alkoholism

Jag följde med min pappa till AA för att förstå hur han blev nykter

"Hej, jag heter Charlie... och jag är inte alkoholist."

av Charlie S
2017 06 01, 1:29pm

Skribenten med sin pappa innan han visste att pappan var med i AA. Foto med tillstånd av skribenten

Min pappa har varit alkoholist så länge jag kan minnas. Jag vet inte när han blev det, förmodligen innan jag föddes, och det fanns inget jag som barn kunde göra åt saken.

När jag var 18 år berättade pappa för mig att han var med i Anonyma Alkoholister (AA). Han hade tydligen varit det i sex år. Trots att jag var medveten om att han inte visste hur man dricker lagom mycket – trots att jag visste om att han blev en annan person när han var full – hade det aldrig slagit mig att han faktiskt var alkoholist, och att han dessutom behövde hjälp för att hålla sig från flaskan.

En dag frågade pappa mig om jag ville vara med på ett "öppet möte" där vänner och familj får närvara. Javisst, tänkte jag. Jag ville förstå vad det var som hade hjälpt pappa så mycket.

Jag visste inte så mycket om AA annat än att man på film brukar sitta i en ring och säga "Hej, jag heter X och jag är alkoholist." Jag hade även hört talas om att vissa tar avstånd från AA på grund av kopplingen till religion – en ateist i Toronto propagerade nyligen för att man skulle ta bort referenser till Gud i tolvstegsprogrammet.

Jag hade därför två frågor jag ville undersöka närmare. 1) Hur går ett AA-möte till i verkligheten? och 2) Vilken roll har religion egentligen?

§

En varm sommarmorgon i juni kör pappa ut oss till en gård i utkanten av en mellanstor stad i Sverige. Innan hade jag varit nyfiken på alltihop, men nu när jag satt där i bilen blev jag nervös. Jag var rädd för hur jag skulle reagera och hur alla andra skulle ta emot mig. Tänk om någon skulle vara obekväm med min närvaro trots att det var ett öppet möte?

Pappa försäkrar mig om att andra inte skulle komma till mötet om de inte var okej med att prata inför utomstående. Det lugnar mig lite grann.


Relaterat: Bekännelser från en som är beroende:


Vi parkerar utanför ett föreningshus som Svenska kyrkan hyr ut till AA några dagar i veckan. I ett av de större rummen på husets övervåning står 15 stolar i en ring. I filmer har jag sett AA-möten i stora gymnastiksalar med massor av folk; här känns det mer som om vi är i någons vardagsrum. Det är bara några få personer där förutom oss. Det är uppenbart att vi är tidiga. En man som ger intrycket av att vara någon slags ledare hälsar på pappa. De känner varandra. Han får syn på mig som står lite avsides och ser stel ut.

"Du måste vara Charlie*!" säger mannen och ler ett brett leende. Han har ett vänligt ansikte och bryter lite på engelska. "Din pappa har berättat mycket om dig, och vet du, du ska vara glad att du har en sån fin pappa. Han har ett riktigt fint hjärta och har hjälpt många här. Jättekul att du vill vara med i dag!"

Den här mannen, som ska hålla i mötet i dag, utstrålar så mycket vänlighet och öppenhet och säger så många fina saker att jag inte riktigt vet vad jag ska svara. Jag nickar.

Jag sätter mig ner på en av stolarna och väntar på att mötet ska börja medan pappa och mötesledaren småpratar och smuttar på kaffe.

Mannen utstrålar så mycket vänlighet och öppenhet och säger så många fina saker att jag inte riktigt vet vad jag ska svara.

Fler och fler kommer in. Några som verkar känna varandra håller lågmälda samtal. Andra tittar nyfiket på mig, antagligen för att jag aldrig varit på ett möte, men kanske också för att jag är så mycket yngre än alla andra; de flesta ser ut att vara mellan 30 och 50 år. Jag är 18.

Till slut är alla samlade i den lilla cirkeln. Ledaren harklar sig för att signalera att mötet ska börja. Alla samtal dör ut.

"Hej, jag heter David* och jag är alkoholist," börjar han.

"Hej, David," svarar alla i kör.

Det är precis som på film.

David hälsar alla välkomna till mötet och passar även på att introducera mig för gruppen som Andreas* son. Det visar sig att jag är ensam anhörig där. Jag nickar och ler, men känner mig fortfarande alldeles för nervös för att säga något. Att observera går bra, det är ändå därför jag valt att vara med. Men tanken på att dela med mig av min berättelse får pulsen att öka.

Det visar sig att vid varje möte som hålls i den här lokalen en gång i veckan läggs fokus på ett av AA:s tolv steg. Kortfattat: Steg ett handlar om att erkänna att man är alkoholist; vid steg tolv har man utvecklats så pass mycket att man kan använda sina kunskaper för att hjälpa andra alkoholister att ta sig genom stegen. Åtminstone fyra av stegen nämner Gud. Just i dag handlar det om det tionde steget: "Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel."

Skribenten med sin pappa. Foto med tillstånd av skribenten

"Vem vill börja?" frågar David.

Det är tyst en stund innan en man räcker upp handen.

"Äh, jag kan köra igång. Tjena, jag heter Mats* och jag är alkoholist."

"Hej Mats." Den här gången är jag med på noterna.

Mats är i 50-årsåldern. Hans dialekt antyder att han kommer från norra Sverige. Han pratar på i några minuter utan att bli avbruten. Suget efter alkohol genomsyrar hans berättelse. Han minns när han gick runt hamnen tidigare i veckan och tittade på alla fina båtar. Han hade sett några som satt och drack öl i aktern på en segelbåt och fått en otroligt stor längtan efter att göra detsamma, men han visste att det inte gick.

Det blir aldrig bara en öl för Mats.

När han är färdig tackar vi honom. Kvinnan bredvid honom tar ordet och säger hej, sitt namn, följt av "och jag är alkoholist". Hon är relativt ung, mellan 30 och 40 år. Hennes berättelse handlar om hennes två kompisar som gillar att gå ut. Ofta vill de få med henne. Hon pratar om hur svårt det är att säga nej och erkänner att hon fått återfall ibland. Det slutar aldrig bra för henne.

Sen pratar en ung man som endast varit nykter i två veckor. Det har varit riktigt tufft, berättar han, men genom den här stödgruppen blir det lite lättare för varje dag som går.

Till ingens förvåning liknar alla berättelser varandra. Det är en kamp som man för på egen hand, förutom när man är här förstås. Det syns inte på en att man är alkoholist – man märker det bara om man har en riktigt nära relation till dem (men kanske inte ens då, eftersom vissa är väldigt bra på att dölja sitt beroende).

Plötsligt har personen till höger om mig pratat klart, varpå allas ögon vänder sig artigt mot mig. Jag blir otroligt nervös igen. Jag har inte planerat att säga något.

"Hej, jag heter Charlie... och jag är inte alkoholist."

Det låter fel och märkligt, och en viss förvirring uppstår av att jag kommit med något annat än standardfrasen. Jag får ändå några "Hej, Charlie" tillbaka.

"Jag är här i dag mest för jag ville se hur ett AA-möte går till eftersom jag vet att det hjälpt min pappa så mycket," säger jag och tittar mot pappa som ler uppmuntrande mot mig, "vilket jag är väldigt glad för. Och tack för jag får vara med och lyssna på det ni har att säga, det känns fint."

När jag slutar prata har jag gråten i halsen, inte bara för att jag ibland blir stressad av att prata inför stora grupper, utan mest för att jag genuint känner mig rörd av att få vara här och ta del av allas högst privata berättelser.

Sen är det min pappas tur. Precis som när vi åt middag tillsammans för ett par månader sen introducerar han sig som alkoholist. Han pratar inte om några specifika minnen från tiden när han drack, vilket känns skönt. Det hade varit för jobbigt att prata om med så många människor omkring oss, och jag tror att både pappa och jag har lagt det bakom oss. I stället pratar han om hur mycket bättre hans liv är som nykter, och hur glad han är för sin egen och sina barns skull att han slutade dricka.

Det är överväldigande. Glädje, stolthet, medlidande, kärlek, hopp och tacksamhet, men också sorgsenhet över hur svårt livet stundtals varit för pappa och de andra.

En del av mig vill springa därifrån eftersom jag känner så många olika känslor samtidigt. Det är överväldigande. Glädje, stolthet, medlidande, kärlek, hopp och tacksamhet, men också sorgsenhet över hur svårt livet stundtals varit för pappa och de andra. Men jag stannar kvar, såklart. Den större delen av mig resonerar att även om jag är obekväm med alla de här känslorna, är det bra för vår relation att jag sitter kvar bredvid pappa och lyssnar. Jag är dessutom genuint intresserad av allt han har att säga.

I slutet av mötet reser sig alla upp. Vi tar varandra i hand och ber Sinnesrobönen, som jag såklart inte kan orden till. Där står vi i Svenska kyrkans lokaler och ber en bön i en ring. Det känns minst sagt religiöst.

David och pappa berättar dock för mig att man inte behöver vara religiös för att vara med i AA. De säger att det hjälper om man "tror på någonting större än oss själva" för att stegen ska göra skillnad. Flera som närvarar säger att de i stället väljer att låta personerna i AA vara de som får representera den högre makten. Jag kommer på mig själv med att tänka att relationen till min pappa är större än mig själv.

§

Jag kom till mötet för att förstå vad det är med AA som hjälpte pappa att bli nykter, och nu tror jag att jag förstår. Att få dela med sig av sina mörkaste berättelser – men även sina mest positiva och glada upplevelser – med andra som varit i liknande situationer som en själv är ovärderligt. Vem kan egentligen förstå en alkoholist bättre än en annan alkoholist?

Att det religiösa i AA kan verka avskräckande för en del är fullt förståeligt. Även om AA officiellt sett inte har någon religiös anknytning fanns det stundvis en viss vibb under mötet som antydde det motsatta, det som vissa kanske skulle uppfatta som överdrivet religiöst.

Personligen såg jag dock inget som tydde på att AA skulle ha en stark koppling till Gud, förutom bönen då. Fanns det en dold baktanke? Fanns det en konflikt med samhället? Blir man hotad eller trakasserad om man slutar gå på möten?

Nej, nej och nej. Det jag såg var en grupp människor som hade insett värdet i att ha öppna och frigörande samtal om saker som kan vara väldigt tunga att bära på själv.

Min pappa firar snart 14 år som nykter. Han går fortfarande på AA-möten, och han är inte säker på att han skulle klara av att hålla sig nykter om han slutade göra det, trots att det gått så många år. "Jag går tillbaka för att bli påmind om att jag är en sån som aldrig ska dricka igen, och sen vill jag ge något tillbaka till [AA] som hjälpt mig så mycket, genom att hjälpa andra som har det tuffare än jag." Med att "ge tillbaka" syftar han på att agera som sponsor åt nya personer som kommer till möten – det tolfte steget.

Minnena av min fulla pappa och allt han gjorde då kommer inte försvinna, men det är okej. Både han och jag mår mycket bättre i dag än när han drack som mest, och mycket av det är nog AA:s förtjänst – oavsett om den "högre makten" är Gud eller bara någon som lyssnar och låter en prata till punkt.

*Namn har ändrats eftersom hela poängen med Anonyma Alkoholister är att man är anonym.

Behöver du hjälp med ditt drickande kan du hitta lokala AA-möten här. Där kan du även hitta möten speciellt för unga, kvinnor, män eller helt på engelska.

Om du är anhörig till någon som dricker för mycket kan du vända dig till Al-Anon & Alateen som anordnar möten för alkoholisters närstående.