Annons
psykisk hälsa

Anledningen till att så många unga lider av ensamhet

Det är inte meningen att man ska känna sig ensam när man är ung, men i verkligheten är det ett större problem bland unga vuxna jämfört med någon annan åldersgrupp.

av Eleanor Morgan
2017 11 27, 1:44pm

Illustration: Glenn August

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

I en svensk undersökning som publicerades 2009 uppgav 58 procent av personer i åldrarna 20-29 att de ibland eller ofta kände sig ensamma. När VICELAND i Storbritannien gjorde en enkätundersökning förra året uppgav 42 procent av de tillfrågade att deras största rädsla var att bli ensam livet ut. Varför är dessa tankar så vanliga bland unga som knappt hunnit börja leva sina liv?

Vi brukar se på ensamhet som något som sveper in över oss när vi blir gamla. När ens partner dör är alla ärenden gjorda vid kvart i nio på morgonen, och dagen separeras i perioder anpassade efter när det blir reklampauser på tv. Tiden blir alltmer flytande. Det är den här delen av att bli gammal som vi är livrädda för.

När man är liten är ensamhet ett abstrakt koncept. Ungas hjärnor har svårt med abstrakt tänkande. Jag minns när jag satt i baksätet i min pappas Volvo och sjöng med till hans kassettband med the Beatles Revolver, till låten "Eleanor Rigby", den där märkliga begravningslika låten om människans isolering. Jag fick mitt namn från den låten.

"All the lonely people / Where do they all belong?"


En till som är ensam:


Fattade jag vad McCartney menade? Absolut inte. När jag var sex kunde konceptet ensamhet kort och koncist brytas ner till meningen "ingen vill leka med mig".

Jag har kommit att lära känna ensamhet på ett lite djupare plan. Hur en dubbelsäng känns när man delat den med någon annan i fem år tills kärleken inte räcker till längre. Att när man bor ensam för första gången i ens liv är det som att man konstant måste stöta bort känslorna av förtvivlan. Att konversationer på Pressbyrån kan kännas som julafton när man byter från att jobba på ett livligt kontor till att bli egenföretagare. Jag är bekant med den kväljande skammen som kommer ur orden "jag känner mig ensam". För när man tekniskt sett är "ung" (även om man är i 30-årsåldern känns det som man är i 20-årsåldern), när potential och förväntningar präglar ens liv, då är det inte meningen att man ska känna sig ensam, eller hur?

Ensamhet bland äldre, vilket också är ett problem, kommer förhoppningsvis bli bättre med hjälp av ideella initiativ och ökad medvetenhet. Men vi andra då? Vad är det som har gått snett här? För att titta närmare på ensamhet inom den här åldersgruppen – det vill säga min egen – måste vi bredda perspektivet lite grann.

"Ensamhet som epidemi är ofrånkomligt kopplat till samhällets tillstånd vid en viss tidpunkt," säger Jay Watts som arbetar som klinisk psykolog i Storbritannien. "Den neoliberala agendan har propagerat för individualism samt attackerat allt som lägger stor vikt på mjuka relationer." Dessa "mjuka" relationer – husläkaren man känt i åratal, läraren som tar sig tiden att lära känna oss som individer – menar Watts "offras till guden av effektivitet och prestationsförmåga".

Att vikten på "jaget" ständigt betonas är roten till mycket av vår ångest.

Vikten som placeras på självständighet i vårt samhälle är enorm. "Överallt får vi höra att vi kommer bli lyckliga av tävlingsinriktat egenintresse och extrem individualism," skrev George Monbiot förra året. Han menar att nyliberalism har gett upphov till ensamhet, och det är svårt att inte hålla med honom.

Unga i 20-årsåldern fastnar i osäkra hyreskontrakt, ofta med främlingar. Det är en riktigt ond cykel. "Millennials tvingas flytta ofta under tyranniska hyresvärdar som inte har något intresse av att uppmärksamma det faktum att genom att etablera rötter i ens lokala community fostras de vardagliga sociala relationerna som gör en enorm skillnad för vår känsla av tillhörighet och därmed våra ensamhetskänslor," säger Watts. Vi har inte råd att köpa hus eller ha barn och, såvida vi inte är arbetslösa, har vi kommit in på en jobbmarknad i vilken oddsen är emot oss och betalar oss väldigt mycket mindre än om vi vore från tidigare generationer. Resultatet? En ständig känsla av att man inte blir vuxen som ofta varar långt in i 30-årsåldern. Vissa tvingas flytta hem till föräldrarna igen. Samhället tvingas oss att sträva efter självständighet, men samhället vi växt upp i är även det som håller tillbaka oss. Det drar oss isär. Vi glömmer bort hur man gör för att få vänner, men det finns appar för det. Om vi behöver mysa med någon kan vi betala en främling för att få göra det.

Pengar är dock ett enormt hinder. Såvida man inte har ett rätt välbetalt jobb, har lite släktpengar eller en rik partner kan det kännas instabilt. Det är lätt att se hur ensamhet kan smyga in där. Om man blir förälder kommer ännu mer står på spel. Forum och Facebookgrupper för unga mammor avslöjar ensamheten som tär på dem och vårt samhälle. I vårt konsumtionssamhälle bombarderas vi med intryck som säger åt oss att skaffa barn bara är massa gosedjur, gulligt joller och mjuka kinder. Verkligheten är ofta väldigt mycket mer frustrerande, stökigare och otroligt ensammare än så. Ett liv som levs ut i vardagsrum där en liten människa står i centrum som man vill göra så gott man kan för. Särskilt om man är ensamstående eller om man går på bidrag och inte har tillgång till det som folk med pengar har.



Att vikten på "jaget" ständigt betonas är roten till mycket av vår ångest. Forskare har bevisat att ensamhet är skadligt för oss ända ner på cellnivå. Många teorier inom psykologi menar att vi föds med ett slags biologiskt anlag för att skapa band. Social kontakt kan minska fysisk smärta, men social smärta har samtidigt en evolutionär funktion i att få oss att ta kontakt med andra. Överlevnad bland sociala däggdjur bygger på att man har starka band inom gruppen. Att vara isolerad ute på kanten gör att ett djur sticker ut för ett rovdjur ute på jakt.

Även fast det går emot hur vi är uppbyggda som art känns det som att det har blivit skamligt att erkänna att man inte tycker om att vara ensam. Särskilt för oss unga som borde vara "igång" och "där ute" – vad det nu betyder. Men om vi håller med Sartres trossystem om att ensamhet är en fundamental del av den mänskliga upplevelsen, varför skulle vi inte känna oss tvungna att späda ut den smärtan med någon? Mitt i all hets om vikten av individualism – ignorerar vi en av de viktigaste aspekterna om vad det innebär att vara människa?

Sociologen Robert S Weiss identifierade sex sociala behov som bidrar till känslor av ensamhet när de inte uppfylls: anknytning, social integration, omvårdnad, bekräftelse, känsla av en pålitlig allians och vägledning i stressiga situationer. Weiss påverkades av anknytningsteorin och psykologen John Bowlbys verk från slutet av 50-talet. Bowlby ansåg att anknytning kännetecknar den mänskliga upplevelsen från "vaggan till graven". Anknytningarna vi har som småbarn påverkar i sin tur de vi har – eller inte har – som vuxna. Om vi inte delar livets bördor blir ensamhet oundvikligt. Vi har byggt upp murar av stigma kring att öppet uppmärksamma det här.

Stigma är som ved i ensamhetens brasa. Vi vet om att depression och ångest ökar risken för ensamhetskänslor, vilket i sin tur kan ha en negativ inverkan på vår psykiska hälsa. Vi vet om att självmord ökar bland unga, och att ensamhet spelar en betydelsefull roll för när en person använder sin kropp för att kommunicera känslomässig smärta. Stigma hindrar folk från att prata om psykisk ohälsa, vilket i värsta fall kan ha katastrofala konsekvenser.

Foto: wgbieber, via

Det är lätt att skylla den epidemi ev ensamhet som drabbat unga på sociala medier. Vi kan återskapa oss själva om och om igen, visa en bild av oss själva som inte reflekterar verkligheten av vår ensamhet. Millennials har växt upp med internet som en del av vardagen, men vi vet inte ännu hur det påverkar vår psykiska hälsa exakt. Det krävs mer forskning. Den digitala revolutionen betyder att de ensamma kan knyta an till varandra med en viss anonymitet. För de som lider av psykisk ohälsa kan det vara ett första steg till att söka hjälp. När jag skrev en bok om ångest fick jag upp ögonen för forum på internet för fotbollsspelare, där män på dessa anonyma platser kände att de kunde diskutera sin depression med andra likasinnade män. De uppmuntrade varandra att söka hjälp ute i den riktiga världen.

Sociala medier, menar Watts, gör också att folk "har allt svårare för att tolerera kompromisser och frustrationen över längre vardagliga relationer, vilket kan få oss att komma utanför den stabilitet som sociala band ger oss". Denna förändring säger hon späs på av förändrade dejtingmönster. Tinder. "Att det är så pass lätt att swipea vänster, tanken att vi inte ska behöva kompromissa, gör dessa relationer ännu mer osäkra." Såklart det gör. När blev det en faux pas att erkänna att man vill ha en pålitlig partner?

Att vara utan partner innebär att vi får höra predikningarna om att vi "måste lära oss vara för oss själva", särskilt om man var med om ett break-up nyligen. Att bara söka efter sällskap när vi borde leta efter "the one" ses ner på. Alla singlar jag känner njuter inte direkt av att leva i denna värld av "borden". En vän till mig berättade att hon tränar väldigt hårt för att hon ska bli så pass utmattad att hon glömmer bort att hon är ensam.



"När vi alla lever tillsammans men inte nödvändigtvis har romantiska band är det möjligt att känna sig djupt ensam, trots att ens hem är fullt med människor och man går ut hela tiden," säger 28-åriga Rachel (som egentligen heter något annat) som bor i London – en stad som man i studier kommit fram till är en av storbritanniens mest ensamma områden. "Att ligga med personer man inte älskar kan ibland få en att känna sig ensam," fortsätter Rachel. "Dejtingappar är deppiga. Att erkänna att man är ensam som singelkvinna är särskilt illa. Ingen vill framstå som en desperat, vårtig gammal ungmö, så vi låtsas att vi inte är ensamma."

Vi låtsas.

Stigmat kring ensamhet är så påtagligt att vi ljuger för varandra. Men som jag nyligen insett kan orden "jag är ensam" ha en dominoeffekt. Andra börjar säga samma sak.

Men vad ska vi göra mer än det? Monbiot säger att för att bemöta ensamhet måste vi förändra hur vi ser på världen. Inte enklare än så, alltså. Men han har rätt när han säger att av alla lögner vi människor intalar oss är "tanken att vi kan klara oss helt själva den mest absurda och kanske den farligaste".

Vår världsbild kommer såklart inte förändras över en dag. Kanske inte ens över en generation. Så vi måste tänka mindre, i kontexten av vardagen. Uttrycka vår egen ensamhet, vara medvetna om andras situationer och vad det är som ofta leder till ensamhet. Bryta loss från vår egen stelhet och ringa personer som vi vet vill höra från oss. I botten av vår ensamhet ligger det som Watts kallar för "den förlorade fundamentala drivkraften" – att man känner samhörighet till en grupp som ser och bryr sig om en. Det är det vi måste komma ihåg.