Nederländerna hade nyligen sitt årliga julbråk om blackface

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Nederländerna

Det är inte jul på riktigt i Nederländerna förrän det blir bråk om huruvida den rasistiska julkaraktären Zwarte Piet (Svarte Petter) faktiskt är rasistisk. Zwarte Piet är menad att vara jultomtens medhjälpare som, vilket namnet subtilt antyder, är svart. Karaktären firas på dagen Sinterklaas (Sankt Nikolaus), en nederländsk högtid som infaller den 5 december varje år, och ett stort inslag under dagen är vita som klär ut sig till Piet genom blackface-sminkning.

I år satte arga invånare som gillar Piet upp vägspärrar i den lilla staden Dokkum i norra Nederländerna, för att hindra motdemonstranter från att protestera mot områdets Sinterklaas-parad. Det hela målades upp som en kamp mellan den liberala eliten med sitt politiskt korrekta hat mot blackface och de goda försvararna av anrika nederländska traditioner.

En vecka senare skedde ytterligare ett försök att stoppa anti-Piet-demonstranter i Dokkum, då man försökte hindra dem från att komma in i staden på Sinterklaas. Jag åkte dit med demonstranter för att prata med båda sidorna och försöka reda ut varför folk fortfarande håller på med blackface 2017.

Två stora turnébussar, nio polisbussar och tolv bilar åker från Amsterdam klockan tio på morgonen. Längst fram i en av bussarna sitter Mitchell Esajas från protestgruppen "Kick Out Zwarte Piet". Han presenterar sig själv skämtsamt som guide för dagen. "För två veckor sen försökte vi åka till Dokkum, men det misslyckades," berättar han för mig. "Så i dag ska vi försöka igen."

Redouane Amine, 29, var en av de demonstranter som hindrades från att protestera förra gången. "Senaste gången kändes som ett slag i ansiktet," berättar hon. "Polisen svek oss. I stället för att ta ner de illagala vägspärrarna hängde de bara med pro-Piet-gänget."

"Polisen borde funnits där för att skydda oss som de gör i dag," säger filmskaparen Sunny Bergman. "Det som stör mig är att de ljög för oss. De sa att de skulle eskortera oss till Dokkum, men det gjorde de inte."

Efter att ha kört i en timme stannar vi till på en bensinstation. Några lokalinvånare lägger märke till några av skyltarna och kläder som gruppen har med budskap som är tydligt anti-Piet, och de börjar svära mot dem.

"Jag är van vid sånt här," skrattar Fatin Bouali och ignorerar de arga vita männen. Hon visar mig ett meddelande hon fått på Facebook. "Ut ur Nederländerna med dig," lyder det. "Vi vita kommer fira när du är borta."

Hon är inte den enda som fått arga meddelanden. När vi stannar på en rastplats för att äta lunch pratar jag med Kevin Roberson, som ofta brukar vara med och demonstrera mot blackface, och spelar in videomaterial för att lägga upp filmer på YouTube.

Kevin berättar för mig att han ofta får anonyma samtal från människor som kallar honom för apa. Han har också lagts till i en WhatsApp-grupp som gjorts specifikt för honom, som heter "Kevin har cancer". Hans adress har cirkulerat i flera olika Facebookgrupper, och hans mejlinkorg är full med hatiska meddelanden.

Senare när alla är tillbaka på bussen igen pratar Esajas till hela gruppen. "Vi börjar röra oss in på farlig mark," meddelar han. "Om någon idiot försöker blockera vägen kommer bussarna bara köra över dem. Den här gången kommer inget stoppa oss." Som tur är kommer vi till Dokkum utan att någon dör.

När vi rör oss mot stadskärnan blir vi välkomnade av arga lokalinvånare. En del håller upp rasistiska plakat skrivna på den inhemska frisiska dialekten.

Stora grupper bestående av förespråkare av Piet sprider ut sig längs gatorna och tittar på medan bussarna tar sig fram. "Låt er inte bli provocerade av dem," påminner Mitchell alla. "Vi är här för en fredlig protest." Några i bussen börjar vinka till våra fans.

Klockan två kan vi äntligen gå av bussen. Med en poliseskort promenerar vi genom ett bostadsområde. En del av lokalinvånarna vinkar till oss vänligt, medan andra kommer ut ur sina hem för att svära mot oss. Plötsligt stöter vi på en man i blackface tillsammans med sina tre barn, även de i blackface.

"Eftersom det är Sinterklaas tänkte vi att det skulle vara kul att klä ut oss till Piet," hör jag mannen berätta för en radiojournalist, medan hans barn står vid sidan och ser obekväma ut.

Polisen går med oss ända till torget där demonstrationen ska hållas. Man har byggt upp en scen, och ytterligare ungefär hundra poliser står redo för att noggrant visitera alla som ska in på torget. På scenen turas talare och artister om att underhålla en publik bestående av ungefär 200 demonstranter, som periodvis skriker "Ingen mer blackface!" och "Zwarte Piet måste bort!"

En bit bort ser jag ett par, Klaaske och Jo, som tittar på ogillande. "Det här är bara skit," säger Jo till mig. "Kan någon snälla förklara för mig vad som är fel med Zwarte Piet," säger Klaaske. "Jag förstår inte det."

Kees, en 50-årig bonde, är lika förvirrad över varför blackface gör folk upprörda. "Jag kan inte tro mina ögon," säger han. "Jag har aldrig sett att det varit så mörkt här. Jag älskar Zwarte Piet – han är en så härlig kille. Han är glad och ser inte ut som alla personer här som bara gnäller och klagar. Så många mörka människor hör inte hemma här i norr."

Amina brukade älska Zwarte Piet, men nyligen har hon ändrat sin uppfattning. "För bara en vecka sen var jag ledsen över tanken på att den enda svarta ikonen jag känner till skulle försvinna," berättar hon. Amina är adopterad och växte upp med en vit familj. "När det blev Sinterklaas började folk kasta godis på mig och kalla mig för Zwate Piet – det gjorde verkligen ont. Jag tror att om man ger de flesta tid kommer de fatta det till slut."

Demonstrationen tar slut vid fyra på eftermiddagen. Mina tår har tappat känseln efter flera timmar ute i kylan. Polisen eskorterar oss tillbaka till bussarna. När vi går längs gatorna i Dokkum går folk ut ur sina hem igen – de har uppenbarligen inte tröttnat på att svära mot oss. Men när vi är på bussen på väg tillbaka till Amsterdam är stämningen positiv. Nästa år kanske demonstrationen blir ännu större.