Vi frågade svenska transpersoner om det bästa med att vara trans

I det allt större utrymme transpersoner fått i media fokuseras det ofta på problem. Transpersoner lider ofta av psykisk ohälsa och världen över utsätts de för våld, hot och diskriminering. I samhället råder brist på kunskap och resurser, och i kulturen exotifieras de och skildras ofta ensidigt.

Det är inte konstigt att journalister vill belysa de här frågorna när de pratar med (eller om) transpersoner. Men myntet har en annan sida. Den handlar om att ge sig själv chansen att utforska sin identitet, att använda sin förståelse för utanförskap för att hjälpa andra, och att hitta styrka i gemenskapen med andra. Jag frågade sex människor i Sverige med erfarenheter av att vara trans om vad som varit bäst med deras resa.

Att ha ett någorlunda typiskt "tjejigt" utseende har gett mig större visshet att jag får lov att identifiera mig som tjej. Pratar vi kroppsdelar är mina bröst tveklöst mina "best assets" – en fyllig C-kupa, enbart med hjälp av hormonbehandling. Jag behövde aldrig operera in silikon eller koksalt. Jag har fått många killar på kroken tack vare dem! Jag har alltid velat få vara tjej, men först efter att jag kommit ut som trans och påbörjat resan kändes det legitimt att kalla mig tjej eller kvinna. Det är jobbigt när jag blir läst som man eller en Tintomara på grund av rösten, men lika jobbigt att gömma undan och kväva mina tillgångar och resurser. Jag jobbar på att acceptera mig just så som jag är, samtidigt som jag inte ska behöva avsäga mig min könsidentitet bara därför.

När en lever i stealth, alltså inte berättar att du är trans, är du ständigt orolig för att bli avslöjad. När du är 100 procent öppen slipper du oron, men fördomarna som kommer av att folk vet kan vara nog så jobbiga. När jag blir läst som vanlig tjej får jag automatiskt mer respekt av omgivningen, som öppet trans är jag mer av ett villebråd, någon att exotifiera eller bespotta. Men öppenheten kan också läsas som mognad, öppenhet och ärlighet. Särskilt på senare tid upplever jag en ökad respekt och förståelse när jag är öppen. Jag föredrar själv att vara öppen med transstatusen, först då kan jag utgå från mitt perspektiv och dessutom göra skillnad i och med transkampen.

Det bästa är att jag tagit mig själv och min upplevelse på allvar. Mina erfarenheter har gjort mig till en mer ödmjuk, lyssnande människa som allt mer förstår att det inte finns en sanning. En lyx som knappast kommit gratis, snarare ur smärta, men som jag inte skulle byta mot något annat i världen.

Jag har egentligen alltid vetat om min genusidentitet, men det var först under 2017 som jag tog modet till mig att vara öppen med den, både i min privata krets och på sociala medier. Det stöd jag upplevt har fått mig att vilja existera som mitt hela jag i offentliga rum, för att kanske kunna återgälda den tryggheten så att någon därute också får den med sig på sin egen resa.

Ett stort steg för mig var att ändra namn och därigenom våga erkänna mig själv. Min familj har stöttat mig till 100 procent, min partner också, som har varit en jävla klippa från start med sin totala kärlek och pepp. Än så länge är jag fortfarande mitt i smeten, men jag blev lite mer fri bara genom att våga vara.

Jag försöker hela tiden bemöta mig själv med så mycket kärlek jag bara kan, men det är absolut en inre fight. Jag har länge på olika sätt haft kroppsdysfori – jag har inte varit bekväm med hur min kropp sett ut, och det har påverkat mig extremt mycket. I efterhand kan jag se att mycket av smärtan har bottnat i min genusidentitet. Jag vill dock förtydliga att bara för att någon identifierar sig som trans betyder det inte alltid att den vill genomgå en full korrigering. I mitt fall känner jag att mastektomi och hormonbehandling räcker.

Något som alltid hjälper mig är när människor använder rätt pronomen (han) på mig – då känns det som att något dansar inom mig varje gång. Många kanske tänker att huruvida en använder rätt (eller fel) pronomen är en småsak, men det är trots allt alla dessa små saker som är vår vardag. Jag skriver som bäst musik när jag är överväldigad av känslor, och det är precis vad denna emotionella resa har givit mig. Jag är mer sann till vad jag vill göra, och jag har aldrig skrivit sån här bra musik. Jag är orimligt taggad på att dela med mig av det under 2018.

Jag började leva som tjej när jag var 16, i en tid då det inte fanns några som helst förebilder eller synliga transpersoner i Sverige. Att leva i interneteran nuförtiden gör det mycket lättare att hitta likasinnade individer. Nu kan en ung transperson förstå sig på sig själv i ett tidigare stadie i livet och lära sig tolka sin transsexualism med olika ögon. Det finns lika många tolkningar av transsexualism som det finns transpersoner. Könsdysfori, alltså obehaget av att ha "fel kön", tror jag bara existerar på grund av transfobi – inget annat. Idag tror jag att det är lättare att ta beslutet att leva socialt som tjej men inte göra några könsoperationer än vad det var för bara fem, tio år sedan. Samhällsklimatet är mer öppet, men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå här i Sverige.

Jag är så tacksam över att vara född som transperson och jag skulle aldrig vilja vara något annat. Jag tillhör de transpersoner som "passerar" – smälter in – som tjej, utan att det sticker i ögonen på folk. Det har gjort mitt liv lite lättare. Jag har ofta sluppit påhopp och diskriminering i min vardag. Trots det har det krävts en nästan omänsklig styrka att gå emot ett helt samhälle för att få vara mig själv. Den styrkan har gett mig självförtroendet jag behövt för att utforska livet utan förbehåll. Det har gett mig modet att vara en offentlig transperson. Nu är jag den första transtjejen att bli signad till en av Sveriges ledande modellagenturer, Stockholmsgruppen.

Som transperson anser jag mig varken vara kvinna eller man. Jag är bägge två och ingetdera samtidigt. I andra tider och kulturer ansågs vi vara gudomliga väsen som innehade alla krafter som människan kunde ha, i en och samma kropp. Så ja, ibland känner jag mig gudomlig – jag vet att det låter narcissistiskt, sorry!

Jag är mitt i min utredning för att få gå på testosteron. Jag kom ut som transkille för ganska exakt två år sedan och har varit öppen med det sedan dess. När jag kom ut kände jag mig plötsligt mer bekväm med att klä mig som jag ville. All välsignelse till Adidas! Jag älskar sportkläder som döljer mina former och får mig att se mer maskulin ut – det är det jag identifierar mig med.

Många gånger har jag försökt bära kläder som ofta är kodade för bröstbärare och försökt se feminin ut. Det kändes bara jobbigt. Mitt tips till både mig själv och andra är att våga utforska sig själv och testa olika stilar! Vad en identifierar sig med stilmässigt kan också ändras, det behöver inte vara samma jämt.

Jag är glad över den förståelse för folks psykiska hälsa som jag fått genom mitt skapande. Jag gillar att skriva om saker som ses som oviktiga eller blir stigmatiserade, som psykisk ohälsa, funktionsvariationer, sexualitet och identitet. Mitt skapande får mig att orka ha tålamod med min egen kropp och låta den få vara tills jag kan få den som jag vill ha den. På Instagram låter jag mina karaktärer tala i egen person om sina liv, tankar och upplevelser. Många hör av sig och säger att de relaterar och känner sig representerade. Det är en stor källa till glädje för mig att få bekräftat att jag hjälper andra.

En positiv effekt av att ha upplevelser av att vara trans är den förståelse för patriarkatet en får. Många transkvinnor som transitionerar går in i en slags depression när de inser att de plötsligt får utstå en ny slags kvinnohat. På samma sätt finns det transmän – såklart #inteallatransmän – som blir såhär: "Wow, vilken respekt jag får", när de transitionerar.

Som trans är en hela tiden medveten om hur en uppfattas beroende på hur en uttrycker sig, till exempel kan folk bli väldigt förvirrade när en är mitt i en transition – då vet de inte riktigt hur de ska behandla en. En är tvungen att reflektera mycket över vad det egentligen är en vill med sig själv. En bygger upp en väldigt gedigen informationsbank kring sig själv och sina erfarenheter. Transfolk blir väldigt grundade. Även om det kan vara väldigt jobbigt med dysfori och att kroppen ändras på en massa olika sätt som en kanske inte vill, kan en som trans få privilegiet att bestämma mycket över sin kropp. Det är fascinerande. Den vanliga kroppsdiskursen är "var glad för och acceptera vad du har fått". En av grundpremisserna med trans är ju att inte nöja sig med vad en blivit given. Alla dömer en redan ändå – det ger en frihet att göra vad du vill.

VIDEO:

När du transitionerar till en kvinnlig position i samhället är det mest skit du får. Men en sak jag tänkt mycket på är den emotionella bredden som en tillåts. Som intvingad i en mansroll har du inte mycket spelrum när det kommer till känslor. Jag mår ofantligt mycket bättre nu än vad jag gjorde för fem, tio, femton år sedan. Det tar så jävla mycket tid att hata sig själv. När du inte behöver göra det får du så mycket tid till andra saker. Tid till att lukta på blommorna, tid för andra människor, tid till att föra en kamp.

Det krävdes en lång process för mig från att vara androgyn till att leva som mig själv autentiskt som kvinna. Jag blir mer socialt accepterad nu, och det gör stor skillnad. Transpersoner vill ju passa in, precis som alla andra. Att bli mindre utsatt för förtryck har gjort det lättare att acceptera mig själv eftersom jag slipper förklara och försvara mig själv för andra i samma grad.

Det är också lättare att dejta män nu. Det har känts bra att få uppleva kärlek, något jag inte fick i mitt "förra" liv. Att bli uppmärksammad av de män man attraheras av är en befriande känsla. Faktum är dock att män var intresserade av mig i lika hög utsträckning innan jag ändrade min kropp. Det var bara det att det var tabu då min kropp inte uppfyllde kraven på vad en kvinna ska se ut som. Jag tycker om min kropp men det har krävts stora, traumatiska ingrepp för att passa in i vårt könsnormativa samhälles idealbild.

De trauman jag upplevt har gjort mig stark, och jag vill vara en förebild för mitt community i mitt skapande. Jag skriver just nu en självbiografi med min mamma, och senare i år släpps min första EP. Den blir ett power message till alla som någonsin känt sig utsatta eller diskriminerade.

Erik Galli finns på Instagram