Tankar från kärleksmigranter vars relationer tagit slut

En vanlig anledning till att man vänder upp-och-ner på sitt liv och flyttar till ett annat land är för att man blivit förälskad. En studie har kommit fram till att både svenska män och kvinnor föredrar att dejta människor från andra länder, men att vi helst gifter oss med en annan svensk. Studien visade även att det här tankesättet är särskilt vanligt bland kvinnor. Det innebär att det finns ett gäng människor i Sverige som kan klassas som kärleksmigranter. Men vad händer när all oxytocin och serotonin går ur systemet och man bor tusentals kilometer från sitt hemland?

Jag intervjuade fyra killar* som kärleksmigrerat till Sverige och sedan blivit singlar. Vi snackade om varför de valde att stanna kvar i Sverige efter att deras kärleksrelationer tog slut och utmaningarna (och i vissa fall framgångarna) som kom med att handskas med myndigheten som alla utlänningar älskar: Migrationsverket. *Alla namn har ändrats på grund av pågående visum- eller uppehållsansökningar. Så håll till godo med de här bilderna på fötter.

"Jag träffade min svenska partner när vi båda jobbade utomlands. Vi var tillsammans i två år innan vi flyttade till Sverige och sen fortsatte vi vara tillsammans i två och ett halvt år efter vi kommit hit, men nu är vi skilda. Jag bestämde mig för att vara kvar eftersom jag verkligen kände ett särskilt band till Malmö. Jag hade byggt upp ett nätverk av vänner och var fascinerad av multikulturalismen här. Jag såg potential för min karriär och mina idéer i Sverige. Men jag har väntat på att mitt uppehållstillstånd ska förnyas i över ett och ett halvt år nu. Min handläggare tappade bort mitt ärende i tre månader, efter att det bollats runt mellan tre olika handläggare. Nu har jag en advokat som hjälper mig.

Det är en sak som jag inte gillar med migrationsprocessen här: ingen kan kompensera dig för de förlorade upplevelserna och möjligheterna som man går miste om eftersom man inte får lämna landet. Om jag åker härifrån får jag inte komma tillbaka. Min morbror dog förra månaden och jag kunde inte lämna landet [på grund av ansökningen om uppehållstillstånd]. Min pappa är sjuk, jag har inte sett honom på två år och oroar mig för honom. Migrationsverket ber dig om något och sen pratar de inte med dig på ett år. Vid det laget har så mycket hunnit förändras och då vill de inte fatta ett beslut eftersom de vill se ens uppdateringar. Jag menar, fyra år är inte en kort period. Om man hade fått en bebis skulle den hunnit lära sig gå, prata och vara redo att börja skolan under den tiden."

"Jag träffade min svenska partner 2010 när vi var på ett ashram i Indien. Jag gillade Sveriges natur, det faktum att allt är så tyst. Jag bodde i närheten av Värmland och det var som ett slags nordiskt paradis. Det korta svaret på varför jag valde att stanna här är att jag är lycklig här, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har rest i tillräckligt många andra länder för att kunna känna när jag trivs någonstans.

Vi ansökte om ett sambovisum för mig eftersom vi hade bott tillsammans i Australien. På grund av att vi ansökte innan 2015 [när flyktingkrisen började] hade vi väldig tur. Jag träffade en handläggare inom två veckor. Jag tror inte det skulle vara så nu. Nu är jag här på ett sambovisum trots att Migrationsverket vet om att vi gjort slut. Jag ansökte om att få förlänga uppehållstillstånd för 13 månader sedan. Jag hörde från dem senast för ungefär tio månader sedan när de skulle tilldela mig en advokat på grund av att de skulle avbryta min ansökan. Det finns omständigheter när man tillåts förlänga sitt sambovisum efter att man gjort slut, bland annat om man är student, vilket jag kunde visa för advokaten. Eftersom jag studerar på masternivå är ett sambovisum bättre för mig än ett studentvisum. Det skulle nämligen ha nollställt alla de år jag tillbringat här som sambo, som kan räknas med om man vill bli medborgare, och jag skulle bara ha sex månader på mig efter examen att hitta ett jobb. Advokaten visste inte ens om det."

"Min svenska partner och jag träffades 2010 när vi pluggade i Mexiko. Hennes föräldrar uppmuntrade mig att flytta [till Sverige] efter att de träffat mig och fick reda på att jag ville plugga en master. Vi ansökte om ett sambovisum online i november 2012, blev godkända inom två veckor och kunde flytta till Sverige en månad senare. Jag höll på att skriva min uppsats när vi gjorde slut. Jag är väl envis antar jag; jag ville vara kvar här och försöka leva här, men tänkte att jag kanske borde åka hem och ta en paus. Det var en inre konflikt. När jag blev färdig med uppsatsen började jag på SFI och fick till slut ett jobb. När jag väl fick jobb började jag överväga att stanna tillräckligt länge för att få medborgarskap.

Nu har jag permanent uppehållstillstånd; de förlängde mitt sambovisum med två år så jag kunde plugga, och sen två månader innan det gick ut ansökte jag om permanent uppehållstillstånd, vilket godkändes inom en månad. Jag är ungefär sex månader från att bli medborgare, men jag vet inte om jag kommer ansöka om medborgarskap eftersom jag inte vet om jag kommer vara kvar. Jag ser väl på det som en investering för framtiden i fall jag någonsin skaffar familj, för att kunna ha valmöjligheter om vart jag kan flytta."

"Vi lärde känna varandra hösten 2013 när jag gjorde ett utbyte på Lunds universitet. Efter att jag åkte hem hade vi långdistansförhållande. Vi ansökte om sambovisum i mars 2015 och fick det godkänt i mars 2016. Under den tiden hade vi redan gjort slut. Jag fick reda på någon gång där att hon hade träffat någon annan, så vi gjorde slut när jag var på besök. Jag tror att det faktum att hon inte berättade om vårt breakup för Migrationsverket var hennes sätt att säga förlåt. Vi hade redan gjort alla intervjuer, så kanske hade det varit annorlunda om hon hade behövt gå in där och ljuga.

Det är inte som att jag utnyttjade henne för visumet, men med eller utan hennes hjälp hade jag hittat ett sätt att kunna komma tillbaka till Sverige. Jag gillar verkligen känslan av ett kollektiv här, i stället för att det ska vara fokus på konkurrens. Jag gillar att människor här är ödmjuka och blygsamma. Jag antar att för svenskar som växer upp i en sån miljö kan det kännas begränsande, men som en utomstående tycker jag det är jättebra. I USA handlar det mycket om iögonfallande konsumtion. En annan sak jag gillar är hur myndigheter behandlar människor och att man tenderar att lita på politikerna här. Sverige har listat ut en hel del politiska grejer som fortfarande debatteras i USA. Som huruvida sjukvård ska vara en grundläggande mänsklig rättighet."

Mer om relationer på VICE:

Par om varför de valt att ha öppna förhållanden

Tankar från folk som varit otrogna

Relationsråd från en kvinna som blivit friad till av nio män