkte hon tillsammans med sin pappa och bröder i sex timmar för att se det årliga derbyt i huvudstaden mellan dem och Esteghlal FC på arenan Azadi. Det var en så pass viktig match att många företag hade stängt under matchdagen. När det var över kände Fatemeh att hon var ännu mer säker i sin vilja att vara en del av den gemenskapen.

"Jag tittade på många av de matcherna ensam hemma", säger hon. "Jag minns speciellt den dagen då Persepolis besegrade Esteghlal och vann Persian Gulf Cup 2001. Det är ett av mina finaste och jobbigaste minnen på samma gång."

När Iran mötte Marocko i fredags var det första gången Fatemeh klev in på en fotbollsarena, nästan 20 år efter att hon såg Argentina spela på tv:n hemma hos sin morbror. Precis som många andra kvinnliga fans som reser till Ryssland från Iran planerar hon att ta med ett utskrivet plakat med sig in på arenan, tillsammans med små iranska flaggor, med ett budskap riktat till både Fifa och Irans regim.

Plakatet lyder: "Jag vill också ha en plats på Azadi."

Det har varit förbjudet för kvinnor i Iran att gå in på fotbollsarenor ända sedan 1979, efter att den persiska monarkin störtades, vilket i slutändan ledde till att Iran blev en islamisk republik. Under åren som följde introducerade de religiösa ledarna gradvis allt striktare restriktioner för kvinnor, vilket ledde till att en lag togs fram som förbjud dem helt från att vara med på sportevenemang där män är inblandade.

För kvinnor som Fatemeh, som föddes åtta år efter revolutionen, var förbudet inte mer än ett olyckligt ofrånkomligt faktum i ett strikt islamiskt land.

"I Iran går det inte att komma runt de islamiska restriktionerna för oss", säger hon. "I dessa extrema religiösa miljöer tvingas flickor att acceptera diskriminering, lite i taget med tiden. Det är inte som om kvinnor förbjöds från att göra allting över en kväll. Det var en process. Och det kom att bli en del av våra liv. När jag växte upp tror jag att de flesta tjejer inte ens frågade sig själva varför vi inte fick följa med och titta på fotboll med våra pappor och bröder, eftersom de redan visste svaret. Det var bara synd, inget mer än det".

Fotboll har varit en stor del av iransk kultur ända sedan slutet av 1800-talet. Men det var inte förrän i slutet på 90-talet då Iran kvalade in till VM som fotbollsvågen verkligen svepte in genom landet. Många tjejer, bland annat Mahsa, som då var 16-år och bodde i Tehran, fick först då upp ögonen för sporten.

"Många tjejer hörde första gången talas om fotboll inför vår kvalmatch mot Australien, vilket blev världens grej över hela landet", berättar hon för VICE över WhatsApp. "I Iran var det mitt på dagen när matchen började, men det var knappt någon som varken var på jobbet eller i skolan den dagen. Skolor skickade ut varningar där de uppmanade elever att inte skolka, men trots det satt hela familjer bänkade framför tv:n, även fast vi visste att det nästan inte var någon chans alls att vi skulle vinna. Sen att vi faktiskt gjorde det var helt otroligt för oss. Folk var ute och firade på gatorna ända in i natten".

Iran gick visserligen inte vidare till slutspelet det året, men en ny generation av kvinnliga fans förblev intresserade av sporten. Trots att Iran inte lyckades kvala in till VM varken 2002, 2006 eller 2010 började många följa och heja på europeiska lag som Spanien, England eller Tyskland istället. Men att växa upp och vara en tonårstjej som älskade fotboll i Iran innebar många svårigheter, utöver det faktum att man var förbjuden från att gå och titta på matcher.

"Efter revolutionen implementerades strikta regler i vårt sociala liv", säger Mahsa. "Det var mycket som tonårstjejer inte hade tillgång till. Man fick inte umgås hur som helst med vänner på caféer, restauranger eller köpcenter såsom det hade varit tidigare. 1998 minns jag att man startade ett fotbollslag för tonårstjejer på en idrottshall i Tehran. Jag började spela där, men många av mina vänner fick inte följa med mig eftersom deras familjer var väldigt religiösa och tyckte inte att fotboll var en bra sport för tjejer. Om jag började prata om fotboll var det många som tyckte jag var galen. Det var en fras som jag ofta fick höra: 'Hur skulle fotboll kunna vara viktigt för en tjej?'".

Men 2010 började många hoppas att Iran var på väg att bli mer öppet för idén att låta kvinnor vara med på sportevenemang. Fatemeh minns att man det året tillät kvinnor att titta på Irans landslag i volleyboll tävla i Tehran för första gången på flera årtionden. "Jag köpte biljetter direkt", säger hon. "Jag kan inte uttrycka i ord hur det kändes, hur glad jag var över att vara i den lilla hallen, trots att män och kvinnor var segregerade. Men vi fick bara gå och se på två eller tre matcher innan förbudet återinfördes. Landets islamiska teologer bestämde att detta stred mot islam och att det borde stoppas så snart som möjligt".

Men det senaste årtiondet har uppkomsten av sociala medier gett Irans fotbollsfans en ny plattform där de inte bara kan följa sporten, utan även protestera mot de restriktioner som gör det mycket svårare för dem att titta på fotboll.

Facebook och Twitter är officiellt förbjudna i Iran, men miljontals människor använder sig av metoder för att få tillgång till dem ändå. Proxytjänster och virtuella privata nätverk (VPN) används ofta för att komma runt brandväggen, och många privatpersoner i Iran är i ett konstant krig mot myndigheter för att försöka upptäcka nya VPN innan de censureras.

För många kvinnliga fotbollsfans i Iran har sociala medier gjort att de har mycket mer tillgång till information om fotbollslag i Iran och Europa nu än någonsin tidigare, och att man inser att det är många fler kvinnor i landet som följer sporten jämfört med vad man tidigare trott. Ur detta har det kommit en allt mer växande rörelse som protesterar mot de många olika sorters diskriminering kvinnor får stå ut med. Nyligen gick iranska fans och journalister ut på Twitter för att kritisera den enorma målningen man satt upp i Tehran, som skildrar Irans fotbollsfans. Alla av de avmålade i bilden är män.

"Vi kvinnor får inte ta del av vårt lands lycka", twittrade @Banafshehjamali. "Det här det här som vi menar med könsdiskriminering och uteslutandet av halva landets befolkning."

För många kvinnor i Iran klingar den här typen av diskriminering bekant, men nu har man åtminstone äntligen möjligheten att säga ifrån.

"När jag växte upp hade vi ingen aning om att det fanns andra tjejer i städer runt om i landet som även de älskade fotboll", berättar Mahsa. "Med sociala medier har det blivit ändring på det. Det har gett kvinnor självförtroendet att göra sina röster hörda, och därigenom mer medvetna om sina rättigheter de förtjänar i samhället. Det finns kvinnliga fotbollsfans som inte kunnat resa till Brasilien eller Ryssland för att stötta det iranska landslaget i VM, på grund av att deras makar inte har tillåtit dem att lämna landet. nu kan de protestera mot det."

Berättelser som den om Ghoncheh Ghavami

, kvinnan som fängslades 2014 efter att ha gått på en volleybollmatch i Tehran i protest mot förbudet mot kvinnor i sportevenemang, har spridits långa vägar och har uppmuntrat många kvinnliga fotbollsfans att organisera sina egna demonstrationer utanför arenor. Förra året när iranska kvinnor förbjöds från att se sitt landslag spela i en kvalmatch mot Syrien var det många som ställde sig utanför arenan Azadi för att protestera. De senaste åren har många kvinnor även klätt ut sig till män för att kunna titta på matcher och senare lagt upp foton på Twitter och Instagram där de inspirerat andra att göra samma sak.

“När jag var ung hade jag kort hår, men jag tänkte aldrig ens tanken att försöka ändra mitt utseende för att komma in någonstans", säger Mahsa. "Jag kände inte ens speciellt många tjejer som tyckte om fotboll. Nuförtiden, om en tjej i en liten stad gör någonting kommer hela landet veta om det inom ett par timmar. Och veckan därpå kommer tjejer runt om i landet försöka ta sig in på arenor med samma metod. Det hjälper en att vara modig".

Men om de åker fast är straffet ofta hårt. Eftersom det är olagligt för en kvinna att gå in på en arena riskerar de att bli gripna. Och säkerhetsvakter har tillåtelse att använda våld om nödvändigt.

"De är otroligt modiga", säger Fatemeh. "Förutom att fängslas och bli slagna kommer deras familjer att bli förhörda av myndigheter. Men genom att förbjuda dem från att titta på fotboll gör de det till en förbjuden frukt. Och det är vissa tjejer som är så hängivna fans att de inte bryr sig om vad de skulle kunna hända med dem. De är beredda att ta risken."

Under de kommande veckorna planerar Mahsa och Fatehme tillsammans med en grupp på ytterligare nio kvinnliga fans som rest till Ryssland att protestera mot lagarna i sitt hemland på vartenda en av Irans matcher.

Under mästerskapet är det allmänt känt att Irans redan strikta regler kring kvinnor och fotboll blir ännu hårdare. Caféer och restauranger förbjuds ofta från att visa matcherna live, för att hindra män och kvinnor från att titta på fotboll tillsammans offentligt, samtidigt som en del kvinnor som reser till VM får officiella varningar om att följa och förhålla sig till islamiska värderingar och ha på sig hijab när man vistas offentligt.

"Vi kommer inte ha på oss hijab", säger Masi, som varit en av de som varit med och tagit fram planen för hur protesten kommer gå till under Irans matcher. "De har inget att göra med vad vi har på oss. Vi har diskuterat vad vi kan göra på Telegram och WhatsApp. Vi kommer alla ha på oss t-shirts med texter där det står: 'Varför så många regler för iranska kvinnor?' och 'Sluta med arenaförbudet nu!' Vi planerar även att ha med oss mindre plakat. Tv-kanalerna i Iran kommer censurera oss och endast visa Irans politiker och deras familjer som kommer vara klädda i hijab, men vi kommer åtminstone visa vårt budskap till resten av världen."

I och med att de vet om att högt uppsatta från Iran kommer resa till Ryssland för att övervaka dem och deras beteende är de försiktiga med att inte få alltför mycket uppmärksamhet, men de hoppas att kameror runt om i världen kommer visa deras plakat, vilket kommer ge publicitet till kampanjen för att kvinnor ska få gå och titta på sport i Iran. Sådan typ av exponering skulle förhoppningsvis leda till Fifa fortsätter pressa iranska myndigheter om att ändra sina lagar.

Men även de minsta protesterna mot Iran i ett annat land kommer med sina risker. "Vi är fast beslutna att göra det här, men många av oss är rädda", berättar Fatemeh. "En del av oss är statligt anställda. Och det är fullt möjligt att vissa skulle kunna komma hem och få reda på att de blivit av med jobbet som straff. Polisen skulle kunna börja utreda oss och våra familjer. Vad som helst är möjligt i Iran. Och det kommer såklart vara hatiska meddelanden på sociala medier från paragrafryttarna där hemma".

Det finns tecken som möjligen tyder på att vi är på väg mot ljusare tider. I mars anordnades en kampanj på sociala medier inför att Fifas president Gianni Infantino skulle komma och titta på derbyt i Tehran, vilket ledde till att Infantino tog upp kvinnors rätt att få gå och se på fotboll på arenor med Irans president. Infantino hävdade efteråt att presidenten hade försäkrat honom att kvinnor snart kommer kunna göra det.

Irans kvinnliga fotbollsfans är dock inte övertygade.

"Det är många politiker som tycker att kvinnor ska ha rätt till att gå och titta på fotboll på arenor", säger Fatemeh. "Men det är inte upp till dem. Den riktiga makten ligger hos den högsta ledaren som härskar över den islamiska republiken. Jag hoppas att kvinnor under min livstid inte längre kommer behöva ta risker för den grundläggande rättigheten att gå och se på en match. Jag tror att vi alla bara vill kunna gå in på en arena som kvinna och respekteras."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Sports.