I de små byarna mellan Sunderland och Newcastle brukade mångas liv kretsa kring gruvindustrin, men efter att gruvorna stängdes ner på 80-talet var det väldigt många som blev arbetslösa, och en ny underklass i samhället skapades. I dag är samhällena fortfarande präglade av social fattigdom och brist på arbete och möjligheter. Många av de unga vill gärna resa därifrån, men de känner sig fastlåsta och blir kvar, trots att de inte känner att det finns en framtid där för dem. Det är den här verkligheten som 20-åriga fotografen Luna Lopez har dokumenterat i sin bildserie Land of Bricks. Vi snackade med henne om hennes bilder och upplevelser i det hårda arbetsklimatet i Sunderland, Felling och Seaham i nordöstra England.
Annons
VICE: Hur kom du på att du ville fotografera i gamla gruvsamhällen i England?
Luna Lopez: Det började med att jag som barn såg filmen Billy Elliot på en engelskalektion. Jag blev så fascinerad av alla platser. Nyligen såg jag om filmen, och efteråt tittade jag länge på gatorna i Google Street View, och sen så köpte jag en biljett. Jag visste inte riktigt vad gav mig in på, men det var också en av anledningarna till varför jag ville åka.Hur var det när du väl kom dit?
Folk var kanske inte direkt fientliga, men de var i alla fall inte glada över att jag kom och fotograferade dem. Jag hade hoppats att jag skulle komma dem på djupet och få höra om deras liv, men det var helt omöjligt. Folk ville inte prata och de ville inte bli fotograferade. Jag hamnade en del bråk.Vad var det för bråk?
Jag ville främst prata med unga, för det var de jag tyckte var mest spännande. Ofta när jag gick fram och frågade killgäng fick jag svar i stil med "I'll let you suck my cock" eller "I was hoping for a blowjob". Om jag fotade utan att fråga om lov skrek små barn skällsord efter mig. Jag såg också barn som följde efter mig medan de pratade med sina mammor i telefon. "There's a crazy person taking pictures." Det var rätt sjukt. Jag var inte van vid att barn på åtta år kunde skrämma mig.Det är också ett ganska ruffigt område. Jag hade läst att det alltid varit det, men när gruvorna stängdes ner kom arbetslösheten, vilket gjorde att ett redan tufft klimat blev ännu hårdare. Det var väldigt många som bara drev omkring. Jag vet inte varför jag alltid hamnar i såna städer. Men ja, det var hårt. Det var mitt första reportage jag gjorde utomlands. Det regnade hela tiden, och under dagen var det inga människor ute (de kom först ut på kvällen), och det var dagar då jag inte fick ett enda foto på någon. Men även om jag fick kämpa lite mer med bilderna än jag räknat med var det ändå värt det. Jag träffade en del fascinerade människor som hade en ärlighet och sårbarhet i sina ögon som jag inspirerades av.
Luna Lopez: Det började med att jag som barn såg filmen Billy Elliot på en engelskalektion. Jag blev så fascinerad av alla platser. Nyligen såg jag om filmen, och efteråt tittade jag länge på gatorna i Google Street View, och sen så köpte jag en biljett. Jag visste inte riktigt vad gav mig in på, men det var också en av anledningarna till varför jag ville åka.Hur var det när du väl kom dit?
Folk var kanske inte direkt fientliga, men de var i alla fall inte glada över att jag kom och fotograferade dem. Jag hade hoppats att jag skulle komma dem på djupet och få höra om deras liv, men det var helt omöjligt. Folk ville inte prata och de ville inte bli fotograferade. Jag hamnade en del bråk.Vad var det för bråk?
Jag ville främst prata med unga, för det var de jag tyckte var mest spännande. Ofta när jag gick fram och frågade killgäng fick jag svar i stil med "I'll let you suck my cock" eller "I was hoping for a blowjob". Om jag fotade utan att fråga om lov skrek små barn skällsord efter mig. Jag såg också barn som följde efter mig medan de pratade med sina mammor i telefon. "There's a crazy person taking pictures." Det var rätt sjukt. Jag var inte van vid att barn på åtta år kunde skrämma mig.Det är också ett ganska ruffigt område. Jag hade läst att det alltid varit det, men när gruvorna stängdes ner kom arbetslösheten, vilket gjorde att ett redan tufft klimat blev ännu hårdare. Det var väldigt många som bara drev omkring. Jag vet inte varför jag alltid hamnar i såna städer. Men ja, det var hårt. Det var mitt första reportage jag gjorde utomlands. Det regnade hela tiden, och under dagen var det inga människor ute (de kom först ut på kvällen), och det var dagar då jag inte fick ett enda foto på någon. Men även om jag fick kämpa lite mer med bilderna än jag räknat med var det ändå värt det. Jag träffade en del fascinerade människor som hade en ärlighet och sårbarhet i sina ögon som jag inspirerades av.
Annons
Varför heter serien Land of Bricks?
Titeln kom till mig direkt. Allt var gjort av tegel, och områdets råhet återspeglades på något sätt i de människor jag mötte. Det är ändå ett hårt område att leva i. Så därför döpte jag den till Land of Bricks.
Titeln kom till mig direkt. Allt var gjort av tegel, och områdets råhet återspeglades på något sätt i de människor jag mötte. Det är ändå ett hårt område att leva i. Så därför döpte jag den till Land of Bricks.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.