Stockholmare runt 25 berättar om hur det är att bo hemma

I Stockholm är bostadsmarknaden minst sagt krisig. Antalet människor som ställer sig i huvudstadens bostadskö stiger, samtidigt som det finns alldeles för få lägenheter att hyra ut. 2016 fick knappt 7000 personer hyreskontrakt genom förmedlingen. I snitt får man köa i nio år för att ha en chans att få något, och det går inte att börja köa förrän man är myndig. Vill man bo i Stockholm och är mellan 18 och 27 har man med andra ord lysande framtidsutsikter. Eller inte.

Det finns såklart andra alternativ än bostadskön. Blocket till exempel. Själv hittade jag en liten etta på 26 kvadratmeter där, som jag hade förmånen att hyra under ett par månader 2015. Bland annat var duschen installerad precis ovanför själva toaletten i badrummet så man kunde bajsa och duscha på samma gång. Hur lyxigt? Den drömmiga våningen var min för en månadshyra på 9000 kronor. Trots att jag delade på hyran med mitt ex hade vi knappt pengar över till annat. Ska man leva fint får plånboken lida pin, antar jag.

Relaterat: Vår dokumentär om Londons gentrifiering:

Vad gör man om man inte stått i bostadskön så länge då? Eller om man inte lyckas hitta ett lika attraktivt och rimligt alternativ på Blocket som jag gjorde? Man bor kvar hos föräldrarna!

Enligt en rapport bodde 28 procent av stockholmare mellan 20 och 27 hemma hos sina föräldrar 2015. Trots det höga antalet finns det ändå en uppfattning om att det är "skämmigt" att prata om och vara öppen med att man bor hemma, vilket märktes när jag hörde av mig till folk om det här. För att belysa hur vanligt det är att bo hemma när man är 20-någonting år, och även för att ta reda på hur unga som själva är i den här sitsen upplever sin situation, åkte jag hem till några som bor hemma hos sina föräldrar.

Det finns så många orsaker till varför jag bor hemma, men det är mest på grund av att det är så dyrt annars. Jag ska jobba under sommaren och ska söka utbildning sen, men inkomsten måste ju komma in för att man ska ha råd att bo själv. Även om jag skulle dela lägenhet med någon skulle det vara jättedyrt, och då går hela ens lön till hyran och så har man ingenting kvar.

Jag trivs bra i allmänhet, men vissa dagar är det lite tjafs och mina föräldrar vill att man ska göra saker. Vi är fem som bor här så det är verkligen fullt i huset. Mina bröder bor i rummet intill och väggen är så tunn att jag hör brorsan skrika när han spelar spel med sina kompisar när jag ska försöka sova.

Mina föräldrar är riktiga kontrollfreaks: de vill veta vad jag gör, var jag är; om jag säger att jag ska gå ut säger de alltid: "Okej, men kom inte hem full!" De är väldigt nyfikna på vem jag dejtar och så. Men de har inga problem med att jag tar hem någon, jag ser alltid till att introducera dem för den personen.

Jag har inte fått höra något negativt från andra om att jag bor hemma. De flesta unga förstår min situation. Visst, om det var ekonomiskt möjligt hade jag nog flyttat nu, men just nu har jag inga konkreta planer på att göra det. Man måste ju stå i bostadskön och vänta jättelänge beroende på var man bor. Ju närmare stan desto svårare.

Jag har bott här i sex år. Det är bara jag och min mamma. Min bror bor här tillfälligt tills han hittar en ny lägenhet. Jag känner ingen stress över att bo själv just nu, jag har ändå ingen fast inkomst. Och sen tar det ju tid tills man hittar en lägenhet, man måste ju köa väldigt länge. Jag har till exempel bara stått i kö i tre till fyra år. Så det är långt kvar till jag kan få något.

Det är skönt att bo här för det är billigt, och vi kommer väldigt bra överens, vi har liksom inga regler – faktum är att vår relation blivit bättre ju äldre jag blivit. Förut var det inte så bra, eftersom jag var ung och aldrig ville vara hemma. Men jag är uppväxt med att alltid ha människor runt omkring mig – vi är en stor familj.

Skulle jag bo själv skulle jag kanske känna mig väldigt ensam av att gå till jobbet och sen komma hem och så är ingen där. Men nu när jag blivit äldre är det väl lite jobbigt att inte ha så mycket privatliv. Jag känner inte att jag vill prata öppet med mina vänner om morsan är här, till exempel.

Många tror ju att bara för jag bor med min mamma är jag fortfarande "mammas lilla flicka". Att jag inte tar ansvar, men det är faktiskt tvärtom. Jag tar väldigt mycket ansvar, jag gör lika mycket som min mamma och hjälper henne mycket, eftersom hon nyligen anpassat sig till svenska samhället. Jag betalar räkningar, ringer samtal och städar. Jag skulle aldrig låta henne tvätta mina kläder.

Min pojkvän är här typ hela tiden, men det är inga problem. Det skulle det kanske vara förr i tiden, eftersom jag är muslim och har strikta föräldrar och så. De är kosovoalbaner. Men nu är jag mogen så de har inget att säga till om egentligen.

Det är bara jag, min mamma och min pappa som bor här. Anledningen till det är helt enkelt att det är väldigt svårt att hitta en egen bostad, men också för att jag inte har en fast anställning än.

Det är jättejobbigt att bo här. Trots att jag har som en egen lägenhetsdel med eget badrum är det så irriterande att ha sin mamma och pappa i hälarna. Och jag tycker inte att man ska bo hemma när man är 25 och ska fylla 26 snart – människan är menad att vara självständig. Jag behöver liksom mitt eget space.

Något som ändå är bra är att jag inte alltid behöver ställa mig och laga mat, och det kostar mindre att bo med föräldrarna. Men det är jobbigt att alltid behöva informera dem var man befinner sig.

Och jag är väldigt ordningsam av mig, vilket inte mina föräldrar är och jag blir jävligt irriterad på det. Deras inredning i lägenheten är inte så snygg, och man vill ju liksom komma hem och känna "oj, vad najs!" och det är inte så jag känner. Jag känner mer "jaha, här bor jag…" typ [skrattar].

Av hänsyn till mina föräldrar tar jag inte hem killar. Det kan vara lite skämmigt ibland också att berätta för killar att jag bor hemma. Men nu ska jag snart flytta, vilket känns jättekul. Men samtidigt var det lite såhär: "Jamen vafan, det kommer dröja i över ett år", för det är en nyproduktion. Men det känns skönt, som en lättnad. Jag började direkt tänka på hur jag ska inreda den och allt sånt.

Efter att ha pluggat i Örebro i tre år har jag kommit hem nu och bor hos min mor och far, samtidigt som jag fortsätter studera här i Stockholm. Jag har väl kollat igenom bostadskön lite. Jag har stått i kö där i sex eller sju år, men jag känner inte att jag vill flytta förrän jag har en annan inkomstkälla än CSN.

Det är dumt att betala för en lägenhet med lånade pengar, det är bättre att vänta tills man har en fast inkomst. Sen spelar det ingen roll var, så länge det är nära en tunnelbana. Man kan ju fetglömma centrum [skrattar]. Jag känner inte ens någon som har råd att bo där. Man kan ju nästan få en herrgård ute i typ Östergötland för samma pris man betalar för en etta på Södermalm. Det är verkligheten vi lever i.

Något som är bra med att bo hemma är väl att man slipper vissa kostnader, som internet och elräkningar och sånt. Men det finns ju en tid i livet när man börjar tröttna lite på föräldrarna. Och trots att jag inte betalar något måste jag ju ändå arbeta. Trädgården tar inte hand om sig själv, och jag måste hugga ved till våra kaminer och byta däck på bilar och mer därtill.

De flesta man berättar för att man bor hemma förstår i alla fall. Det finns väl kanske ändå ett stigma också om att när man fyller 18 ska man vara utanför dörren och påbörja ett eget liv i en egen lya. Men det är inte det lättaste i Stockholm.

Jag hade nog inte haft problem att ta hem en dejt hit om det vore mer centralt. Men sen kanske man inte vill dra hem någon när föräldrarna sover i rummet bredvid. Så då hade man väl varit tvungen att planera in det de gångerna när de kanske är borta.

Jag bor hemma nu efter att ha bott utomlands i nästan nio år. Det kändes enklast att flytta hem till föräldrarna, men sen har det också varit svårt att hitta en egen bostad. Jag trodde det skulle vara lika lätt att hitta lägenhet som det var att hitta jobb, men så har det verkligen inte varit.

Jag har inte heller velat hyra i tredjehand eller så, vilket jag gjort mycket när jag bodde utomlands. Trots att man stått i bostadskön i tio år får man inget, men nu har jag äntligen fått en lägenhet som jag flyttar in i snart – men det har varit ett och ett halvt års väntan.

Det funkar faktiskt väldigt bra att bo hemma. Det är skönt att alltid ha sällskap om man vill det, men nu är man ju "vuxen-vuxen", så det är klart man känner att man vill ha sitt eget ställe och det kommer bli skönt att flytta. Det kommer vara mitt första "seriösa" hem. Totalt sett tror jag att jag har flyttat 22 gånger…

Mina kompisar som bor utomlands tycker inte alls det är konstigt att jag bor hemma. Det är kanske mer kompisar i Sverige och folk man träffar ute och sådär som kan reagera på det. Vi är ju vana vid att ha det så bra i Sverige. När mina föräldrar var unga fick man ju lägenhet och allt utan problem, men nu är det inte så längre och det börjar catch up lite med oss att det börjar bli ett problem, i och med att vi tycker det är konstigt om man bor hemma som vuxen. Men liksom, vad ska man göra?

Benjamin Wirström finns på Twitter.