Jag försökte få magrutor på 80 dagar och det förstörde mitt liv

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Det finns ett foto på Hugh Jackman som har cirkulerat på internet ett tag. Det är en jämförelse av Jackmans form i den första X-Men-filmen och den senaste. I det första fotot är skådespelaren väldigt muskulös och har en platt mage. I det andra fotot ser han ut som en tecknad figur. Han har orimligt mycket ådror och en överkopp formad som ett uttorkat "V".

Det finns liknande foton som jämför The Rock före och efter att han blev stor i Hollywood. Chris Evans i Fantastic Four jämfört med Chris Evans i Captain America. Till och med Paul Rudd – vars hela karriär bygger på roller som den ovårdade mannen som ser ut som vilken snubbe som helst – har före- och efterbilder.

Det senaste årtiondet har det blivit vanligt för skådespelare att gå igenom extrema utseendemässiga förändringar, vilket är direkt kopplat till uppkomsten av superhjältefilmer som ett popkulturellt fenomen. De manliga huvudrollsinnehavarna förväntas allt oftare se ut som karaktärer från serietidningar. Det har förändrat vår bild av "drömkroppen" och hur den som är "i form" ser ut.

Det bästa exemplet är Chris Pratt. Hur Pratt förändrade sin kropp för Guardians of the Galaxy var det som stod i fokus inför lanseringen av filmen: från pappakropp till superhjältekropp, den knubbiga komikern som blev vältränad huvudrollsinnehavare, och så vidare. Det man sa var att innan han fått sitt sexpack hade skådespelarens kropp främst använts som en punchline i ett skämt. Han var den otränade, ovårdade sidekicken. Om det var ett tag sen du sett foton (eller gifs) av Pratt från Parks and Recreation-tiden, klicka på en av länkarna. Blir du förvånad? Oavsett vad vi blivit intalade om och om igen ser han ganska normal ut. Pratt, innan han blev Starlord, ser bättre ut utan tröja än de flesta män jag känner. Om det här är standarden för "den knubbiga killen", vad säger det om oss andra? Det gör att man får en skev bild.

Under min uppväxt hade jag problem med vikten. I början av puberteten gick jag upp till 104 kilo, och vid elva års ålder hade jag fått det påhittiga och elaka smeknamnet kid tits. Det lekfulla skällsordet bidrog till att jag hade utvecklat en ganska allvarlig ätstörning när jag gick in i tonåren. Jag blev besatt av min vikt.

Även fast jag tillbringat många timmar med att prata med psykologer om kroppsbild har min ätstörning satt spår inom mig. Det är allt från att jag i princip är beroende av lightläsk till min lite skrämmande förmåga att kunna äta en hel chipspåse vid ett och samma tillfälle, oavsett hur stor den är. Så jag har fortfarande en komplicerad relation till mat och träning, och i mörka stunder baserar jag fortfarande mitt eget värde på hur jag ser ut naken.

Tidigare i år, under ett ogenomtänkt experiment som frilansskribent, föll jag ner i ett YouTube-hål av inspirerande träningsvideos. I flera timmar satt jag och tittade på människor som tidigare varit tjocka berätta om hur glada de var med sina nya kroppar, och hur de fått dem med hjälp av pseudo-vetenskapliga mirakelkurer som särskilda piller och drycker.

Det hela fick mig att börja fundera på vad som faktiskt krävs för att genomgå en sån här typ av förändring. Även om jag lite accepterat att magrutor var något som hände andra människor, typ som att äga aktier och att bli kär, ville jag veta om det faktiskt var möjligt för mig att få ett sexpack om jag verkligen, verkligen försökte? Och med tanke på min bakgrund, var det något som jag ens borde försöka ge mig på?

Dessa frågor kretsade i mitt huvud i flera månader medan jag halvhjärtat tränade 40 minuter på en cross-trainer eller klämde i mig tacos på fyllan. Jag kom ständigt tillbaka till dessa videos av människor som förändrat sina kroppar, och jag började leta på hemsidor för att lära mig mer om kost.

När jag tog upp ämnet med mina kompisar var de vaksamma. De var oroliga att genom att sätta en tidsram runt en viktminskning och pusha på gränser jag tidigare satt skulle göra att jag mådde dåligt. De föreslog en mer praktisk approach, men sanningen var att jag hade redan försökt ha en praktisk approach hela mitt vuxna liv. Jag gick redan och gymmade några gånger i veckan. Jag drack regelbundet proteinshakes. Jag hade laddat ner yogavideos och till och med testat något som heter Insanity, vilket om jag förstått det rätt handlar om att främja viktminskning genom att hoppa upp och ner och ha en positiv attityd. Jag ville inte ha ännu ett lättsamt förhållningssätt till träning. Jag ville ha magrutor.

Efter flera månader bestämde jag mig till slut för att jag ville försöka förändra min kropp – jag skulle försöka få magrutor på 80 dagar. Jag ville kunna se märkbart resultat inom en tidsram som kändes utmanande men möjlig. Under loppet av elva och en halv vecka lyckades jag komma i mitt livs bästa form. Jag lyckades även stänga ute de som står mig närmast, skada mitt förhållande och bajsa på mig. Två gånger. Vad som följer är en dokumentation av mitt 80 dagar långa försök att få magrutor.

Första veckan: 95 kilo. 22,3 procent kroppsfett.

För att få hjälp med utmaningen kontaktade jag träningsgurun Geoff Girvitz som äger Bang Fitness – ett gym som hjälpt allt från förortsmorsor till atleter att nå sina träningsmål. Jag har känt Geoff ganska länge. Han är lika vis som han är vitsig och har en ängels tålamod. Han är lite som Mr Miyagi om Mr Miyagi var en karaktär skapad av Wes Anderson. Om någon skulle kunna hjälpa mig nå mitt mål var det han.

När jag först hörde av mig till honom sa han att under normala omständigheter var mitt projekt inte något han skulle ta sig an. Precis som mina vänner förespråkade han ett mer långsiktigt förhållningssätt, och han jobbar främst med att få kunder utveckla små träningsvanor som med tiden kan leda till större, långvariga förändringar i deras livsstil. Den snabba lösningen jag var ute efter var inte helt realistisk. Han menade att det var troligare att det skulle bli en lärdom för mig, än att jag skulle få ett sexpack. Geoff gick ändå med på att ta fram ett särskilt anpassat träningsschema och en generell kostplan för mig, förutsatt att jag lovade att vara helt ärlig mot honom om allting.

När jag berättade för Geoff om mina tidigare problem med kroppsbild hade han en rad frågor. Varför var det ens viktigt för mig att få magrutor? Jag hävde ur mig någon klyscha om att pusha sig själv utanför sin egen comfort zone. Vad trodde jag att folk med magrutor har som jag inte har? Jag snackade om att vilja känna sig snyggare och förbättra mitt sexliv. Trodde jag att magrutor automatiskt skulle ge mig självsäkerhet? Ah, förmodligen, men så tänker väl alla om saker vi själva inte har? Han skakade på huvudet, skrattade, och bad mig ställa mig på vågen.

Vågen på Bang Fitness var gjord av glänsande metall och var kopplad till en liten dator som såg uråldrig och futuristisk ut på samma gång. När man klev upp på vågen pep den till. På datorskärmen fick man sen se en serie av diagram som informerade en om ens totala vikt och ens kroppsfett. Jag fick ta med mig utskrifter av diagrammen som en souvenir. Min första vägning informerade mig om att jag vägde 95 kilo. Mitt kroppsfett låg på 22,3 procent. Geoff började gå igenom siffrorna och kom fram till att det var osannolikt att jag skulle kunna få magrutor på 80 dagar, såvida jag inte lyckades halvera mitt kroppsfett. Jag började fundera på hur jag skulle kunna göra det men blev snart distraherad när vågen pep till igen.

Dagen därpå var det dags att plåta mig för att kunna se hur jag såg ut "före" när projektet var över. Jag träffade fotografen Nicole Bauzin som föreslog att vi hade ett tema för bilderna, och vi bestämde oss för snacks. Under loppet av två timmar hällde jag doritos över min kropp. Jag putade ut med magen och badade i orange läsk. Vi ställde in så det blev osmickrande ljus och oförlåtande vinklar; hela poängen med plåtningen var att få mig att se oknullbar ut. Det var kul. Fram tills den dagen hade jag i varenda foto som tagits på mig försökt se snygg ut. Att medvetet ha dålig hållning och försöka se lökig ut var frigörande. När dagen var över var jag på gott humör. Men när Nicole väl lät mig se ett urval av bilderna förändrades det. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig men bilderna var groteska. Jag försökte intala mig att det hade varit målet att få dem att se groteska ut, men inombords var jag orolig att det hela varit ett misstag.

Tredje veckan: 93 kilo. 20,5 procent kroppsfett.

Det tog 45 minuter för mig att ta mig från min lägenhet till Bang Fitness. Sex dagar i veckan gick jag upp halv åtta och släpade mig ditt i rusningstrafiken; först var det en buss, sen tunnelbana och till sist spårvagn. När jag till slut kom fram tillbringade jag en och en halv timme med att lyfta och ställa ner tunga saker. Ibland drog jag en viktsläde eller stod i planka tills jag glömde bort hur det känns att inte vara i planka. Allting jag åt och drack i mig registreras på en app på min mobil för att mina matvanor ska kunna analyseras och förbättras. All njutning kopplad till mat och att äta försvann.

Innan jag påbörjade projektet var jag inte medveten om hur stor del av mitt sociala liv som kretsade kring mat och alkohol. Om jag träffar människor utanför jobbet är det nästan alltid på en bar eller restaurang. Även om det huvudsakliga syftet med dessa möten inte är att äta eller dricka är det isolerande att avstå från vissa saker (alkohol är inte tillåtet enligt min kostplan och lämnar inte mycket utrymme för kolhydrater) på ett sätt jag inte förväntat mig. Det här blev som tydligast med min flickvän. Eftersom hon också är skribent förstod hon det konstanta behovet av att skapa innehåll om man vill jobba, men det hade inte gått lång tid innan hon började ogilla mitt projekt. Mina nya vanor begränsade vart vi kunde gå på dejter. De satte stopp för det där glaset på kvällen, som vi vanligtvis tog och berättade om vår dag för varandra och slappnade av. De gjorde det svårare för oss att laga mat till varandra.

En morgon gick jag upp ur sängen hemma hos min flickvän, slängde på mig mjukiskläder för att ta mig till gymmet, då hon lade fram en idé: Trodde jag att mitt magruteprojekt skulle vara lättare om jag var singel? Jag kunde inte avgöra om hon ställde en fråga eller gjorde ett hot. Hon förklarade att hon tyckte om hur jag såg ut. Hon sa att jag verkade stressad och sliten. Hon undrade om det jag gjorde var hälsosamt och frågade om hon borde vara oroad. Jag kysste henne på pannan. Jag behövde gå. Jag ville inte missa mitt pass med tränaren.

Femte veckan: 93 kilo. 21,0 procent kroppsfett.

Den femte veckan bajsade jag på mig. Det hände utan förvarning. Jag var på väg hem från tvättstugan (om man går till gymmet sex dagar i veckan tvättar man konstant) när det plötsligt bara kom ur mig. Ingen explosion. Inget ljud. Den ensamma korven gled obehindrat ut och ner i mina kalsonger. Jag stapplade tillbaka till min lägenhet och försökte lista ut vad det var med min nya kost som precis fått mig att skita ner mig själv. Var det kålen? Den ökade mängden protein? Stress? Jag undrade även om att skita på sig var en normal del av resan till ett sexpack. Kanske var detta något som jag kunde marknadsföra till massorna: Skit dig själv smal. Hur man tappar vikt genom att tappa kontroll över magen.

Även om jag försökte skämta bort hela grejen förvärrades skammen som kom av att jag bajsat på mig av att min senaste vägning varit dålig. Mitt kroppsfett hade ökat. I alla videos jag sett på YouTube sa man att det var ett resultat av ett misstag: några hårda utekvällar, ett jobbevent man inte kunde ta sig ur, eller en skit samma-mentalitet som fick en att käka en hel pizza. Men jag hade inte gjort några misstag. I alla fall inte några som kändes uppenbara. Jag hade inte missat några träningspass, jag tog vitaminer, och det närmaste jag kommit till att hetsäta var när jag tog en näve pepparkakor. Jag hade gjort mitt bästa, och resultatet var att jag gått ner två kilo.

Sjunde veckan: 92,5 kilo. 19,4 procent kroppsfett.

Under experimentet träffades jag och Geoff och varje vecka. Vi hade utvecklat ett manus. Han tittade över diagrammen från vågen medan jag skämtade om att jag skulle gå över lik för en cider, att jag saknade bröd mer än vissa döda släktingar, eller att utfall får ens ben att kännas som att de våldsamt försöker slita sig loss från ens kropp. Tonen på våra möten hade alltid varit vänlig och skämtsam. Men halvvägs in i projektet skiftade den. Jag gick in på hans kontor för vårt möte. Svettig och andfådd från mitt träningspass kollapsade jag i en stol och försökte dra ett skämt. Geoff var tyst. Han stängde dörren bakom sig och gick rakt på sak.

Vi började med de goda nyheterna. Om man ignorerade själva kontexten av utmaningen hade jag gjort stora framsteg. Geoff tyckte jag varit duktig som var så konsekvent med min nya kost och träningsplan. Han sa att han beundrade min nyfikenhet och min förmåga att pusha mig själv. Sen började vi snacka om det negativa. Om jag ville få synbara magrutor låg jag efter schemat. Han tog fram mat-appen och pekade ut en del tveksamheter i min kost. Han sa att jag hade verkat deppig de senaste veckorna och frågade mig om det var värt att må så dåligt för att få resultatet jag hade hoppats på. Han sa att det var okej att ge upp.

Jag förklarade så gott jag kunde att ge upp inte riktigt var ett alternativ. Om jag som frilansskribent att sluta med ett projekt jag jobbat med i två månader skulle vara förödande ekonomiskt. Jag sa till honom att om jag slutade nu skulle fotona från början av experimentet vara där i mitt huvud varje gång jag tränade. Jag gick igenom en lista av alla uppoffringar jag gjort för dessa jävla magrutor och sa till Geoff att uppoffringarna måste ha varit värt nånting.

Geoff påminde mig om att omständigheterna jag satt för mig själv inte var normala, och att kändisars kroppsförändringar ger oss en skev bild av vad det faktiskt krävs att komma i form. Sen frågade han mig återigen: Varför ville jag ens ha magrutor från första början?

Jag hade inte ett bra svar på det. Om en viktnedgång var menad att göra mig gladare funkade det inte. Om det skulle förbättra mitt sexliv borde jag inte känna att det tärde på mitt förhållande. Om jag blivit mer självsäker nollställdes det sekunden jag bajsade på mig. Jag visste inte vad jag ville uppnå med det här. Jag visste bara att av någon anledning var det något jag var tvungen att fullfölja.

Efter mötet satte vi upp en ny plan. Han visste inte om magrutor fortfarande var möjligt inom tidsramen, men om jag jobbade dubbelt så hårt borde jag kunna få märkbara resultat. Det ledde till att jag började väga min mat. Det ledde även till att jag började gå till gymmet två gånger om dagen.

Nionde veckan: 90,5 kilo. 18,1 procent kroppsfett.

På morgonen lyfter jag vikter. På kvällen går jag på en trappmaskin och försöker konstant ta mig uppåt i flera timmar, genom att bara trampa på samma ställe. Jag känner mig som Sisyfos. Trappmaskinen ligger i ett annat gym i ett gammalt köpcenter. För att ta mig dit från där jag bor behöver jag gå förbi två butiker som säljer donuts och en McDonald's. Dagen jag registrerade mig där bjöd gymmet på gratis pizza.

All min mat kommer nu från ett särskilt företag som levererar måltider vid ens dörr, utformat specifikt för atleter. På onsdagar och söndagar kommer de med små plastbehållare fulla med kött och grönsaker jag inte ens kan uttala namnet på. Du kan gissa hur det smakar.

Projektet har blivit det som definierar mitt liv. Mitt schema anpassas efter när jag går till gymmet och när jag äter. Mitt sociala liv är bortprioriterat, bortsett från några sena kvällar tillsammans med min flickvän. Men med mina rutiner och hennes hårda deadlines har till och med de kvällarna blivit sällsynta. Jag känner mig ensam. Jag är hungrig hela tiden och lättretlig. Den nya planen funkar dock. För första gången på flera år har jag kommit ner till 90 kilo. Mina love handles börjar krympa, och jag kan se att bristningar formas på de delar av min kropp där jag burit mycket vikt. Geoff är uppmuntrande. Han säger att jag äntligen börjar förstå vad som faktiskt krävs för att få ett sexpack.

En kväll runt midnatt efter ett pass på gymmet är jag själv i omklädningsrummet. Jag duschar och ställer mig sedan naken framför spegeln. Det är första gången sedan projektet påbörjades som jag verkligen betraktar mig själv. Efter allt hårt jobb, och det har verkligen varit hårt, ser jag en någorlunda vältränad man titta tillbaka på mig. Det är en besvikelse. Jag ställer mig på sidan och suger in maten och försöker se mina revben, som jag brukade göra när jag kräktes efter jag ätit en måltid. På den lila väggen bredvid spegeln står det i enorma bokstäver judgment free zone.

Tionde veckan: 85 kilo. 17,2 procent kroppsfett.

Den tionde veckan bajsar jag på mig igen. För att klara av slutspurten satte Geoff mig i kontakt med en läkare som främst jobbar med folk som tävlar i bodybuilding. Över telefon går läkaren igenom detaljerna av min nya kost. Den består främst av kycklingbröst, spenat och rädsla. För att få energi skulle jag ta en blandning av acetylsalicylsyra, efedrin och koffeinpiller. Jag skulle fortsätta träna som vanligt två gånger om dagen och väga mig dagligen för att hålla koll på mina framsteg.

Under den andra dagen av min nya plan, full av den uppiggande blandningen och en speciell shake bestående av proteinpulver och bladgrönsaker, går jag in på gymmet för att göra squats. Med en tung skivstång på ryggen går jag ner så långt mot golvet jag orkar. Första gången jag bajsade på mig skedde det tyst, som en viskning, men den här gången kommer det ur mig som ett blött skrik. Jag känner stanken jag producerat när jag ställer mig upp igen och sätter ner stången. Jag försöker nonchalant gå tillbaka till omklädningsrummet och ställer mig i duschen.

Den nya planen håller mitt kaloriintag på under 1300 per dag. Även om jag äter mycket mat (250 gram protein och under 30 gram kolhydrater de sista två veckorna) känns det hela för mig som en ny form av ätstörning. I början hade min träningsplan på Bang känts svår, men genomförbar. Men att pusha mig själv så här i slutet för att få snabba resultat känns bara som en socialt accepterad form av min sjukdom. Dagen då jag bajsade på mig för andra gången lägger jag ut ett foto från gymmet på sociala medier. Min mobil bombarderas av meddelanden fulla av bekräftelse. Folk säger att jag ser bra ut. Det känns bra.

Elfte veckan: 82 kilo. 15 procent kroppsfett.

Den sista veckan har jag gått ner 13 kilo och minskat mitt kroppsfett med en tredjedel. Jag var fortfarande långt borta från att ha magrutor. Under de sista dagarna innan plåtningen har jag svårt att sova. I stället för vila börjar jag scrolla genom min mobil och kommer till slut till de YouTube-videos som hade gjort mig så fascinerad av folk som förändrar sina kroppar. Jag försöker titta på några olika klipp innan jag stänger av mobilen och ligger stilla i mörkret. Jag tänker på det oundvikliga kommentarsfältet som kommer komma av den här artikeln om magrutor. Jag oroar mig över troll som kommer driva med hur jag såg ut och självutnämnda experter som kommer säga åt mig att jag kunde gjort bättre ifrån mig. Jag tänker på hur alla på Bang hjälpt mig genom hela projektet och oroar mig över att det faktum att jag inte fått ett sexpack kommer sätta dem i dålig dager. Jag känner att jag inte har något positivt att säga om kroppsbild eller att komma i form. Projektet kändes jobbigt i början och fortsatte vara jobbigt hela vägen ut. I slutändan har jag misslyckats med målet och jag känner inte att det var värt det.

Under mitt sista möte med Geoff frågar han mig vad det var jag ville få ut av projektet. Jag försöker först säga något positivt, men min negativitet sipprar ut. Plötsligt har jag börjat predika om hur hemsk media är för deras falska skildringar av kroppstyper, och innan jag vet ordet av har jag kallat Christ Pratt för en jävla skitstövel. Geoff skrattar och ger ett råd: folk antar att genom att förändra sin kropp kommer det magiskt leda till att man slutar vara olycklig, men det gör det inte. Men även om jag inte fick magrutor är att bli av med så mycket kroppsfett något som många bara pratar om att göra. Jag har gjort många framsteg. Jag borde fira det. När jag går därifrån klappar Geoff mig hårt på armen och ger mig en proteinkaka. Han säger att jag förtjänar den.

Dagen därpå är det dags för plåtning igen. Nicole, vår fotograf, har förberett studion för att få mig att se så bra ut som möjligt. Som kontrast till det första temat tar vi in olika grönsaker som jag poserar med. Innan ljusassistenten sätter upp sin utrustning inhalerar han en QP-meny och en extra stor Kit Kat. Med lukten av snabbmat i luften gör jag armhävningar och försöker fokusera på Geoffs råd. Om en timme är projektet över, både på gott och ont. Till slut börjar vi fota. Jag står i mina underkläder och spänner mina muskler. Kameran blixtrar. Jag får se ett urval. Inte illa. Det känns okej.

Före- och efterbilder av Nicole Bazuin Graham Isador finns på Twitter