Mitt livs största misstag var att bli stockfotomodell

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Spanien.

Förra året var jag i ett dåligt förhållande. Ett väldigt dåligt förhållande. Ett sånt som får dig att vilja planera ett bankrån, tjalla på dina medbrottslingar och aldrig träffa någon från ditt tidigare liv igen. Så när en fotografvän till mig föreslog att han skulle ta några bilder av mig tänkte jag att det skulle vara en härlig distraktion. Han är specialiserad på stockfoton – så det är inte direkt glamorösa modebilder, men man tar väl vad man får.

Jag kom till hans studio, en timme sen, helt slut efter en hel natts bråk med min dåvarande flickvän. Men efter att min kompis började plåta så kunde jag slappna av och faktiskt ha kul. "Kommer någon ens köpa de här fotona?" frågade jag honom medan han bytte lins på sin kamera. "Det kommer du få reda på snart," svarade han.

När vi var färdiga skrev jag på ett dokument där jag gick med på att min kompis ägde bilderna och att han fick sälja dem. Det, inser jag nu, var mitt livs största misstag.

Några månader senare blev jag uppmärksammad om att mitt nylle prydde framsidan av en artikel på hemsidan Those Catholic Men. Sidans underrubrik är: "By Catholic Men. For Catholic Men," och på deras Om oss-sida får man veta att hemsidan fungerar som en "onlineresurs för katolska män mitt i all förvirring av vår post-kristna sekulära tidsålder". Artikeln som hade en bild med mitt ansikte i handlade om "protestanter och terrorister" och har sedan dess tagits ner.

Det var i sig själv inte så illa, men det var då jag insåg att jag hade absolut noll kontroll över vad som skulle kunna hända med mitt ansikte. Vem som helst med en internetuppkoppling och lite pengar skulle kunna köpa bilderna och göra vad de villa med dem: de skulle kunna göra mig till en förespråkare av cigaretter; ansiktet av en nationell kampanj för att skadeskjuta alla hästar; omslagsbilden i en artikel som handlar om för tidig utlösning. Vad som var ännu värre var att eftersom jag skrivit på formuläret fick jag inte betalt för något av det.

Lustigt nog tog det inte lång tid innan den där typen av grej började hända.

Snart kunde man hitta mitt ansikte i reklamannonser för glutenfria alternativ från horchata-märket Costa, och jag uppmuntrade allmänheten att ta shottar av någon random colombiansk sprit. Vid det här laget hade mitt ohälsosamma förhållande tagit slut, så jag hade inte ens någon att klaga till.

I Saudiarabien, Tyskland, Venezuela och Nederländerna användes mitt ansikte för att marknadsföra de mest bisarra sakerna – ofta något pinsamt eller äckligt. Fotograferingen som jag gått med på som ett sätt för att få mig att må bättre ledde till att jag bara mådde sämre för var dag som gick.

Någon sa att han hade sett mig på en enorm billboard på Puerta del Sol i Madrid, vilket är en av stadens mest trafikerade platser, men han hade inte kunnat ta en bild. En annan vän sa att han hade sett någon som såg väldigt mycket ut som jag på en billboard utanför en järnhandel. En kompis i Tokyo såg mig vid en återvinningsstation, där jag pekade ett dömande finger på den som var dumdristig nog att inte återvinna.

Jag var helt enkelt inte van vid att låta mitt ansikte fungera som ett marknadsföringsknep och för att illustrera saker. Som en artikel om hur man "bemöter idioter med mindfulness" (jag är idioten – inte personen som med hjälp av mindfulness bemöter en iddi), en annan om "det hämndlystna exet: när hatet kommer före barn," (gissa vem jag föreställer) och en om catcalling. Jag antar att det finns miljontals stockfoton av män tillgängliga i databaser, men redaktörerna bakom dessa artiklar valde specifikt ut mitt ansikte ur högen, vilket måste betyda att jag ser mest ut som den hämndlystna, idiotiska trakasseraren av de alla. Det här hade naturligtvis inte en särskilt god effekt på min självkänsla.

Det finns även den här retuscherade versionen av mig i ett YouTubeklipp med en sång till. Jag har ingen aning om vad själva sången handlar om, men med tanke på att den endast har setts 8600 gånger bryr jag mig inte så mycket.

Samma kväll som jag fick reda på sången skickade en vän mig en länk till en självpublicerad roman av Scott Burtness som heter Northwoods Wolfman. Det är den andra boken i Monsters in the Midwest-serien, som tydligen handlar om en monsterjägare i Dallas. Kindleversionen kostar bara 25 kronor, på bilden på framsidan har jag spetsiga öron och en sönderriven tröja.

Sen har vi den tjeckiska reklamen för ett rakproduktsmärke som använde totalt fyra olika bilder på mig och min mustasch. Jag har bestämt mig för att välkomna den här som en komplimang: det är uppenbart att mitt ansiktshår står högt i kurs hos tjeckiska män. Men fortfarande, det är ju inte som att det är ett plåster på såren om man tittar på den som är värst av alla.

En morgon när jag vaknade hörde en kompis från Venezuela av sig på WhatsApp och frågade om jag hade – eller inte hade – haft parafimos, en allvarlig åkomma på snoppen. Jag sa till min kompis att jag kanske har haft några mindre problem där nere förut, men att jag inte kom ihåg att det kallades för det.

"Vadåra?" frågade jag henne.

"Nico," sa hon. "Du är ansiktet utåt för parafimos i Venezuela."

Där hade vi det: Den åttonde januari 2017 hade den venezuelanska tidningen El Nacional twittrat mitt ansikte till sina 4,12 miljoner följare i och med en artikel om parafimos – ett medicinskt tillstånd som gör att förhuden på snoppen fastnar bakom ollonet. Förhuden kan inte ta sig tillbaka till sin normala position för att täcka ollonet när snoppen är slak. Om den fastnar där kan det göra riktigt ont. Det kan också vara farligt eftersom bristen på blodtillförsel kan leda till kallbrand som i sin tur kan göra att du måste skära bort kuken.

Det är ett ovanligt tillstånd men rätt läskigt när det händer. Så läskigt att El Nacional valde att illustrera det hela med mitt "OMG!"-ansikte i artikeln.

Det här hade spårat. Som människor gillar vi att unna oss – det är ett av våra nöjen med att leva. Men min relativt korta stund av att unna mig hade orsakat allvarliga konsekvenser.

Inte långt efter att jag fått reda på att jag var ansiktet utåt för parafimos i Venezuela fick jag ett röstmeddelande från min kompis Sam som bor i Sydney.

Snälla, tänkte jag, inga mer konstiga snoppgrejer.

Turen var på min sida: Sam berättade att den australiensiska internetleverantören Exetel hade valt mitt ansikte för att leda deras reklamkampanj. Jag var uppklistrad på billboards på flygplatser, på bussar och tunnelbanestationer över hela Australien. När jag kollade upp företaget verkade det inte så ondskefullt – enligt sin Wikipediasida donerade de 2009 en tredjedel av sina vinster på program som tas fram för att skydda hotade djurarter. Jag kan inte hitta någon information om att de fortfarande håller på med det, men det är väl i alla fall nånting?

Det var förvisso skönt att veta att mitt ansikte nu användes för att sälja Exetels bredbandsplan med obegränsad surf från 270 kronor i månaden, i stället för att bara pryda artiklar om hur man bemöter idioter, men samtidigt kändes det ändå inte så annorlunda för mig.

Jag vet att jag inte har rätt att klaga – jag var vid mitt sinnes fulla bruk när bilderna togs och valde aktivt att ge någon annan tillåtelse att sälja vidare mitt ansikte. Många går aldrig med på att få foton på sig använda men blir ändå offer för elaka memes som delas världen över. Men det betyder inte att jag inte ångrar dagen jag poserade framför den där kameran. Att tillfälligt boosta mitt självförtroende lite den där dagen går inte att jämföra med det faktum att jag inte har en aning om var mitt ansikte kan hamna härnäst.

Niccolò Massariello finns på Twitter.