Nu seglar Robin Hood-rymlingen iväg för att aldrig mer återvända till Sverige

Sitta i fängelse under minst ett år och segla jorden runt. Ett axplock av punkterna på min icke nedpräntade bucketlist. De flesta har den. Mer eller mindre formulerad. Ofta stannar just drömmarna vid drömmar. Själv är jag inget annan än en hycklare på den punkten. De lagöverträdelser jag hittills gjort mig skyldig till skulle, i bästa fall, på sin höjd resultera i någon genant dagsbot. Och om målet att segla runt jorden kändes orealistiskt när jag i fjol paddlade en skakig kajak genom skärgården och kände döden flåsa mig i nacken av blotta tanken på den mikroskopiska chansen att råka hamna i Silja Lines körbana – bleknade den förljugna drömmen om livet på de sju haven till en allt suddigare hägring när jag i helgen blev sjösjuk av att åka Gotlandsfärjan. Annat är det med Marco Briland.

69-åringen ska just kasta loss från bryggan nedanför Färgfabriken och den gamla kolsyrefabriken vid Liljeholmen i Stockholm, där han bott på sitt livs kärlek, segelbåten Lina, i 16 år. Siktet mot horisonten – med planen att aldrig mer återvända. Marco vill slå sig till ro i Sri Lanka. Hikkaduwa Beach har god mat, vackra sköldpaddor och när de firar nyår drar de fram två Toyotabussar med ett knaggligt men ändamålsenligt ljudsystem och samlar unga och gamla framför ett stort bord fullt med sprit. Vad mer kan man behöva? I Sri Lanka är de lite friare, lite coolare. De har inte så jävla mycket blanketter och skit, krav man måste uppfylla för att få vara en del av samhället, som här i Sverige, menar Marco.

Eller så slår han rot på Raroia. En av Tuamotoöarna i Franska Polynesien i östra Stilla havet, med bara 340 invånare. Det var hit den norska upptäckaren Thor Heyerdahl ledde sin våghalsiga KonTiki-expedition för 70 år sedan.

"Den kallas ju för den lyckliga ön. När de spelar fotbollsmatcher där blir det alltid oavgjort för att alla ska vara glada. Det låter bra tycker jag", säger Marco medan han läppjar på en Norrlands Guld vid sitt köksbord.

Det är natten innan avfärd. Natten innan resan han planerat i 25 år äntligen ska bli av. Som med många drömmar är det svårt att urskilja när den här egentligen började. Var det när han som 14-åring storögt såg en 17 meter lång yacht i Mälarbaden? Var det den där natten på Strömbron, när han av misstag i fyllan och villan råkade skjuta sin vän till döds? När han lärde känna "psykfallet Sjukan" och började sälja koks och spränga banker? Eller när han rymde från Österåkeranstalten till en strand i Phuket?

En sak är i alla fall säker: det skulle aldrig blivit av om det inte vore för Jeff. Det är den 32-åriga sonen med fäbless för raggarbilar, plåtslagare till yrket som sin far, som hälsar oss välkomna när vi kommer. Marco är sen. Han är iväg för att i sista stund klara det test som krävs för att få använda sig av VHF-radion till sjöss – den enda länken mellan ett ensamt skepp på Atlanten och omvärlden. Någon timme senare har Marco ännu inte dykt upp. Jeff ringer. Marco har inte tagit testet. Han har fastnat på kvarterspuben.

"Det här är typiskt farsan. Det där stället kommer konka när han åker iväg", muttrar Jeff.

Sedan han var fem år gammal har han hört sin pappa prata om den kommande resan på de sju haven. “Nästa år seglar vi iväg med Lina”, sa Marco till Jeff och hans syster Ida. Året därpå samma sak. År efter år. Jeff säger att han pendlat mellan att tro på att det faktiskt kommer att bli av till bemöta det med en axelryckning så många gånger att han tappat räkningen.

Knappt tre decennium senare kan han konstatera att det inte blivit så mycket av den där drömmen. Därför har Jeff nu beslutat att hjälpa sin far att uppfylla den, vare sig han vill eller inte, genom att själv följa med.

"Händer det inte nu så händer det aldrig. Vi behöver vara minst två för att det ska fungera att segla. Jag har hört talas om den här jävla drömmen hela mitt liv. Jag vill att han ska få uppleva den också. Och så hoppas jag att det blir så fint som han alltid föreställt sig det när han väl är där."

Själv har Jeff fått äventyrsådran med sig med modersmjölken. Många långa ensamma mopedturer har bland annat tagit honom runt om i Kina och ned till Mallorca. Han är en öppen person, nyfiken på andra människor och alternativa levnadssätt. Något han fått från sin far, säger han tvärsäkert.

"Skillnaden med honom är att han inte behöver anstränga sig så mycket. Han är en man som går sin egen väg. Folk drar sig till honom för att han är en så intressant person."

När Marco väl kommer, börjar han med att skaka hand. Han säger att han nog känner sig lite pirrig inför resan. Sedan kommer det nästan direkt: “Utan Jeff hade det inte blivit av”.

"Jag har blivit äldre och latare. Man tappar balansen och man tappar orken. Och så dricker jag mer öl nu, det gör en ju inte mindre loj precis", säger Marco och fortsätter:

"Du vet, man tänker varje dag att asch, det kan väl vänta några dagar till. Men Jeff sa nej, nu jävlar farsan så drar vi. Och med honom med ombord så känns det roligare. Han är duktig och stark, och kan otroligt mycket om teknik och el, sånt där som jag inte förstår mig på".

Det stora intresset för båtar har Marco haft sedan han 14 år gammal mumsade på korv och pommes frites med en polare i Mälarbaden – när han fick syn på skönheten som skulle få honom att återvända gång på gång. En 17 meter lång smäcker yacht.

Den gången fick han nöja sig med en liten jolle. Men ett brokigt liv som ung vuxen och en mångårig fängelsevistelse senare, skulle han till slut lägga beslag på lotsbåten Lina, som under Marcos hand förvandlats till den imponerande segelbåt som nu ska ta honom jorden runt.

Marco har själv inte svårt att sätta fingret på när det gick snett. I slutet av 70-talet levde han ett ordnat liv som plåtslagare med sin sambo i Eskilstuna. Men den stora kärleken lämnade honom. När den nydumpade Marco återvände till Stockholm sket han i allt. Och det var då Sjukan klev in i bilden.

"Han var psykiskt störd, sjuk i huvudet alltså, så det är Sjukan jag alltid kommer att kalla honom. Han kom med en massa kokain som han både sålde och tog själv, och jag hängde på. Jag var ledsen och brydde mig inte om någonting överhuvudtaget."

Marco och Sjukan behövde snabba pengar och började spränga bankboxar runt om i Sverige. På den tiden var det plättlätt. Folk lämnade sina stålar och dagskassor i den tidens insättningsautomater, som man utan större besvär kunde knöka ner lite sprängladdning i, som kopplades till en vajer. Några jugoslaver var först med metoden, förklarar Marco, som inte var sen att snappa upp tricket. Om natten återvände de båda kumpanerna till bankboxarna, kopplade kablarna till bilmotorn så att boxarna sprängdes och sedlarna sprutade ut.

Hur mycket pengar det rörde sig om totalt minns inte Marco. Nån gång var det runt 300 000, pengar de gömde i skogen medan polissirenerna flåsade dem i nacken, för att återvända och gräva upp dem igen några dagar senare. Visst blev sedlarna ibland nedfläckade med färg, men det var inget som lite klorin inte kunde lösa. Eller genom att helt sonika knalla in på en bank i Indien och växla in dem där istället – “inga problem alls”.

"Även checkar som inte lösts in hängde med av bara farten, pengar som folk var skyldiga banken. Så lite Robin Hood var man ju", skrattar Marco.

Men så kom kvällen i Göteborg. Det var efter ännu en stöt som Marco skulle skriva in den yviga och narkotikastinna duon på ett hotell under falskt namn – när en pistol flög ut ur Sjukans väska och gled iväg över det glatta golvet i foajén. Tiden stod stilla medan portiern höjde på ögonbrynen. När de kom upp på hotellrummet skällde Marco ut Sjukan. Hur fan kunde han vara så klumpig? Och Sjukan, tja, han reagerade som någon med ett sådant smeknamn gör: han blev galen. Gardiner, kuddar, täcken, ja, allt som kom i Sjukans synfält i hotellrummet strimlades till slamsor med hjälp av en stor kniv. Marco stack så fort han kunde, till ett motell utanför Örebro.

"Jag visste att han planerade att mörda mig, han tyckte att jag svikit honom på något sätt. Så då tänkte jag att det, det ska vi bli två om."

En natt, 1981, hade Marco bestämt sig. Han lämnade sitt hem med ett mål i sikte, Sjukans lägenhet i Vällingby. Planen: plinga på och vänta på ljudet av tassande fotsteg på andra sidan, för att då skjuta honom till döds genom dörren.

Men Marco kom aldrig till Vällingby. Han fastnade på Viktoria i Kungsan istället, med flera gamla vänner, och ännu fler liter öl. Lillan var med, Pinglan och så Kjelle. På väg därifrån, bra druckna, råkade sällskapet i bråk med ett annat gäng på Strömbron. Marco mindes pistolen i fickan och tog upp den för att skrämmas.

"Men i fyllan så slant jag till och ett skott brann av. Se här, man kan fortfarande se krutet."

Marco visar ett brunt buckligt ärr i handflatan. Skottet gick igenom hans egen hand, och fortsatte vidare in i magen på vännen Kjelle. Han avled i ambulansen. Domen: åtta års fängelse. Hade kulan träffat den person den var avsedd för hade Marco kunnat gå rakryggad in och tjänat sitt straff, säger han.

Istället blev det en stor sorg, svår att komma över. Vid sin första permis tog han sitt pick och pack och rymde till Thailand. Han kände sig feldömd och tänkte bli buddhistisk munk, säger han. Men efter fyra månader utsträckt i sanden på Mayhem Beach fattade han sitt livs viktigaste beslut.

"Jag insåg att jag inte ville leva ett liv på rymmen. Jag skulle tillbaka till Österåker och avtjäna mitt straff. Och sen. Sen skulle jag bygga mig en båt, segla till Sri Lanka och aldrig mer återvända. Jag skulle visa att jag inte var någon dumskalle, utan faktiskt kunde göra något av mitt liv."

Efter att ha införskaffat böcker om träbåtskonstruktion och navigation återinstallerade sig Marco på fängelset igen. Trots rymningen fick han bara en dags extra påbackning på straffet, “jag hade ju bara brutit mot reglerna den dagen jag rymde” som Marco säger med ett leende.

Han började rita omsorgsfulla båtskisser, varav vissa skänktes till fängelsedirektören.

När Marco muckade träffade han en ny kärlek och flyttade till Skogås i södra Stockholm. Där byggde han två hus och en verkstad, levde nyktert och skaffade två barn. Sedan la han vantarna på den gamla lotsbåten Lina från 1956. Med tiden kom båten att ta Marcos hela fokus och relationen gick i kras. I dag bor sonen Jeff i det ena huset, Marcos exfru i det andra.

Den 24 ton tunga Lina blev Marcos stora kärlek, konstaterar sonen Jeff. Sedan 16 år tillbaka har Marco och Lina levt i symbios vid bryggan nedanför Färgfabriken. Alldeles gratis, med gratis el. Att han är en försigkommen man råder det inga tvivel om. Hur annars lyckas man övertala tre norska chefer från byggjätten Veidekke om att behålla gratisdealen, när de för tre år sedan köpte marken inför kommande bostadsbygge på platsen?

"De tyckte det var bra att någon är här och håller koll fram tills de börjar bygga. Det har varit mycket spring här, folk som snor koppar och allt möjligt. Inte för att jag brytt mig så mycket om det i och för sig, men det är väl bra att någon är här."

Lika oklart som det är att slå fast när det första fröet till drömmen om att erövra världen med Lina först såddes – lika oklart är det hur den ska sluta. Första anhalt är Kalmar. Där ska duon bunkra upp med mat och skaffa en apparat som omvandlar saltvatten till färskvatten. Och så ska Marco se till att klara det nödvändiga VHF-testet, för att kunna meddela sig med omvärlden om något går snett på båten. Men innan den en månad långa färden över Atlanten ska de mellanlanda vid Kap Verde utanför Senegal någon månad. Njuta av livet och vänta in de rätta vindarna någon gång i mitten av december.

Jeff själv ska tillbaka till Sverige en sväng när de nått Kap Verde. Han är nykär, har sitt hus och förstås sin älskade Buick Electra -64. Men han ska återvända för färden över Atlanten.

De flesta skulle förmodligen få krupp vid blotta tanken på att en spendera en månad instängd på en båt med bara sin förälder och en vidsträckt horisont som sällskap. Och visst kan de tu gå varandra på nerverna ibland, medger de. Men ingen av dem är särskilt långsint. Mer oroade är de över vädret.

Den längsta tid som de varit ute på sjöss tidigare var nämligen under de två dygn som de åkte med Lina till Estland för två år sedan. Då fick de soppatorsk just när de började ana kustlinjen. Jeff beskriver det som en nära-döden-upplevelse. Han stod fastkedjad vid ratten med linor och en krok i den becksvarta natten, båten krängde häftigt i vinden och vatten forsade in i botten på grund av en läcka vid ankarsättningen. Elkablar som låg löst dränktes i vattnet och pumparna gick inte igång som de skulle. De klarade sånär som på en hårsmån att segla i land.

"Om vädret blir riktigt jävligt därute är det läskigt. Men när allt gungar har man inte så mycket val mer än att gunga med", konstaterar Jeff.

Marco säger att det inte är omöjligt att han en dag återvänder till Sverige ändå. Men det ger Jeff inte mycket för. Om två år har Veidekke påbörjat omvandlingen av plätten där Marco hållit till gratis. Han har helt enkelt ingenting att komma tillbaka till.

Och så är Marco också, som han själv uttrycker det, “en chansare”.

"Gillar jag inte en plats kan jag ju bara sticka till en annan. Det finns många fina öar i Söderhavet. Jag behöver äventyret trots allt, det måste hända något utöver det vanliga va. Många har drömmar men få uppfyller dem."

Han tystnar.

"Jag har varit nära döden många gånger. Den skrämmer mig inte. Så jag sticker, så får det bära bäst det vill."

Sophie Stigfur finns på Instagram.