Rinkebys mammor är Sveriges riktiga hjältar

I Rinkeby är gängrelaterat våld och dödsskjutningar en ständig del av massmedias bevakning. Senast 2017 listades området av polisen som ett av landets mest socialt och ekonomiskt utsatta, med en hög kriminell närvaro.

Efter att flera unga män och pojkar skjutits till döds har en grupp somaliska mammor bestämt sig att ta saken i egna händer. Ardo är lärare i grundskolan. Nyligen förlorade hon en av sina studenter i en skjutning. När arbetsdagen är slut börjar passet som nattvandrare.

Varje fredag och lördag kväll tar Ardo och de andra på sig sina orange jackor och patrullerar genom Rinkeby i grupper om två eller tre. De går och går i natten genom tomma tunnelbaneperronger, parker och lekplatser. Förbi platser där de vet att folk säljer droger. Om de träffar på någon går de fram och pratar. Varken köpare eller säljare känner sig bekväma när de blir igenkända. Mammorna vet ofta vilka deras föräldrar är.

Mammorna besitter en till synes oinskränkbar auktoritet. De bryter upp bråk, gör det obekvämt för de som säljer eller köper droger att stå på sina vanliga platser. Mammorna vet precis hur de ska handskas med ungdomar. "Du är fem år!" får en ung kille att skamset lägga benen på ryggen.

När omvärlden står handfallen kavlar Ardo, Nasteho och de andra mammorna upp ärmarna. De gör, som de säger själva, både polisens och statens jobb. Men arbetet går förstås bortom brottsbekämpning. Målet är inte att folk ska känna sig övervakade, utan sedda.

I den listigt namngivna dokumentären The Mothers of Rinkeby: Last Night in Sweden bjuds vi på en intim inblick i vad som faktiskt försiggår när natten lägger sig över ett av Sveriges mest utsatta områden.

Hjärnan bakom The Mothers of Rinkeby är den svensk-eritreanska journalisten Fatma Naib. Hon har en lång internationell karriär bakom sig och blev i år den första svenska vinnaren av det prestigefulla Peabodypriset för dokumentären The Cut, om kvinnlig könsstympning.

När Al Jazeera English ville producera en film om Rinkeby fick de höra av svenska produktionsbolag att det inte gick att filma där. Då vände de sig till Fatma.

"Jag sa: 'Då har ni kontaktat fel journalister. Teamet jag sätter ihop kommer att leverera rätt film åt er.'"

Fatma visste tidigt att teamet hon satte ihop skulle vara avgörande för att komma mammorna nära. Regissören Ahmed Abdullahi är själv somalier, och teamet bestod av personer med olika erfarenheter som lättare skulle kunna vinna tveksamma Rinkebybors förtroende.

Relationen till massmedia återkommer i The Mothers of Rinkeby. Istället för att fråga de berörda tar media in experter som får föra förortsbornas talan, säger en av mammorna, sjuksköterskestudenten Fahimo, uppgivet i en scen. Upplevelsen är vanlig i Rinkeby. När Fatmas team var ute och filmade hände det att det kom fram negativt inställda personer som trodde att de var SVT-journalister. Folk fick gå fram och titta i ryggsäckarna, och när de såg att det stod Al Jazeera i dem förändrades reaktionerna, berättar Fatma.

SVT har sedan ett par år tillbaka en lokal nyhetsredaktion i Rinkeby. Men Fatma tycker inte att det verkar som om de lyckats etablera ett bra kontaktnätverk bland befolkningen. "Vad vi fick höra från vissa är att de (SVT) är här, men att de inte riktigt pratar med folk eller verkar ha koll på de rika berättelser de skulle kunna få tillgång till", säger Fatma och fortsätter:

"I andra delar i världen är det ofta farligt att jobba för Al Jazeera. Det är inget man kan säga till vem som helst. Det var en intressant omväxling att det var så populärt specifikt i Rinkeby", säger Fatma.

Även i samtalen med Al Jazeera blev medias bild av förorten källa till diskussion. För Fatma var det viktigt att skildra ett annat narrativ än det som oftast visas, och för regissören Ahmed Abdullahi var det viktigt att även jobba fram ett vackert bildspråk. När Fatma skickade in en första rough cut av filmen var det inte vad folket på Al Jazeera hade förväntat sig.

"De älskade filmen men de är inte immuna från de bilder och narrativ som massmedia har om Rinkeby och dess befolkning. De blev lite förvånade över att det inte såg ut som ett ghetto och tyckte att det var alldeles för rent. Då fick vi förklara att Sverige inte har samma ghetton som England och USA. Att man har utsatta områden betyder inte att det är smutsigt."

Sedan mammorna uppmärksammats i media har intresset för dem vuxit globalt. I England diskuteras det om man ska följa deras modell och ha föräldrapatruller i utsatta områden. Hemma i Rinkeby har mammorna blivit lokalkändisar, och de hoppas nu få stöd av kommunen för att utöka sina aktiviteter. Fler mammor vill ansluta sig.

"När folk ser den här filmen vill jag att folk ska bortse från mammornas hudfärg och klädsel", säger Fatma och fortsätter: "Se dem som mammor, och framförallt människor, som gör sitt bästa för att skapa förändring."

I en av filmens avslutade scener reflekterar Nasteho, ordförande för de nattvandrande mammorna över just det här. "Vem är jag egentligen?", frågar hon. "Vad är skillnaden mellan en etnisk svensk mamma som har barn, och mig? Jag tror jag gör allt hon gör. Och jag har drömmar för mina barn också, precis som hon har. Så jag gör. Ännu mer, tror jag till och med. För jag måste anstränga mig lite mer för att visa att jag bryr mig – fast jag vet att jag bryr mig. Men folk vet inte, så jag anstränger mig lite extra."

Det är helg igen och kring fikabordet lägger mammorna upp sin nästa plan. De är aktivister, strateger och diplomater. Kontakter med polisen måste stärkas, kommunen måste fås att förstå vad de behöver. De citerar Obama – yes we can. Sedan går de ut och går igen.

Erik Galli finns på Instagram