Familjerna som tvingas leva på Kairos kyrkogårdar

Massvis av familjer lever på Kairos kyrkogårdar, ihoptryckta i trånga små rum som ursprungligen byggdes för att ge sörjande utrymme att vistas i skydd från den gassande solen. I årtionden har ägare av kyrkogårdar utnyttjat stadens bostadsbrist genom att hyra ut dessa rum till Kairos fattiga invånare. Idag uppskattar man att hela en miljon av stadens 19 miljoner människor bor på en kyrkogård.

Nariman Al Samra, 66, har bott hela sitt liv på kyrkogården Salah Salem, även känd som De dödas stad. "Det här har varit min utsikt i ungefär 60 år", berättar hon för mig och tittar ut över ett hav av gravstenar. Nariman lägger märke till hur obekväm jag känner mig här. "Var inte rädd", säger hon, i ett försök att lugna mig. "De döda är döda."

Hennes rum är sparsamt inrett: en liten säng, tre stolar, en fläkt och ett fotografi på henne själv när hon var yngre. Hon har gett upp allt hopp om att myndigheterna kommer hitta en värdigare plats för henne att bo.

"Jag föddes här, jag gifte mig här, jag fick mina barn här och jag planerar att bli begravd här också", berättar hon för mig. "På 66 år har jag aldrig blev erbjuden att bo i en riktig lägenhet, och nu är jag själv nära döden."

Hennes dotter Fatma bor i rummet intill tillsammans med sin make och fyra barn. Hon tjänar inga stora summor av att sälja ankor och kycklingar på den lokala marknaden, men familjen får inga som helst bidrag från myndigheter. Nariman har två söner som inte bor på kyrkogården, men hon vill inte be dem om pengar. "De har sina egna familjer och sina egna problem", säger hon. "Jag kan inte be dem att ge mig vad som ska gå till deras egna barn."

Även om hon tillbringat hela sitt liv på en kyrkogård betyder inte det att Nariman inte tycker det är obehagligt att ständigt vara omgiven av lik. Hon berättar för mig att hon fortfarande kan bli rädd, speciellt på kvällen. "Vi är bara människor", säger hon. "De sömnlösa nätterna kommer oftast efter att någon ny blivit begravd här." Faktum är att hon brukar undvika att gå runt på kyrkogården veckan efter att det varit en begravning.

Det var en period då Fatma bodde någon annanstans med sin familj, men hon blev tvungen att komma tillbaka. "Jag bodde i slummen i området Manshiyat Nasseri södra Kairo när vår hyra plötsligt höjdes – då hade vi inget annat val än att flytta tillbaka till min mamma." I Februari 2016 ansökte Fatma om att få statliga bidrag och förhoppningsvis en subventionerad lägenhet av myndigheterna, men hon har fortfarande inte fått ett besked.

Fatma berättar för mig att hennes barn lever i rädsla, speciellt när det blir mörkt ute. "De väcker mig mitt i natten för att följa med dem på toaletten, eftersom de är rädda för att gå runt bland gravarna." Men det är lite lättare under dagen – gravstenarna är rätt bra ställen att gömma sig bakom när man leker kurragömma.

Trots att Salah Salem ligger vägg i vägg med Kairos största polisstation säger Fatma att människorna på kyrkogården inte känner sig säkra. "Vi är ett enkelt mål för tjuvar", berättar hon. "Och när vi ringer polisen ignorerar de oss."

På en kyrkogård i närheten av Salem lever folk ett liknande liv. Varje dag sitter 80-åriga Haj Hanafy framför metallgrinden vid ingången. Han fick ta över jobbet som säkerhetsvakt på kyrkogården efter sin pappa. Trots att han knappt kan se eller höra mig, insisterar han på att ta med mig till sitt hem.

Hanafys lever med sin fru i ett rum utan fönster. Deras dotter Kawthar bor med sina två tonårssöner mittemot dem i ett mindre utrymme. Han berättar att kyrkogårdens ägare hotar att kasta ut honom och låta en yngre vakt ta över hans jobb. Om det här skulle ske har Hanafy ingen aning om var hans familj skulle bo någonstans.

"De flesta antar att det känns okej efter ett tag att bo på en kyrkogård eftersom vi vänjer oss vid att ständigt vara omgivna av döden, men det blir inte bättre", säger Kawthar som arbetar som städare. "De flesta kvällar är jag och mina barn rädda när vi går och lägger oss."

Hennes största rädsla är vad som kommer hända med hennes familj om hennes pappa förlorar sitt jobb. "Då är det bara gatan vi kan på bo på", fruktar hon.

Även med hjälp från en välgörenhetsorganisation upplevde Kawthar att processen att ansöka om bidrag och en subventionerad lägenhet var alltför komplicerad, tidskrävande och dyr. "Jag kan inte tillbringa dag efter dag med att skicka in papper bara för att få tillgång till grundläggande nödvändigheter", säger hon. "Jag måste gå till jobbet så jag kan tjäna tillräckligt med pengar för att ha mat till min familj. Även då har jag inte råd med handpenningen eller hyra för ens den billigaste lägenheten."

Runt hörnet bor Hajja Abel Hakim som bott på kyrkogården hela sitt liv. Hon vill desperat att hennes dotter och barnbarn ska kunna leva ett bättre liv i en riktig bostad. "I det senaste valet sa president Sisi till oss att om vi röstade på honom skulle han omplacera alla de som bor på kyrkogårdar", säger hon. "Så vi gjorde det, men det visade sig att han lurade oss. Ingenting har hänt."

Scrolla ner för att se fler bilder av människorna som bor på Kairos kyrkogårdar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Arabia.