Tvillingarna från Tokio Hotel diskuterar sin stil genom åren

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D Tyskland

Bill och Tom Kaulitz blev inte bara berömda för sitt band Tokio Hotel, utan också för sitt extravaganta utseende. Redan som 15-åringar visste båda två hur man gjorde för att få mammor såväl som tonåringar att skrika, om än av olika skäl.

Sen dess har tvillingarna gett sig av till LA, men de åker gärna tillbaka till Berlin för att gå på modeveckorna och vimla runt i Berlins nattliv. Vi satte oss ner med dem och lät dem titta tillbaka på olika stilar de haft under sin karriär och bad Bill och Tom att berätta om sin stundtals förvirrande stil.

Relaterat: Könsneutralt mode i Tokyo

Har det varit några minnesvärda faser i ert liv som kommit att påverkar er stil?
Bill: Det brukade kännas som att mode och musiken man lyssnade på alltid brukade höra ihop. Men nu tror jag inte riktigt det är så längre. Om man lyssnade på ett band klädde man sig ofta i deras stil.
Tom: På den tiden stod man för någonting. Och man kunde se direkt vad vi stod för.

Ändrades ert förhållningssätt till stil och mode när ni plötsligt blev kända?
Tom: Egentligen inte. I början såg vi exakt likadana ut som när vi gick i skolan. Vi fick bara lite större budget, så vi började köpa mer saker i exakt samma stil.
Bill: Under skoltiden hade jag aldrig pengar över till kläder, så därför sydde jag alltid saker till mig själv eller så gjorde min mamma plagg åt mig, för jag ville aldrig ha på mig något som kom direkt från hyllan.

När man plötsligt börjar tjäna pengar och kan köpa märkeskläder förlorar man sig själv ett tag. Det tycker jag man kan se på många artister. De kommer med sina egna idéer och en särskild personlighet, men de förlorar sig själva tillfälligt, eftersom de plötsligt kan köpa vad som helst, så de slutar vara lika trendiga. I bästa fall hittar man tillbaka till sig själv efter ett tag, men med många artister tänker jag alltid, "Åh, hen har fått pengar från sitt första album och nu ser hen helt bananas ut" – det var så det var för mig också.

När var det du såg "helt bananas" ut?
Bill: Jag skulle säga att det var när andra albumet kom, så när jag var 17. Kanske är några av de här fotona från den fasen.

Bill: Det var fortfarande precis i början, så det var så vi gick klädda i skolan. Vad var det där ens för byxor? Diesel, eller hur?
Tom: Jag hade i alla fall inga Diesel-byxor. Wow, de var ändå lite utsvängda?
Bill: Ja, fruktansvärda. Så mina byxor är ju snyggare. Det är väldigt tydligt för mig.
Tom: Nähä.
Bill: Alltså dina är ju hemska.
Tom: Jo visst.

Bill: Precis, det här var min förvirrade fas. Det var samtidigt som andra albumet kom, då jag var 17.
Tom: Väldigt vackert halsband måste jag säga [skrattar].
Bill: Karl-Kani-tröjan skulle antagligen vara cool i dag, visst?
Tom: Ja, det tror jag.
Bill: Det är det här jag menar med att jag var förvirrad: jackan i sig är inte så ful, men i den här kombinationen funkar den inte alls. Den var Dior och kostade runt 3000 euro [29 000 kronor].
Tom: Jag hade så många av de här plaggen som var så billiga. Jag hade på riktigt 5000 likadana tröjor och kepsar. På den tiden hade jag egentligen bara på mig någonting en gång.
Bill: Så dekadent.
Tom: Men sammanlagt var säkert mina 5000 tröjor lika dyra som ett av dina plagg.
Bill: Det är precis det som är grejen. Plötsligt får man pengar och man tycker det är kul och vill köpa saker. Men man vet inte riktigt hur man ska hantera det. Då blir det att man ser ut att vara lite förvirrad när man går ute på gatan och föräldrar börjar dra undan sina barn från en.

Bill: Det här var på EMA-galan. Jag tyckte mitt hår såg så snyggt ut här.
Tom: För mig såg mitt hår likadant ut tills ett år senare då jag klippte mig. Det var jättejobbigt för jag hade haft dreadlocks sen jag var tolv. Jag hade lagt ner så mycket tid på dem.
Bill: Och du hatar förändring.
Tom: Jag var tvungen att pyssla om dem så mycket, för egentligen har jag ju platt hår. Så när man blir av med dem är jobbigt, men samtidigt en befrielse – det är lite som om man haft en flickvän man lagt ner mycket tid och arbete på och så plötsligt visar det sig att det måste ta slut.

Bill: Det här var första gången vi gjorde en förändring.
Tom: Frisyrerna liknar de tidigare fast är lite mer vuxna.
Bill: Tom har sakta men säkert börjat utveckla en känsla för stil och få en viss förståelse för mode.

Hur såg ert liv ut på den här tiden?
Bill: Mentalt var det väldigt tufft – det var första gången det hade uppstått problem med fans. Ju äldre man blev desto mer märkte man att ens privatliv var obefintligt. Det var också första gången som vi faktiskt började känna att vi ville ha ett privatliv.

Den viljan kom relativt sent alltså?
Bill: Ja, vi var väl runt 20 då.
Tom: Innan dess hade man ju inget riktigt vuxenliv och tyckte det var coolt att vara on the road. Men när vi fyllde 20 insåg vi att vi inte hade något socialt liv och att man också ville kunna ha lite lugn och ro. Vi försökte bygga upp våra egna liv men det funkade inte riktigt.
Bill: Kort därefter flyttade vi till USA.
Tom: Antingen skulle vi få vårt Britney Spears-moment eller skulle man få fly från LA.

Bill: Kolla vad bruna vi var.
Tom: Då kom vi direkt från semester på Maldiverna, det kommer jag ihåg.
Bill: Då samarbetade jag med Dsquared, så kläderna var från dem. Det var den första och enda gången jag gått på en catwalk. Jag öppnade för båda visningarna.

Ville du fortsätta visningar?
Bill: Ja, lätt. Jag har aldrig tänkt att jag skulle vilja göra det seriöst, men jag var i alla fall intresserad. De gjorde alla våra scenkläder. Har du också på dig Dsquared här?
Tom: Säkert.

Bill: Det där var så kul, det var i Japan.
Tom: Du såg lite ut som du skulle balla ur som någon från Hostel.
Bill: Ja, jag ser lite ut som en massmördare, men rocken är det sjukaste. Den är av massa konstiga material och så obekväm, men den ser skitcool ut.

Har du kvar den fortfarande?
Bill: Ja, jag har sparat alla gamla scenkläder. Jag kan säga exakt var och när jag hade på mig ett plagg och vad som hände då. Jag har nästan som ett litet museum. Jag kan inte bara slänga något, även fast jag vet att jag förmodligen aldrig kommer ha på mig det igen. Ibland hittar jag saker som fortfarande har kvar prislappen som aldrig använts.
Tom: Om du låter vissa plagg vara i nio år kan de komma tillbaka senare.

Har du kvar dina 5000 Karl-Kani-tröjor?
Tom: Nej, jag gav bort alla.
Bill: Du har inte kvar något alls. Du har typ kvar två väskor med kläder och inget mer än det.
Tom: Jag har åtta väskor och inget mer än det.

Bill: Det var nog ett fan som gjorde den luvan åt mig.
Tom: Du ser konstig ut på något sätt. Vad är det som är fel här?
Bill: Det händer ibland. Många fans började designa kläder för att jag ledde in dem på det spåret. Det hände nu igen när vi var på turné: det var en som pluggade modedesign som hade gjort en jacka till mig som sitt slutprojekt, och hon tog med sig den för att ge den till mig – ibland får man riktiga coola grejer. Om jag inte hade börjat syssla med musik hade jag säkert jobbat med mode, det var alltid min passion. Tidigare brukade jag skissa och designa kläder.

Bill: Det där var på Paris Fashion Week. Jag sysslade med ett soloprojekt och hade kort, rosa hår. Jag mins allt det på grund av oufiten.
Tom: Det tyckte jag var bra, eftersom du inte var i Tyskland [skrattar].