rebeller

Den här 90-åriga damen förförde och dödade nazister som ung

Freddie Oversteegen var 14 år gammal när hon gick med i motståndsrörelsen.
Noor Spanjer
Amsterdam, NL

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Nederländerna i maj 2016

Freddie Oversteegen, 90, var en av få kvinnor som var aktiva inom Nederländernas motståndsrörelse under andra världskriget, övriga var bland annat hennes syster Truus och berömda Hannie Schaft som dödades strax innan krigets slut. När Freddie var 14 år gammal kom en man och knackade på och frågade hennes mamma om hon skulle tillåta sina två döttrar att gå med i motståndsrörelsen – ingen skulle nämligen misstänka att två unga flickor var rebeller, tyckte han.

Annons

Och han hade rätt. Systrarna Oversteegens metod blev att flirta med nazister, leda in dem i en skog, där männen i stället för hångel fick en kula i huvudet.

Hannie Schaft blev världskänd: 1981 gjorde man en spelfilm om henne med titeln The Girl with the Red Hair, och efter krigets slut fick hon en andra begravning under en ceremoni där drottning Vilhelmina och prins Bernhard närvarade – dessutom har över 15 städer i Nederländerna namngett gator efter henne. Truus Overteegen uppmärksammades efter kriget för talen hon höll på ceremonier vid krigsmonument, och även som konstnär. Hennes lillasyster Freddie fick aldrig lika mycket cred för sitt deltagande i motståndsrörelsen, ända tills det att filmskaparen Thijs Zeeman bestämde sig för att göra dokumentären Two Sisters in the Resistance som handlar om de båda systrarna.

Jag träffade Freddie på den årliga minnesdagen i Nederländerna (den 4 maj) för att fråga henne om hur det var att förföra och mörda nazister.

VICE: Hej Freddie. Jag har förstått att vi inte har all tid i världen för den här intervjun.
Freddie Oversteegen: Det stämmer. Jag ska möta några för att spela Alfapet klockan två. Jag gör det två gånger i veckan. Man kan inte svika folk om man gått med på det från början.

Brukar du vinna?
Ingen kommentar.

Hur är det för dig att tänka tillbaka på kriget i dag på minnesdagen? Hur känns det för dig att vakna en dag som denna?
Jag känner en viss fruktan. Och det känns ännu värre i dag för jag måste gå till tandläkaren i eftermiddag. Det ser jag inte fram emot.

Annons

Kommer du åka till en av ceremonierna som hålls i dag?
Ja, jag kommer åka till IJmuiden. Folk lägger kransar där, även en i mitt namn. Och jag får sitta längst fram bland alla som är viktiga.

Vad tänker du på under de två tysta minuterna?
Ingenting, jag bara stänger av mina tankar helt och hållet. Och då tänker jag på hur många människor som fallit offer [för kriget]. Jag minns när människor blev tagna från sina hem. Tyskarna bankade på dörrarna med sina gevär – det var så högljutt, man kunde höra det i hela kvarteret. Och de skrek alltid, vilket var väldigt obehagligt. Vilken tidning är den här intervjun för, förresten?

Den är för VICE, en onlinetidning. Jag ser att du har en dator, så…
Ja, men den har inte internet. Mina barn tycker det är bäst om jag inte använder internet.

Jag ser till så du får läsa artikeln när den är färdig. Men om vi går tillbaka till en tid före internet – du var 14 när du och din syster Truus, då 16, blev uppmuntrade att gå med i motståndsrörelsen. Gick er mamma med på det från början?
En man klädd i hatt kom hem till oss och frågade min mamma om han kunde fråga oss. Och det fick han, så ja, hon var okej med det.

Freddie Oversteegen, våren 1945. Foto med tillstånd av Remi Dekker.

Var var din pappa?
Min mamma hade skilt sig från honom, vilket var ganska ovanligt på den tiden. Hon fick helt enkelt nog en dag. Vi bodde på en stor båt i Haarlem, men min pappa tjänade aldrig pengar och betalade ingenting för boendet. Men det var inte en hemsk skilsmässa eller så – när han lämnade oss sjöng han en fransk avskedssång från båtens för. Han älskade oss, men efter den dagen såg jag honom inte så ofta.

Annons

Och ni tre flyttade någon annanstans?
Ja, till en lägenhet där vi sov på halmmadrasser. Min mamma sydde ihop dem. Jag kom från en väldigt speciell familj. Vi hade inte mycket, men min mamma hittade alltid en lösning. Och vi sjöng alltid. Lite längre fram fick mamma en son med en annan man.

Gömde ni även människor hos er?
Ja, absolut. Innan kriget kom till Nederländerna, när vi fortfarande bodde på båten, hade vi några människor från Litauen som gömde sig i lastutrymmet. Och under kriget hade vi ett judiskt par som bodde med oss, vilket var anledningen till att jag och min syster förstod mycket av vad det var som hände. De skulle egentligen vara våra fiender eftersom de var kapitalister, och vi var kommunister.

När ni blev tillfrågade om ni ville gå med i motståndsrörelsen, hade du någon aning om vad det faktiskt skulle innebära?
Nej. Jag trodde vi skulle organisera någon slags hemlig armé. Mannen som kom hem till oss sa att vi skulle få militärutbildning, och de lärde oss faktiskt en hel del. Någon lärde oss att skjuta, och vi lärde oss att marschera i skogen. Då var vi runt sju stycken – Hannie hade inte kommit med i gruppen än, och vi var de enda flickorna.

Långt senare dödades en högt uppsatt nazist i just den skogen, och han begravdes även där. Men Truus och jag fick inte vara med när det hände – de tyckte inte det var något som flickor borde se.

Freddie läser en dikt som Hannie Schaft skrev under kriget. Fotot i boken är på Hannie.

Vad var din roll i det uppdraget?
Jag sköt honom inte, det var en av männen som gjorde det. Jag var tvungen att hålla ett öga på min syster och hålla utkik från en utsiktspunkt i skogen, för att se så att ingen skulle komma. Truus hade träffat honom på en lyxig bar, förfört honom och sen tagit honom på en promenad i skogen. Hon sa bara: "Vill du ta en promenad?" Och såklart ville han det. De sprang på någon – vilket de fick att framstå som ett sammanträffande, men han var en av oss – och den vännen sa till Truus: "Flicka, du vet att du inte borde vara här." De bad om ursäkt, vände sig om och gick därifrån. Och sen avfyrades skott, så den mannen var inte beredd på det som hände. De hade redan grävt graven, men vi fick inte vara med för att se det heller.

Annons

Och du var okej med det?
Ja, jag ville inte se det. Senare berättade de för oss att de hade tagit av honom alla kläder så man inte skulle kunna avgöra vem han var. Jag tror han fortfarande kanske ligger där.

Du var två år yngre än din syster. Var hon den modiga av er två?
När vi var små brukade hon alltid säga; "Det här är min vackra syster." Och det var sant, hon var gräslig som barn. Men hon var den modiga. Och hon var en väldigt duktig talare – hon sysslade mycket med det även efter kriget. Hon lärde sig alltid sina tal utantill, hon behövde aldrig stödord. Men det är annorlunda nu.

Du nämnde att hon lider av demens. Brukade ni prata mycket om kriget med varandra?
Ja, jämt. Vi behövde aldrig säga "kommer du ihåg när…" eftersom vi alltid tänkte på det som hände.

Truus bearbetade sitt trauma från kriget delvis med hjälp av konsten hon skapade. Hur bearbetade du det som hände?
Genom att gifta mig och skaffa barn. Och jag var ofta barnvakt åt Truus barn, eftersom hon var väldigt upptagen. Hon brukade ofta besöka Hannie – Hannie Schafts mamma. Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne för att hon fick så mycket uppmärksamhet efter kriget. Men då har jag bara tänkt: "Jag var också med i motståndsrörelsen." Vet du vad jag ska göra nu?

Vadå?
Göra en macka och en kopp te. Jag har varit vaken sen klockan sex.

Tack så mycket, Freddie!