Svamp, piller, rave och mord: Thailands full moon party firar 30 år

Efter några minuter var mina förhoppningar om att det här skulle bli en galen utekväll helt krossade. Klockan var 23.00 en fuktig fredagskväll, och jag trängde mig fram genom folkmassan på stranden Haad Rin Nok på Koh Phangan där full moon party anordnas. Det var i full gång runt omkring mig.

Olika beats skar sig från barerna som stod uppradade längs stranden. Den friska havsluften var full av den sötsliskiga doften från billiga bucketdrinkar. Jag gick förbi en grupp pissfulla neonmålade snubbar som posade framför en brinnande rockring för en Instabild, och jag började fundera på vad jag ens gjorde här. Det här var inte riktigt mind bild av en kul utekväll.

Några meter därifrån stod en grupp tjejer, iPhones i högsta hugg, som väntade på att få se vad som skulle hända när nästa person försökte hoppa över ett brinnande rep (spoiler alert: hen brände sig).

Det här var uppenbarligen något helt annat jämfört med den lilla samling hippies som började träffas på den här stranden för 30 år sedan.

På den tiden, 1988, var stränderna i princip orörda. Havet glittrade fortfarande i olika nyanser av turkos berättar nu 54-åriga Colin, som bodde på den närliggande ön Koh Samui på 80-talet. "Om man sparkade genom vattnet var det som om safirer eller diamanter sprejades överallt", säger han när vi pratar på Skype.

Colin förklarar vidare att det bara var ensamresande på öarna på den tiden. "Det tog två dagar att ta sig till Samui eftersom man var tvungen att ta ett nattåg från Bangkok till Surat Thani och sen en båt dit, så det var egentligen inga som kom i grupper alls."

Det fanns inte heller någon elektricitet på kvällarna, så stränderna var fulla med vilda hundar och ett "kusligt slags mörker" vilket gjorde att folk höll sig borta från stranden. Det var därför folk började festa när det var fullmåne, förklarar han. "När månen kom fram lyste det verkligen upp stranden, och hundarna drog sig undan. Plötsligt var det hundratals människor som gick längs stranden på kvällen."

I oktober 1988 kom två nederländska stonersnubbar som bott med Colin i hans bungalow på Samui på idén att dra ihop ett gäng kompisar och segla över det korta sundet för att hänga på den glesbefolkade ön Phangan under fullmånen. I slutändan var det ungefär tio personer som hoppade ner i en båt med ett flak bärs, en kartong Coca-Cola och massvis med weed och psykedelisk svamp.

Colin åkte dit några dagar senare, på kvällen det skulle vara fullmåne. När han kom dit såg stranden ut som ett konvent för grottmänniskor. "Alla satt klädda i saronger med skägg och grindade sin ganja med en kokosnöt", säger han och skrattar. Tält var uppsatta i gräset under palmerna, bongotrummor och en akustisk gitarr spelades i bakgrunden, och en lägereld var igång hela tiden."

När kvällen slöt sig runt dem och månen fortsatte lysa klart började svamparna kicka igång. Gruppen snackade i timmar om såna där existentiella saker man brukar snacka om när man tagit svamp och nakenbadade sedan i havet – en rätt chill kväll med andra ord.

Men det tog inte lång tid förrän stämningen förändrades. Några dagar efter deras lilla fest återvände Colin till Samui. Den månaden bevittnade han den växande konflikten kring öarnas territorier, vilken späddes på av den kommande flygplatsen som höll på att byggas på Samui och den förutsedda höjningen av tomtpriser.

"Våldet kom från ingenstans", förklarar han. "Man sköt varandra. Jag blev chockad när jag insåg att varenda en som jag kände där hade en pistol. De var inte rädda för att använda den. Några av mina vänner som stannat kvar på Phangan hade börjat sälja droger som syra, vilket gjorde att de hamnade i bråk med några av de lokala försäljarna som jagade bort dem från stranden med macheter – för om några droger skulle säljas var det de som skulle sälja dem."

I april 1989 hade både elektricitet och ecstasy kommit till öarna, vilket gjorde de ursprungliga lugna hippiesamlingarna under fullmånen mycket hårdare och mer högljudda. Med tiden utvecklades konceptet till den lukrativa turistattraktionen den är idag – nuförtiden deltar upp mot 30 000 på dessa fester, en siffra som är dubbelt så hög på nyårsafton. Nu är festen i princip ett enormt open air, en spritfylld kväll man skulle kunna vara med om på Zakynthos eller Magaluf – utan någon riktig koppling till miljön den utspelas i, eller ens landet man är i.

Tyvärr har våld blivit en naturlig konsekvens av spriten, drogerna och pengarna som flödar in, vilket har lett till att dessa kvällar kommit att starkt förknippas med brottslighet de senaste 30 åren.

Det var på Koh Phangan som en 22-årig britt sköts till döds 2013 efter att han hamnat mittemellan två olika gäng, och ytterligare en brittisk turist sågs senast på ett full moon party innan han spårlöst försvann för tio år sedan – ett fall som brittiska myndigheter fortfarande försöker lösa. 2007 knivhöggs och misshandlades en 31-årig israelisk man till döds. Det har också skett många drunkningsolyckor.

Om man inte är medveten om alla olyckor och dödsfall som inträffat på platsen under åren skulle man kanske börja misstänka något när man ser antalet akutmottagningar som byggts i den närliggande staden. Jag såg fyra på bara några vägar i närheten av stranden. Jag gick in på ett par och frågade sjukvårdspersonalen hur mycket de brukar ha att göra när det är fullmåne. En av dem skrattade och hennes ögon vidgades ovanför en kirurgmask. "Väldigt mycket", sa hon.

Hennes skratt sammanfattade den påtagliga skumma känsla, till och med laglöshet, som vilar i luften här. Det var något som jag blev varnad för om och om igen när jag snackade med lokalinvånare ("var försiktig med vilka du pratar med", "vad försiktig med vad du säger") om den mörka baksidan, vars födelse Colin hade bevittnat för väldigt många år sedan.

Även om man bortser från våldet – det händer överallt bland folk som festar, eller hur? – är det inte lika lätt att se förbi den miljöförstörelse som orsakas av de tusentals människor som tränger ihop sig på en relativt liten strand varje månad. Det är en plats där havet inte bara ses som en papperskorg där man kastar plastglas och krossade flaskor, utan även som toalett.

En besökare skrattade medan han berättade för mig om en full tjej som haft problem att få ner sin bikini för att kunna kissa i havet. En bartender jag snackade med berättade att "när det blir tidvatten på stranden tas skräpet på stranden med ut i havet. Det är så mycket sopor och spyor överallt."

Men om det var upp till honom skulle han välja att fortsätta anordna festerna, berättade han. De betyder för mycket för den lokala ekonomin. En taxichaufför satte lite siffror på det hela åt mig: en vanlig kväll när det är fullmåne tjänar hon upp mot 6000 baht (cirka 1600 kronor), jämfört med en vanlig kväll då hon tjänar 150 baht (cirka 40 kronor). En butiksägare på stranden berättade för mig att hon tjänar tillräckligt mycket pengar på en kväll när det är fullmåne för att kunna ge mat åt sin familj för resten av månaden. Det argumentet är svårt att ignorera.

En lokalinvånare anställd på en resebyrå berättade för mig att polisen försökte "städa upp Phangans rykte". Ett antal drograzzior har genomförts de senaste månaderna, som den på Reggae House i december förra året, sedan Bello Bar månaden efter, och flera olagliga hostels har stängts ner.

Bartendern jag snackade med beskrev liknande scenarion, med polisen redo att kasta in bråkstakar i fyllecell. Han berättade även för mig att de 100 baht folk betalar för dessa fester går till städningen dagen efter, vilket organiseras av en lokal förening som består av flera av barägarna på stranden.

Andra jag pratade med var inte så övertygade om att Phangan höll på att bli mer städat, och berättade historier om att polisen varit i maskopi med lokala gäng.

Några dagar efter festen återvände jag till stranden och såg på medan man fortfarande städade upp. En grupp lokalinvånare krattade i sanden och tömde papperskorgar, medan ljudet av en elektrisk borr dånade i bakgrunden. Några enstaka besökare som inte gått hem från festen låg och stekte under den thailändska solen. Allting och alla såg rätt slitna ut, inte minst snubben som varit vaken och festat på speed en dag för mycket. Även en vanlig dag som denna var det här uppenbarligen en strand som lockade fans av vodkabuckets.

Trettio år har gått sedan festerna drogs igång, och det vi ser idag är i princip motsatsen till den ursprungliga lilla samlingen under fullmånen på Koh Phangan. Men som jag upptäckte har den lokala ekonomin kommit att förlita sig på turisthandeln som dessa områden drar till sig, på gott och ont, och lokalinvånare har utvecklat effektiva metoder för att behandla och städa upp efter förödelsen den för med sig.

Och egentligen, om de här festerna ska vara någonstans – varför inte begränsa allt härjande till en strand, snarare än att släppa lös kaoset i resten av landet?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.