Poole's Land

Off-grid-kollektivet där unga människor lever i 'anarki'

"Det är en massa fucked up människor här som hjälper varandra."
Manisha Krishnan
Toronto, CA
29.8.17
Rafa Para har bott på Poole's Land i fyra månader. Foto: Manisha Kishnan

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.

För invånarna på Poole's Land är det till och med att göra revolt när man sätter sig på toa för att skita.

Den 17 hektar stora egendomen, belägen i en tempererad regnskog på Tofinos kust i sydvästra Kanada, har inte varit kopplat till det allmänna avloppssystemet sedan det öppnade 1988. I stället använder de runt 100 invånarna dass.

Ingången till Poole's Land.

Det innebär att de använder dass fyllda med cederträ, vilket Poole's Lands förvaltare, 47-åriga Michael Goodliffe, hävdar desinfekterar allting. När jag frågar vad de gör när dassen har fyllts säger han "spade." "Äcklar det inte dig?" envisas jag, på vilket han svarar, "Det som äcklar mig är att spola ut obehandlat avloppsvatten [i havet]." Det är en pik mot byborna i närheten. Han fortsätter med att berätta en anekdot om hur en av camparna brukade göra städningen av dassen till en ceremoni och hade på sig kostym och hög hatt när han skulle utföra uppgiften.

Inträdesregler. Det fanns definitivt sprit på området.

Man kan säga att de som bor på Poole's Land går emot konventioner. Faktum är att det känns som att de dumpat allt som heter konvention, kapitalistiska ideal och, till viss del, hygien, i en av sina stora brasor de tänder om nätterna, utan att ångra sig för en sekund.

Nu kanske du undrar vad Poole's Land är för något mer exakt?

Annons

Jag hörde talas om det efter att ha läst en artikel med rubriken "Det här samhället i [British Columbia, Kanada] tillåter dig att leva gratis och betalar dig i droger." Artikeln beskriver Poole's Land som en ekoby där folk får bo i utbyte mot att arbeta på plats, eller så får de betalt i hallucinogen svamp.

Jag var där en dag för att försöka ta reda på om det faktiskt är så. Kortfattat beror det på vem man frågar. Alla jag träffar säger att invånarna inte längre får betalt i svamp, vilket uppenbarligen gör många nyanlända som läst samma artikel som jag besvikna. Endast tio dollar (65 kronor) per natt gör Poole's Land till ett billigt ställe för resenärer som kommer till Tofino för att surfa och för ungdomar som sommarjobbar i staden. Men det finns de som bott där i åratal, som verkligen ser det som sitt hem och invånarna som sin familj. Det tenderar också att locka till sig utstötta människor, som är fattiga eller psykiskt sjuka.

Michael Goodliffe är en av förvaltarna på Poole's Land.

Personer som Goodliffe, som bott på Poole's till och från i flera decennier, gillar inte att deras hemliga lilla paradis karakteriseras som ett "drogkollektiv", även om droger utan tvekan är en del av kulturen. Nästan alla rullar en spliff eller röker bong. När jag är där tar jag en rundtur genom en liten ganjaträdgård och ser människor som tar svamp och trippar på LSD och MDMA. En fransk kvinna säger att hon ska prova elddans – vilket verkar riskabelt även under goda omständigheter – och nämner lättsamt att hon precis tagit syra. Känslan påminner om ett partyhostel som råkar ligga i skogen. Men Poole's Land är mer än så; det känns som att folk är här för att frigöra sig från det monotona i att jobba för att leva, stadga sig, ha ett heltidsarbete, köpa bostad. Som en av invånarna, en 24-årig före detta kock vid namn Cheyanne, säger: "Det är inte galna hippies som tar droger, det är en massa fucked up människor som hjälper varandra." De vill njuta, tillägger hon, "inte av droger, utan av livet."

Cheyanne och Thomas Jackson i ganjaträdgården.

Den vackra, tätvuxna marken köptes 1988 av Michael Poole, en äkta hallucinogen-älskande hippie, för den absurt låga summan 50 000 dollar (drygt 320 000 kronor). Där finns cederträd, gammal tall och gran, dammar med snirklande gångvägar, även björnar och pumor, får jag höra. Medan jag vandrar omkring och försöker att inte snubbla på rötter och lösa träplankor, ser jag en uppsjö av provisoriska boningar, inklusive tält, husvagnar, små träbodar, trädkojor och ombyggda skåpbilar. De boende delar ett kök och använder grönsaker från sin egen trädgård för att laga kvällsmat. Köket är i princip den enda platsen som har hyfsad mobiltäckning.

Köket.

Trots den vackra omgivningen kan jag inte hjälpa att lägga märke till att campingområdet inte är särskilt rent. En hel del skräp, återvinningsbart avfall och cigarettfimpar ligger på marken och alla luktar… ganska naturligt. På en tvättlina hänger en handduk full med bruna fläckar. Det sägs att det finns en varmvattensdusch som nästan ingen använder.

"Jag har inte duschat på två år, jag använder bara havet," säger Hubert, en välbyggd 23-årig surfare med vit-blonda dreads. Hubert flyttade till Poole's för sju månader sedan men har bott i en van i tre år. Han sover i en liten skogshydda med sin svarta labrador och håller för närvarande på att tillverka surfbrädor som han ska sälja, så Poole's hjälper honom att ordna en verkstad.

Hubert.

Utan att blinka pekar Hubert, Goodliffe och några andra män på en brun damm bredvid oss och menar att de dricker vattnet från den och badar i den. (Färgen beror på döda cederträd som ligger på botten.)

"Bortsett från hur det ser ut och lagret av slem är det rent som regn," säger Josh Pawton, 23, en Nya zeeländare som är relativt ny på Poole's, medan någon annan inflikar, "Vi har inte fått diarré än."

Annons

Matt, en brunhårig 20-nånting-åring med en smittsamt glad personlighet beskriver Poole's som "anarki", vilket han verkar tycka kan vara ställets bästa och sämsta egenskap.

"Det är en tunn linje mellan att allt är tillåtet och att ha någon slags känsla av vart man är på väg."

Matt bredvid dammen som han säger att han dricker från.

Han säger att det är en fördomsfrizon och berättar, som för att förtydliga sin poäng, om ett möte med en kvinna som trodde att hon kunde kontrollera vädret med sina tankar, en person som trodde att hen kunde resa mellan galaxer i rymden och en man som sa sig arbeta för Anonymous och gav Matt sitt pass och massa dyr kamerautrustning.

Men hur mycket det än låter som en hippiefantasi har Poole's ett mindre smickrande rykte om sig i staden.

För några år sedan rapporterades det att Kai the Hatchet Wielding Hitchhiker som media kallade honom, också känd som Caleb Lawrence McGillvary, som senare åtalades för mord, bodde i Poole's.

"The magic school bus"

"Om du säger till en potentiell arbetsgivare att du bor i Poole's Land är du rökt. På grund av hygien, om du är servitör, och de vet att du bor i ett tält i skogen…" säger 25-åriga Adam. Flera personer upprepar ett välkänt mantra som lyder ungefär så här: "Om din cykel försvinner hittar du den på Poole's Land."

Vad gäller drogerna säger Goodliffe, som växte upp i ett off-grid-samhälle i Manitoba, att Poole's inte är ett tillhåll för langare. När jag frågar varför han är så fixerad vid att ändra på det ryktet svarar han att "det underminerar ställets integritet. Platsens mandat är att skydda människor, inte att sälja droger." (Det finns naloxon på området.)

Annons

Goodliffe säger att han har kastat ut människor som tagit med sig kokain på området eller som gett hallucinogener till människor med psykisk ohälsa, vilket han tycker känns farligt.

"Jag växte upp med en far som tog LSD hela sitt liv. Jag har sett långtidseffekterna. Det orsakar psykiska sjukdomar."

Maddy Tesmer, 19, bor i den här skåpbilen.

Han tror att Poole's är ett naturligt val för människor med psykiska sjukdomar för att de känner sig accepterade och har råd att bo där.

"De har inga pengar och letar efter ett sammanhang," säger han, och lägger till att en av invånarna lider av paranoid schizofreni.

Jag frågar Goodliffe om det känns konstigt för honom att bo med ett gäng i 20-årsåldern, men han verkar tycka att han skulle vara mer malplacerad i en traditionell miljö.

"Människor i min ålder vill ha en pickup truck och bo i ett hus och ha ett nio-till-fem-jobb. De är inte riktigt min typ av folk," säger han. "När du har människor i städer i små lådor känner de sig isolerade."

Självklart stannar inte alla på Poole's under en längre tid. Thomas Jackson, en 23-åring från London, Ontario, med bebisansikte, har bara varit här i tre veckor och planerar redan att lämna. (Han erkänner att dassen är för tuffa för hans smak.)

Brasa.

Jackson säger att det som verkligen gör Poole's Land speciellt är att han inte kan få ordentlig täckning på sin mobiltelefon, naturligt för någon i hans ålder. "Det sätter dig tio år bakåt i tiden. Människor pratar med varandra," säger han.

Medan han leder mig genom skogen till en trädkoja som kallas "the Pyramid" pausar han och säger: "Grejen med off-grid, eller hippieliv, är att du ändå blir äldre när allt kommer omkring. Människor lever stressade liv. Det kommer man inte undan."

Kanske inte, men Poole's Land verkar vara platsen där man åtminstone kan försöka.

Manisha Krishnan finns på Twitter.