Livet på gränsen till Nordkorea

Det senaste året har läget varit spänt på Koreahalvön, då Nordkorea gjort flera utvecklingar inom sitt kärnvapenprogram, och inget tyder på att de är på väg att sakta ner. 2017 sköt staten iväg 20 missiler, genomförde sitt sjätte och hittills största kärnvapentest och testade en interkontinental ballistisk robot med tillräcklig räckvidd att nå USA:s kust. Dessa fortsatta tester har lett till allmän oro och dragit igång diskussionen om hur man ska hantera Nordkorea och landets instabila diktator.

Den australiensiska fotografen Ashley Crowther, som bor mindre än 60 kilometer från gränsen som separerar Koreahalvön, säger dock att livet intill Nordkorea inte är lika spänt som media ibland får det att låta som. "Vissa grejer jag läser har mer av en aggressiv ton än andra och förvanskar situationen på ett sätt som får det att se ut som om kriget är överhängande," berättar han. "Här i Sydkorea finns det ingen antydan på krig i luften. Livet går vidare."

Jag bad Ashley berätta om året då han levde vid gränsen och beskriva några av de bilder han tog under 2017 som han inte kommer glömma i första taget.

Ashley Crowther: En fanbärare leder en demonstration utanför palatset Gyeongbokgung. Det här fotot togs några dagar efter en av flera kärnvapentester genomförts norr om gränsen. Den här mannen var del av en nationalistisk högerprotest som uppmanade till en första attack mot Nordkorea om de fortsätter att testa kärnvapen. De främjade alltså idén av ett nytt Koreakrig. Jag kände att hela protesten tydliggjorde klyftan mellan gamla och unga koreaner. Från vad jag såg på just den här demonstrationen var det inga unga koreaner närvarande.

Seong-yoel Lee snurrar hemmalagade nudlar i sin rustika restaurang i provinsen Gangwon-do. Han var snabb på att välkomna mig och överösa mig med gästvänlighet, vilket är ett fint karaktärsdrag typiskt för landet och dess invånare. Våra röster ekade väggarna i den tomma lokalen, medan vi åt nudlar han rört ner i en varm soppa. Lee berätta om sin oro för de ökade levnadskostnaderna i Sydkorea. "Jag har inga pengar, titta bara på min restaurang," sa han. Sydkorea är en av världens rikaste nationer, men att träffa människor som Lee agerar som en påminnelse om att många koreaner, som han själv, kämpar för ta sig fram på minimilön och begränsade tillgångar.

I Sydkorea är det obligatoriskt för män att göra militärtjänst i upp till två år. Det kan innebära att man blir stationerad på gränsen mellan Syd- och Nordkorea eller att man får arbeta som säkerhetsvakt. Den officiella anledningen till det här är att man ska förbereda unga män i fall Nordkorea skulle attackera, men det finns motargument som många unga nämner. På koreanska är ordet för militären guendae, men många unga använder termen för att mena att de kommer vara en slav i ett par år. Det är vanligt för de som gör militärtjänst att se det som i princip gratis arbete för regeringen och dess säkerhetstjänster, i och med att löner kan vara så låga som 45 cent i timmen. Andra menar att anledningarna handlar om att militärtjänsten används för att föra in unga koreanska män i ett strikt hierarkiskt system som bygger på att lyda äldre och de över en själv. Den här tanken är en grundpelare inom konfucianismen, en kultur som har djupa rötter i Sydkorea.

Knappt hälften av Sydkoreas 50 miljoner invånare lever i Seoul och huvudstadens närliggande områden. Det är en av världens mest tätbefolkade metropoler, och det är egentligen bara uppifrån man visuellt förstår hur stor staden är. Seouls dragningskraft sträcker sig långa vägar, och folk – framför allt unga – flyttar hit från hela landet för att göra karriär, utbilda sig eller bara för att leva storstadslivet. Det råder en enorm konkurrens. På grund av den stora mängden människor som väljer att flytta till Seoul är det områden ute på landsbygden som sakta men säkert håller på att förfalla.

VICE: Är de sydkoreaner du träffar när är ute och fotar på gatorna rädda för hotet från Nordkorea?
Det är som en skällande hund. Det gör mycket ljud ifrån sig utan att faktiskt göra något. Det är en beskrivning som jag får höra ofta från koreaner, framför allt unga, gällande Nordkorea. Den här förklaringen har sina rötter i historia, skulle jag säga. De flesta koreaner som vuxit upp efter kriget har gjort det med konstanta orealiserade hot från landet. Det har blivit normalt nästan. Rent generellt är folk upptagna med att tänka på karriärer, förhållanden, sina betyg och försöka försörja sig – precis som i de flesta industrialiserade samhällen.

Det innebär dock inte att sydkoreaner inte bryr sig om hotet från Nordkorea. En ung universitetsstudent, Earl Han, som jag fotade förklarade att han röstade för den nuvarande presidenten Moon Jae-In på grund av en anledning, vilket var just hans ställning i konflikten med Nordkorea. Han sa att det är varje presidents jobb att göra allt de kan för att undvika krig. På andra sidan av spektrumet finns det en betydande del av den äldre generationen som är övertygade om att det krävs att man agerar genast. Jag har pratat med äldre på protester den senaste tiden som är öppna med att de vill att USA attackerar med kärnvapen. Det är oroande med tanke på de potentiella antalet dödsfall och de geopolitiska följderna. Från ett nationellt perspektiv är det nästan garanterat på att sydkoreanska medier kan få fram en story, kort eller lång, om Nordkorea. Det är ett ett nästan konstant nationellt samtalsämne och inrikespolitik kan då och då till stora delar kretsa kring politik.

I Sydkorea, precis som i många andra östasiatiska kulturer, läggs stor vikt på ålder. Det här märker man av i språket; hur människor tilltalar varandra skiljer beroende på åldern. Ibland kan det anses vara otrevligt om man inte håller med någon som är äldre än en själv, även om de i själva verket har fel eller är ohyfsade. Både för vuxna och barn har de här tankarna ett starkt fäste i modern koreansk kultur.

Heeja Choi, 72, sminkar sig i sin lilla lägenhet medan en dokumentär om Nordkorea spelas på hennes gamla Samsung-tv. Heeja, en del av den äldre efterkrigsgenerationen, har ingen åsikt gällande en eventuell lösning på konflikten mellan Syd- och Nordkorea. Precis efter den här bilden togs vände hon sig till mig och sa, "Just nu är det farligare i Sydkorea, men det har det alltid varit… Det är för komplicerat."

Tror du det finns någoting som "västerländsk" media verkligen missuppfattat gällande vad som sker i Sydkorea, och hur konflikten påverkar landets invånare?
Det är intressant när jag får meddelanden från människor hemma eller andra länder i västvärlden som undrar om allt är okej, eller om jag kanske borde åka därifrån. Det får mig att tänka att västerländsk media täcker hela det rådande politiska klimatet med en känsla av rädsla. Men å andra sidan lägger mycket av det jag läser i västerländsk media fram rimliga argument mot kriget. Mark Bowdens artikel "How to Deal With North Korea" i the Atlantic gör det tydligt att det inte finns några bra alternativ om man väljer att gå vidare med konflikten. Oavsett hur man ser på saken skulle antalet människoliv som skulle förlorade vara otänkbara om ett nytt Koreakrig bröt ut. Det skulle få flyktingkrisen efter kriget i Syrien att se ut som ingenting när man tänker på alla 15 miljoner människor som lever i Seoul, och vad som skulle hända om staden attackerades.

Om jag skulle klandra någon skulle det inte vara västerländsk media, utan de som styr och ställer i USA. Den krigsrelaterade retorik som kommer därifrån är extremt destabiliserande och visar inte på en god förståelse för situationen på Koreahalvön, varken historiskt sett eller för det som sker nu. Som Barbara Demick, författare av Nothing to Envy: The Ordinary Lives of North Koreans, sa i en intervju nyligen: Nordkorea anser att vara rusta upp med kärnvapen är enda sättet för den nuvarande regimen att behålla makten… Det är lätt att förespråka krig när man har ett helt hav mellan sig och den förödelse ett krig på Koreahalvön skulle orsaka. Det är en väldigt komplex situation, och det finns ingen simpel lösning. Jag tror att koreanerna här i syd är medvetna om det också, vilket är anledningen till varför livet går vidare här ganska påverkat.

Arbets- och företagskulturen kan vara rätt tuff här. Sydkorea ligger på tredje plats globalt sett för flest arbetade timmar. I snitt jobbar sydkoreaner över 2000 timmar per år, vilket är nästan dubbelt så mycket som snittet i Tyskland. Det är inte ovanligt för sydkoreaner att behöva jobba många extratimmar för lite eller inga pengar alls. De här extratimmarna räknas inte heller inte alltid med i statistik. Det är fortfarande vanligt för en del företag att om en senior anställd inte lämnat kontoret kan inte anställda under den personen lämna heller, oavsett vad klockan är.

Gentrifieringen ökar i Seoul och är väldigt iögonfallande. Området på bilden, Chojidong, är en del av Seouls storstadsområde och har renoverats efter man kopplat samman området med en ny station för höghastighetståg. De äldre företagen man kan se här vistas främst av människor från lägre socioekonomiska bakgrunder. Snart kommer de rivas ner för att ge plats åt lyxlägenheter, i stil med de som sträcker sig upp i bakgrunden. Låginkomsttagare börjar i allt högre takt tryckas undan och utom synhåll. Vart de ska ta vägen och vad de kommer göra med sina liv går i många avseenden ouppmärksammat.

En gatuscen inuti ett rätt så oförändrat område i Seoul. Stora delar av staden förstördes under Koreakriget, och väldigt mycket av staden behövdes byggas upp efter kriget. Gamla distrikt liknar oplanerade labyrinter som är tätbefolkade och oorganiserade. Över 50 år har gått sen krigets slut och Sydkorea fortsätter att moderniseras i snabb takt. Det finns dock fortfarande vad man skulle kunna kalla för hårdare, men vackra områden. Många restauranger och butiker, som den i fotot ovan, håller på att försvinna och i stället poppar det upp nya lyxiga byggnader och dyra restauranger.

En ensam man som sörjer. Han vandrade på en tunnelbanestation i centrala Seoul och frågade främlingar om någon hade sett hans fru, vars porträtt han bar med sig. Det var hjärtskärande att bevittna en så gammal man i ett så hjälplöst tillstånd. Jag fick känslan av att han gått runt och frågat efter sin fru sedan långt tillbaka.

Se mer av Ashleys foton på Instagram