Jag sov två timmar per dygn för att få mer gjort

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien

Nikola Tesla ska enligt uppgift inte ha sovit mer än två timmar per natt. Prodigal Genius: The Life of Nikola Tesla förklarar att "genom att täppa igen nyckelhållet och springorna vid hans dörr, kunde han tillbringa nätterna med att läsa böcker han norpat från sin pappas bokhyllor. Ofta läste han hela natten, utan att må dåligt av sömnbristen."

Tesla är inte ensam om det här. På internet kan man hitta tusentals berättelser om berömda män och kvinnor som inte sov särskilt mycket. Leonardo da Vinci sov två timmar per natt. Margaret Thatcher sov ungefär fyra timmar, ibland lite mer på helger. Mozart gick upp klockan sex varje morgon och jobbade till efter midnatt. Man tror att han oftast fick runt fem timmars sömn.

Jag tror att folk gillar att läsa om det här eftersom det antyder att det finns ett recept på framgång, och att det enda som krävs för att man ska lyckas är att man jobbar hårt för det. Om vi läser att Margaret Thatcher endast sov fyra timmar per natt är det lätt att tro att hennes karriär inte bara var en slumpmässig biprodukt av dna eller utbildning eller att hon råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vi antar att hon blev framgångsrik eftersom hon jobbade hårt sent in på natten, varje natt, vilket är något som alla skulle kunna göra. Eftersom det är den myten vi vill tro på: att alla har verktygen för att kunna bli framgångsrika.

Jag är den här mytens största fan. Ibland lyssnar jag på The Strokes och dagdrömmer om att spela "Juicebox" till världens största publik på en arena – trots att jag inte har musikalisk talang, är 30 år gammal och blir varken bättre på musik eller självdisciplin för varje år som går. Jag sover sent på dagarna. Jag prioriterar öl före jobb. När jag var 19 startade jag ett t-shirtföretag som producerade noll t-shirts. När jag var 24 spelade jag in en dokumentärfilm som jag aldrig klippte. Mellan 25 och 30 års ålder skrev jag tre halvfärdiga filmmanus som numera finns på tre icke-fungerande laptops under min säng. Jag började på en bok som fick samma öde. Och jag drömmer om ett grönsaksland som jag lovar mig själv att jag ska göra varje sommar, vilket aldrig blir av. Jag antar att mitt liv kommer rinna ut i sanden på det här viset om jag inte gör något drastiskt – vilket för mig tillbaka till sömn.

Första gången jag hörde talas om polyfasisk sömn var i ett avsnitt av Seinfeld. Det är ett avsnitt när Kramer försöker minska sin sömn genom att ta en 20 minuters tupplur var tredje timme, vilket enligt hans beräkningar leder till två och en halv dagars extra vaken tid varje vecka. Det hela slutar såklart illa för Kramer, men idén är helt rimlig: om man sover mindre kommer man följaktligen få mer tid att få saker gjort.

Polyphasic Sleep Society har information om hur man kan gå tillväga för att trappa ner på sömnen med en till sex timmar, med hjälp av olika sorters sömncykler. Den så kallade "Uberman" är metoden som är mest känd, som generellt innebär att man sover i 20 minuter var fjärde timme – totalt två timmars sömn per dygn. Effektiva entreprenören Tim Ferriss är ett stort fan av den här metoden, även miljardären Matt Mullenweg (grundaren av WordPress) gillar den och beskriver sin erfarenhet av Uberman som "förmodligen en av mitt livs mest produktiva perioder".

När jag läste det här blev taggad. Jag trodde inte helt på att polyfasisk sömn skulle göra ett jag helt plötsligt trollade fram ett eget företag eller att jag skulle bli en bättre människa, men kanske skulle det hjälpa mig bli lite mindre slö. Jag bestämde mig för att testa det på egen hand.

Första dagen gick överlag rätt så bra. Jag skrev ner ett schema där jag skrev ner mina sovstunder, 20 minuter 11:10, sen 15:30, sen 19:50 och så vidare. Jag bäddade en liten säng åt mig själv i ett redigeringsrum på kontoret, där mina två första sovpass var hur bra som helst. Det var inte förrän klockan slog midnatt som jag insåg vad jag hade gett mig in på. Plötsligt insåg jag att jag hade fyra ensamma timmar framför mig tills nästa gång jag fick sova, och det var lite för tyst hemma hos mig. Jag bestämde mig för att dra tillbaka till kontoret.

Med trance på högsta volym skrev jag ner en att göra-lista på en whiteboard, där jag planerade vad jag skulle få gjort under veckan, det vill säga allt sånt som jag alltid velat göra men varit för lat för att ta tag i. Typ "fixa deklarationen från 2014" och "köpa strumpor". Sen var det några lite mer större åtaganden som "odla". Längst upp på listan skrev jag "skriva en bok" och tänkte att det kanske var dags att jag tog tag i den där romanen jag hade börjat skriva. Mer om det senare.

På det stora hela var första natten inte särskilt jobbig, men det var deppigt. Jag visste att om jag skulle kunna klara av det här var jag tvungen att få lite tips från en expert.

Jag rådfrågade Charlotte Ellet, som har levt efter polyfasiska sömnscheman i ungefär nio år och jobbar som tv-spelsdesigner i Alabama. Jag berättade för henne att jag kände mig helt tömd på känslor, men hon förklarade att det var normalt. "De första veckorna kallas för zombieperioden," sa hon över Skype. "Man hamnar i ett tillstånd då man inte kan rationalisera varför man gör det här. Väckarklockan börjar tjuta och man förstår inte ens varför den ringer."

Jag frågade Charlotte varför hon fortsatt så länge med det, och hon svarade att hon får en fantastisk känsla av frihet. "Om det är mycket som händer i ditt liv slutar du oroa dig över hur trött du kommer vara. Du kommer känna dig mer vaken och snabbare, och plötsligt inser du att du har all tid i världen." Men hon tryckte på vikten att ta sig igenom zombieperioden. "Du vet att du kommit igenom det när dina sovstunder förbättras," sa hon. "Du kommer vakna och det kommer kännas som du sovit i flera timmar, även fast det bara gått 20 minuter."

Dagarna kändes långa och gråa, men jag fick i alla fall mycket gjort. När jag kommit till dag tre hade jag fixat deklarationen, placerat mina pensionspengar, städat hela huset, ringt mormor och morfar, köpt nya strumpor och kallingar… och börjat skriva på min bok igen. Om jag ska vara helt ärlig är det en riktig risig bok som jag aldrig tänker visa för någon levande människa, men det känns ändå viktigt för mig att bli färdig med den. Att bara bli färdig med någonting. Jag kom fram till att om jag skulle blir färdig med ett första utkast samtidigt som jag sov polyfasiskt skulle experimentet vara lyckat. Så jag tvingade mig själv att skriva varje natt, och fick ut ungefär 3000 ord per tillfälle.

Det var en tanke som hade tagit fäste i min hjärna: Varför ska man bry sig om något? Det känns som något så typiskt just för människan, att bry sig om grejer. Ibland tänker jag på min rumskompis katt, och att hon inte bryr sig om ett skit. Är det på grund av att hon inte tänker på döden? För mig har ambition och dödsångest nämligen väldigt mycket med varandra att göra. Det känns som att framgång – oavsett om man snackar om karriärmässig eller andlig framgång – är det vi strävar efter för att kunna lämna ens ett minimalt intryck efter oss i detta enorma gudlösa universum. Det är av den här anledningen som jag känner att det faktiskt kan vara värt att bry sig om saker, och varför jag äntligen var tvungen att få någonting gjort.

När jag var vaken på nätterna hade jag mycket tid till att läsa, och jag lärde mig att den moderna födelsen av polyfasisk sömn startades av två filosofistudenter 1998.

Marie Staver led av sömnlöshet större delen av sitt liv, och bestämde sig till slut för att acceptera sin känsla av utmattning och sova 20 minuter åt gången. Hennes vän, som inte hade sömnsvårigheter, erbjöd sig för att prova på att leva på samma vis, och det hela slutade med att de tillbringade de flesta nätterna med att plugga tillsammans på en restaurang som var öppet dygnet runt. Marie beskrev senare på sin blogg de två första veckorna som fullständigt vidriga, men menade samtidigt att de därefter kunde anpassa sig till det nya sättet att leva på. Efter zombieperioden förvånades över hur mycket enklare det blev. "Det var det mest fantastiska jag någonsin upptäckt och jag mådde bättre än jag någonsin gjort tidigare," berättade hon för Motherboard.

Marie skrev senare en egen förklaring till varför hon nu mådde bättre. Enligt henne får hjärnan totalt sett 1,5 timme i REM-sömn, medan den resten av tiden bygger den och reparerar celler. Hon tycktes anse att det senare var valfritt, och började försöka endast få REM-sömn genom att ta tupplurer. "Efter ungefär tre till fem dagar börjar hjärnan anpassa sig," berättar hon. "Den börjar hoppa in direkt i REM-sömn så fort man blundar när det är dags för ens tupplur… och så vaknar man och känner sig så utvilad."

När jag läste det här önskar jag att jag kunde snabbspola tills jag började känna mig så utvilad. Det var fjärde dagen nu, och min aptit hade försvunnit helt och jag kände mig konstant frusen och skör. Simpla sociala interaktioner blev överväldigande. Om min mobil ringde ignorerade jag den. Om jag beställde en kaffe och baristan ville småprata ursäktade jag mig och väntade utomhus.

Men den tuffaste perioden var alltid från midnatt tills solen gick upp, de tysta timmarna. De timmar då jag var helt själv med massa tid att försöker övertyga mig själv om att människor som skriver böcker och når sina mål i livet helt enkelt är smartare och bättre människor. Jag insåg i dessa stunder att tanken att "hårt jobb är allt som krävs" bara är önsketänkande. Min rumskompis sa till mig att han kunde höra mig vandra runt på nätterna i huset, suckandes.

Vid det här laget hade jag fått fasta rutiner. På dagen var jag jobbet, sen kom jag hem, åt middag, jobbade på min bok och sen spenderade jag tiden efter klockan två på morgonen med att träna och lyssna på podcasts. Jag gick till gymmet, jag joggade och jag började jobba på mitt grönsaksland i trädgården. Att sätta mig ner efter klockan två gick hade inneburit att jag somnade direkt, så jag såg till att aktivera mig själv på nätterna. Sen fick jag sova tjugo minuter på morgonen innan jobbet, och sen började cykeln om från början igen.

Det svåraste var att inte ha något att se fram emot. Livet utan sömn har inga pauser – om man till exempel har en riktigt dålig dag på jobbet blir det inte bättre på kvällen. Det blir bara en enda lång monoton cykel utan slut. Solen går upp och folk går ut. Solen går ner och folk försvinner. Om och om igen.

Den sjunde dagen började jag hosta. Det var också en konstig reklamfilm från 90-talet som spelades upp om och om igen i mitt huvud. Så fort mitt huvud nuddade kudden för att sova sattes reklamen igång min hjärna, som jag kom ihåg jag såg på tv senaste när jag var typ 12. Det var en reklam för ett lastbilsföretag som gick ungefär så här:

Fletcher's! Interstate since '48, the only way to move your freight. Across the city, across the town, Fletcher's will never let you down. Fletcher's!!!

FLETCHER'S!!! INTERSTATE SINCE '48 … och så fortsatte den och bara ökade och ökade i styrka.

På kvällen kände jag mig snurrig och visste att jag höll på att bli sjuk. Jag kände inte att jag skulle klara av att vara vaken under natten när jag mådde så här, så jag la mig ner och sov oroligt och svettandes i 48 timmar.

När jag mådde lite bättre några dagar senare kontaktade jag Charlotte Ellett igen och berättade vad som hade hänt. Hon sa till mig att hon aldrig blivit sjuk av att sova polyfasiskt, men hon erkände att stressen som kan komma av att försöka leva och vara ultraproduktiv hela tiden kan tära på en ibland. Jag letade på olika forum på nätet men ingen annan verkar ha haft samma upplevelse som jag, så jag antar att det bara något med mig. Jag övervägde om jag skulle prova att fortsätta med experimentet men beslutade mig sen för det inte kändes bra. Fuck det.

Sju dagar fick räcka. När jag tittar tillbaka på den perioden nu känns det som det var kul på ett konstigt sätt, bara för det ändrade på alla mina fasta rutiner. Och jag fick verkligen mycket gjort. Jag kunde bocka av säkert hälften av alla saker jag skrev upp på att göra-listan, bara för jag hade så mycket tid att göra saker på nätterna. Mitt första utkast på boken blev färdigt. Jag läser igenom det nu, och även om det verkligen inte är mer än medelmåttigt gjorde jag det i alla fall. Och nu har jag någonting att finslipa.

Julian Morgans finns på Twitter och Instagram