Jag sa 'ja' till allt i en vecka och hamnade på sjukhus

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland

Jag älskar att säga nej till saker. Nej är min grej. En kompis frågade mig nyligen, "Du, Michael, jag ska ha en spontan heltokig kväll med brädspel hemma hos mig med några kompisar senare. Vill du komma över?" Jag kände för att fräsa åt henne. Könsherpes lät mer lockande än en "spontan heltokig kväll med brädspel."

"Du är alltid så negativ," suckade hon. "Ge det en chans."

Helt ärligt har jag inte särskilt höga tankar om människor som tycker en kväll med sällskapsspel är kul. Men hon hade väl en poäng. Jag kanske behöver bli lite mer positiv? Jag kanske borde testa lite nya saker i livet? Så i äventyrets namn beslutade jag mig för att säga "ja" till allt.

I början var det ganska svårt att hitta grejer att säga "ja" till. Antagligen eftersom jag inte lämnade min lägenhet. Som tur är var Facebook fyllt med härliga clickbaitgrejer som jag kunde gå med på. Ja internet, jag skulle jättegärna vilja veta hur Kendall Jenners värsta outfit ser ut men tyvärr är inte det riktigt poängen med den här utmaningen.

Allt spårade dock ganska snabbt när jag gick till en restaurang med några kompisar. "Ett till glas vin?" Japp. "Kaffe?" Visst. "Vill du testa vår creme brûlée?" Självklart.

"Wow Michael, du håller inte tillbaka ikväll," sa en kompis. Men trots att den här upplevelsen än så länge smakade riktigt bra skulle den inte direkt bredda mina vyer. Jag behövde anstränga mig mer för att uppleva nya saker.

Det dröjde inte länge innan en möjlighet dök upp. Så fort jag kom hem hade jag fått ett mejl från en radiostation som hade sett min YouTubekanal och frågade mig om jag ville göra en timmes lång liveshow. Eftersom jag är en person som får ångest väldigt lätt blev jag livrädd av tanken att vara med i liveradio. Tänk om jag snarkar när jag skrattar och hela landet hör det? Tänk om jag får panikångest och svimmar? "Visst, det låter toppen," ljög jag.

På väg till radiostationen kändes det som att jag skulle gå på en Tinderdate. Peppad, inte lite skeptisk och full av ursäkter i fall jag skulle behöva hoppa av.

När jag kom dit och hade hälsat på personalen fick jag ett glas vatten på artigt vis – vilket jag sen spillde ut över allt och alla. Som tur var missade vattnet kontrollbordet med några millimeter. Jag skulle inte säga att jag är en expert på kroppsspråk, men det var rätt uppenbart att några människor ville döda mig just då.

Förutom den lilla missen gick det annars förvånansvärt bra. Jag sa fyndiga skämt och tog emot samtal från entusiastiska lyssnare. "Haha Tamara, du är verkligen speciell!" Fast helt ärligt var hon rätt basic.

Det blev faktiskt succé.

Dagen därpå när jag svassade runt på stan, fortfarande lite hög från min inte helt och hållet fruktansvärda radiodebut, blev jag stoppad av en av de där välgörenhetsmänniskorna som haffar främlingar. "Har du en minut över att prata lite om regnskogen?" FFS.

"Ja, jag har massa tid," sa jag. Hon började citera sitt manus och jag nickade med hela tiden som någon slags robot programmerad att härma människor. Det hon hade att säga var ändå ganska intressant. "Så, skulle du vilja adoptera ett träd?" frågade min nya kompis mig. Men precis då, som tur var, fick jag ett sms från en kompis. "Vill du träna tillsammans i morgon?"

Min kompis – som är löjligt vältränad och går upp sju varje morgon för att köra CrossFit minst tre gånger i veckan – hade bett mig följa med i flera månader. Små tårar av lathet rann långsamt ner för mina kinder medan jag skrev att jag gärna ställde upp på det.

Jag är inte en träningsmänniska. Alls. Om jag hade köpt något på Intersport skulle min bank ringa mig och fråga om mitt kort blivit stulet.

"Vet du? Jag mår inte så bra! Det kanske är den där creme brûléen jag åt för några dagar sedan," ljög jag. Min kompis förstod direkt att jag våndades över att behöva träna och försökte lugna mig. "Oroa dig inte, det är jättechill. Det brukar bara vara vi fyra och tränaren och om någon börjar känna sig utmattad hjälper de andra till och peppar."

Hur kunde jag tro att det skulle bli något annat än en mardröm?

Jag kom till gymmet klockan åtta. Jag var tydligen sen. Oroväckande nog var det här det första tränaren hade att säga: "Du kom en dålig dag."

"Ja. No shit. Vilken dag som helst som börjar med CrossFit är en dålig dag."

"I stället för att göra massor av olika saker ska alla göra 1000 kettlebell swings." Herregud.

"Tror du att du klarar det?"

"Ja," ljög jag igen.

Efter bara 100 stycken svettades jag som en gris. Friktionen mellan händerna och järnhandtaget fick allas händer att börja blöda. När det var klart såg mina fingrar ut som om de hade gjort high five med en mixer.

"Hur många har du gjort, Michael?" frågade tränaren mig efter en halvtimme.

"600," grät jag.

"Okej, det räcker. Du svettas redan mer än vad du borde." Och det gjorde jag verkligen.

Jag hade så ont efter träningen att jag knappt kunde stå upp. Till och med välgörenhetspersonen som hade föreläst för mig om regnskogen några dagar innan gav mig en blick som visade att hon tyckte synd om mig när jag gick förbi henne igen. Det var uppenbart för henne att det hade tagit tre minuter för mig att få på mig mina kalsonger den morgonen.

Jag haltade in på en restaurang för att gå på toa. En kort tur som kändes som de sista femtio meterna på ett maraton. Så fort jag började kissa upptäckte jag att mitt urin hade en ytterst konstig färg. Jag gav mig av omedelbart till min husläkare för att ta reda på om jag höll på att falla samman.

"Du har rabdomyolys," förklarade hon. "Det betyder att din muskelmassa förtvinar. Vad har du gjort med dig själv?"

"Jag provade på CrossFit."

Det måste ha gjort ont för henne att hålla tillbaka tårarna av skratt. Jag skrevs in på sjukhuset direkt och fick höra att jag var tvungen att stanna där över natten så jag kunde få injektioner som skulle hålla mina förhöjda värden av kreatinkinas i schack.

"Ja," svarade jag entusiastiskt. Den här gången menade jag det verkligen.

När jag låg där ensam på sjukhuset utan att kunna sova på grund av ljudet från droppet undrade jag om det här var den "nya upplevelsen" jag hade letat efter. Visst, jag ville komma ut ur min comfort zone, men jag trodde att det skulle innebära förtäring av intressanta mögelostar eller att prova på Zumba.

Morgonen därpå fick jag veta att mina blodvärden var på bättringsvägen och att det var säkert för mig att gå hem. På grund av gårdagens turbulens hade jag helt och hållet glömt bort att kolla mina meddelanden. Förutom en massa spam hade jag fått ett meddelande från min sällskapsspelande vän. Den här gången undrade hon om jag skulle vara intresserad av att kolla in en ukulelekonsert. Jag funderade på varför jag ens känner den här kvinnan?

I stället för att säga ja direkt gav jag mig själv en stund att reflektera över veckan som varit. Jag kom ihåg min intima konversation med regnskogskvinnan, den fruktansvärda kettlebellträningen och inte minst min katastrofala sjukhusvistelse.

När jag skrev "nej" kändes det som om jag kunde andas igen. Jag tryckte på skicka med ett leende på läpparna, haltade ut därifrån och lämnade jag min positiva inställning på sjukhussängen bakom mig.