Vi frågade en förskollärare hur man hanterar 'femåringar i en sandlåda'

I snart en vecka har svenska medier fyllts av den så kallade "krisen i Svenska Akademien". Kortfattat innebär det att tre av Sveriges 18 kreddigaste språk- och litteraturfolk har hoppat av sina livslånga åtaganden i protest mot en annan av Akademiens ledamöter. Hon är gift med den "kulturprofil" som avslöjades i höstens #metoo-våg. Kulturprofilen har orsakat en del sveda och värk – främst hos kvinnor i form av sexuella trakasserier, men också på Akademiens anseende. Det finns en mängd oklarheter i den här soppan och nu ska stadgarna i Akademien ses över, advokater är inblandade och Kung Carl XVI Gustaf har tillkallats för att försöka reda ut det hela.

Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, har anklagats för att ha orsakat splittringen inom gruppen, delvis på grund av sitt alter ego Gittan Jönsson, som Danius kallar "ostoppbar och påfrestande". I morse sa författaren Jan Guillou i Sveriges Radios Studio Ett att Akademien "är femåringar i en sandlåda som slåss för liv och död för struntsaker."

Med det i åtanke kontaktade jag Sofia. Hon är 28 år och har jobbat med barn i förskoleåldern sedan 2009. Hon är utbildad förskollärare och i min mening lite av en expert på just "femåringar i en sandlåda". Jag bad om hennes bästa tips för att lösa den här typen av konflikt om sandlåda, alter egon och barn som inte vill vara med längre.

VICE: Hur brukar ni hantera femåringar som inte kommer överens i sandlådan?
Sofia: Det är jätteolika och beror mycket på vem man själv är som person och hur man är van att lösa konflikter hemifrån. Jag låter dem försöka prata ut och lösa det själva – de är ju ändå kompetenta. Men samtidigt brukar jag sätta mig med dem och höra vad som hänt.

Om de säger att "Pelle slog Lisa" frågar jag hur det fick dem att känna. Det handlar om att sätta ord på känslor. Men man låter dem prata ut. Jag är ganska noga med att det inte blir den här: "Okej, förlåt, nu ger vi varandra en kram." Det löser inte konflikten långsiktigt. Det löser konflikten för stunden och för den ena parten som får sin vilja igenom av att höra ordet förlåt.

Det är alltså viktigt att de pratar med varandra?
Ja, jag tycker det. Då får de lära sig att sätta ord på sina känslor, vilket många barn idag har svårt för. Jag jobbar just nu i skola och det märks att barnen inte kan förklara hur de känner. Det kommer en knytnäve istället. Lär man sig från en tidig ålder att förklara: "Jag känner såhär för att du gjorde så" och lär sig att prata så blir konflikter lättare att hantera.

Om du har en grupp med barn, kanske 18 stycken, och så vill inte tre vara med – hur brukar ni hantera det?
Då försöker man ju locka lite. "Vi kommer göra det här och det här, och det är roligt." Man försöker få med dem så gott det går. Men vill de inte brukar de få sitta på sidan av och titta på. Om man har samma aktivitet varje onsdag får de sitta med och titta på varje onsdag tills de känner att "det ser ju ändå rätt kul ut". De får helt enkelt vara med på sidan om så de inte tvingas in i något de absolut inte vill eller känner sig obekväma i. Man får ta reda på varför de inte vill vara med. Och om de tycker det är jobbigt så får de titta på.

Har det hänt någon gång att barn inte vill vara med på grund av en specifik person i gruppen?
Ja, det har hänt. Då får man försöka prata ut om att man inte behöver tycka om alla. Men man behöver kanske inte sitta bredvid den personen i gruppen. Man kanske kan vara med de andra i gruppen. Man får visa att det är okej – men låta personen öva på att vara med den som hen inte tycker bäst om. Sen när man kommer upp i skolan blir det obligatoriskt att vara med i vissa grupparbeten. Det är viktigt att att man lär sig i tidig ålder att acceptera alla även fast man inte tycker att de är världsbäst.

Sara Danius har ett alter ego som heter Gittan. Händer det att barnen du jobbar med har alter egon eller låtsaskompisar?
Ja det händer ibland.

Ser ni det som ett problem eller något ni uppmuntrar?
Det är lite både och. Det beror på situationen. Men skadar det inte eller stör någon så brukar man väl inte göra någon jättegrej av det.

Har du varit med om att det skulle vara ett problem?
Inte vad jag kan komma på. Man lär ju känna barnen som man jobbar med och då vet man att hen är på det här sättet. Man får prata med hen och säga: "Nu är det du som är här och det är dig vi vill vara med, så du får lägga det där andra åt sidan lite." Men det är svårt att svara på.

Är det vanligt att barn i femårsåldern pratar illa om varandra?
Ja. Det börjar tidigare och tidigare. Barn som är yngre än fem år börjar med det. De kan säga väldigt dumma saker om varandra och stöta ut varandra. På min gamla arbetsplats satt vi på samlingar och pratade om hur man är en bra kompis och hur det känns om ens kompisar stöter ut en. Vi satte upp regler som alla barnen i gruppen fick vara med och bestämma, om hur man ska bete sig mot varandra. Man pratar mycket om det hela tiden och låter alla vara med och prata om hur man är en bra kompis. Det är ett återkommande arbete i alla barngrupper.

Ni verkar arbeta väldigt förebyggande. Men vad gör ni om en konflikt bryter ut i alla fall?
Det beror ju på konflikten. Slår de varandra tar man dem åt varsitt håll och pratar med dem och låter dem lugna ner sig. Sen brukar jag sätta mig ner med dem och försöka reda ut vad som hänt. Är det lite större grupper får man ta några åt sidan och ifrågasätta varför de exempelvis stöter ut en specifik person eller är elak mot hen.

Det är ju väldigt svårt att förebygga konflikter eftersom det sker oavsett hur mycket man jobbar förebyggande. Det har ju inte bara med barn att göra. Man ser ju samma saker i vuxenvärlden. Det är viktigt att man som vuxen tänker på hur man beter sig och pratar runt barnen. Det är viktigt att man är uppmärksam på hur man är som människa tänker jag.

Smart! Tack Sofia.

Caisa Ederyd finns på Twitter.