psykisk hälsa

Sakerna jag önskar att jag visste innan jag började gå i terapi

Några råd om hur du bäst utnyttjar dina samtal med psykologen, om du aldrig träffat en tidigare.

av Hannah Ewens
2017 09 26, 3:10pm

Illustrationer: Calum Heath

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Nu, vid 25 års ålder, har jag gått i terapi i ett helt årtionde. Det har innefattat samtal med barnpsykologer, perioder av kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykoterapi via den allmänna sjukvården samt möten med en rad olika privata psykoterapeuter. Om det här var ett äktenskap skulle jag kalla det ett tennbröllop – tenn är en metall som tydligen representerar ett lyckat partnerskap och kan böjas utan att det går sönder. Vilket är passande, med tanke på att jag haft många stunder när jag funderat på att ge upp helt och hållet, övertygad om att det inte fungerar för mig, för att snart gå tillbaka till psykologen med svansen mellan benen.

Jag har gått i terapi för min ångest, depression, PMD (premenstruell dysforisk störning), psykos och dissociation, mani eller ätstörningar och flera andra saker som inte faller in i en lika tydlig kategori. Jag kan absolut inte hävda att jag förstår hur terapi fungerar för olika sjukdomar, och jag är medveten om att terapi inte har samma effekt på alla. Men med åren har jag ändå insett några saker, efter många steg bakåt och framåt, som jag önskar att någon skulle ha berättat för mig innan jag började gå i terapi.

Det är inte lätt att få terapi

En liten varning innan vi sätter igång: i Storbritannien där jag bor är den allmänna sjukvården otroligt dåligt finansierad. Den är i stort sett helt hopplös när det kommer till psykisk vård. Man inser verkligen vilket krisläge vården ligger i när man har suttit på en väntelista för att få KBT för att behandla sin depression i flera månader, för att till slut inse att den behandling man kommer få är sessioner på 30 minuter, en gång i veckan, i totalt tio veckor – och om man missar eller bokar om två samtal eftersom man är deprimerad blir man utskriven. Med andra ord: om man har en kronisk psykisk sjukdom och behöver tillgång till en psykoterapeut under en längre period – lycka till.

Med det sagt, du får inte känna skuld när du väl får behandling på grund av att det är så svårt att få. Tänk inte att du inte är "tillräckligt sjuk", för då hamnar du i en ond cirkel där du undviker att be om hjälp när du verkligen behöver det. Känn inte heller skuld om du är sjuk och faktiskt har råd att betala för behandling.



Leta efter någon som passar just dig

Psykologer är människor, och människor kan vara störiga. Det är nog inte av största vikt att du faktiskt gillar din psykolog på ett personligt plan – såvida inte er relation är extremt oprofessionell kommer du inte bjuda med hen på en utekväll – men du måste kunna känna att hen är trevlig, och det är viktigt att du tycker om hens förhållningssätt.

Vissa psykologer framstår som väldigt empatiska. Jag hade en som var en så genuint vänlig människa att han ofta fortsatte prata med mig efter våra faktiska samtal, ibland så länge som två timmar efter att det kulle ha avslutats, och han tipsade mig om böcker och tv-serier han visste att jag skulle tycka om. Att åka hem till honom var lite som att åka och hälsa på ens farmor och farfar, fast med mer snack om existensiella frågor. Han vinkade alltid av mig från sin veranda, och jag kunde alltid hålla det inne så länge han såg mig, men så fort jag gick runt hörnet brast jag ut i tårar för han var så snäll mot mig – en obekväm påminnelse om att jag inte var särskilt snäll mot mig själv.

Andra är mer reserverade och rakt på sak och låter dig projicera vad du vill på deras svar till dig. Man sitter där i soffan, uppgiven, och hulkar efter att precis ha återberättat varenda lilla detalj av ett trauma, och hens ansikte är blank som en spegel. Man vill nästan säga, "Ursäkta, men hörde inte du precis min miserabla berättelse?"

Inget förhållningssätt är nödvändigtvis bättre eller sämre än det andra, så länge du tycker det fungerar bra och känner dig bekväm med det. Jag har, otippat nog, kommit att föredra det senare.

Om du går till en privat psykolog har du all rätt att ditcha eller vara otrogen mot hen och testa att gå till en annan bakom ryggen på din nuvarande. Skit i det där dumma tankesättet om att man måste fullfölja något bara för man valde det från början, och att det vore lite stelt att säga till psykologen att du inte känner att det funkar. Det här är extra viktigt att komma ihåg om man går genom den allmänna sjukvården. Om personen du får KBT av fortfarande håller på att utbilda sig och bara läser från en manual och rycker hjälplöst på axlarna när man ställer personliga frågor (det har jag råkat ut för två gånger), säg till din husläkare eller personen i fråga att du behöver träffa någon annan. Innan du vet ordet av kommer dina tio pass vara över, så du förtjänar att få ut så mycket som möjligt av dem.

Man kan känna att man vill byta psykolog i princip när som helst, och jag har insett att bara för att en psykolog hjälpt en att bearbeta ett specifikt "problem" betyder inte det att hen nödvändigtvis är bästa personen att hjälpa dig med ett annat. Efter att ha kommit ur ett långt förhållande visste jag att jag hade några saker relaterade till sex och sexualitet som jag ville reda ut, och jag insåg snabbt att den heterosexuella manliga psykologen jag gått till ett tag – som faktiskt var specialiserad på relationer – inte begrep hela innebörden av vad jag försökte säga i min roll som ung kvinna och min relation till män. Jag ghostade honom genom att aldrig boka in ett nytt möte, eftersom jag inte stod ut med att ta farväl av honom ansikte mot ansikte. Även om jag löste situationen barnsligt var det rätt beslut. Kort därefter hittade jag en ny psykolog som kunde hjälpa mig med att få en mer nyanserad bild av ämnet.

Du kommer vilja att psykologen ska gilla dig – försök släppa den tanken

Det ligger i människans natur att vilja bli omtyckt. Om du, precis som jag, är en av dessa personer, läs noga.

Ibland när jag berättar något för min nuvarande psykolog kan jag komma på mig själv med att flika in pauser för dramatisk effekt, eller att jag börjar gestikulera med händerna av den enda anledningen att jag vill underhålla henne. Om jag får ett skratt är det en personlig vinst. På samma sätt kan jag, när jag är på väg till henne, om jag känt att jag haft en period med psykiskt välmående, genuint börja oroa mig för om jag kommer tråka ut henne. Jag börjar febrilt leta genom mitt korttidsminne – det måste ju finnas något sjukt som jag gjort nyligen som jag kan ta upp i samtalet.

Men på samma sätt som du inte behöver tycka om psykologen behöver inte hen tycka om dig. Om du inte försöker jobba emot viljan att bli omtyckt kommer det förändra sättet du jobbar med psykologen, och det minskar chansen för att du ska göra framsteg. Psykologen är där för att hjälpa dig, inte för att bli underhållen, och bara för att det är du som blottar din själ betyder inte det att det skapas en ojämn maktbalans.



Var så ärlig du bara kan

Med stycket ovan i åtanke finns det ytterligare en viktig aspekt: ärlighet. Var så ärlig du bara kan. Det har tagit åratal för mig att sluta undanhålla information, och jag är säker på att jag gjort det varje gång jag börjat träffa en ny psykolog: "Om jag berättar det här kommer hen tycka jag är en slampa, en dålig person eller en idiot." Det här har kanske delvis att göra med åldersskillnaden – mina psykologer har alltid varit äldre än jag – och det har nog också att göra med att det kan vara otroligt obehagligt och obekvämt att vara öppen med vissa saker.

Men vad är vitsen med att hålla tillbaka? Din psykolog har förmodligen hört värre saker än vad du kommer berätta, och hen kommer inte kunna hjälpa dig lika bra om du döljer delar av sanningen. Försök att se på din psykolog som en förlängning av dig själv.

Var tydlig i början med vad du vill få ut av terapin

Det snabbaste jag känt att jag kom fram till en lösning på ett problem med en psykolog var när jag bytte så jag fick prata med en kvinna om sex. Jag hade preciserat exakt vilka mina problem var, hur jag misstänkte att det gått snett, och jag ville komma fram till en lösning för att ha en chans att kunna få ett hälsosamt förhållande i framtiden. Första gången jag skulle ha ett samtal med henne kom jag in på hennes kontor som en riktig plugghäst med mina mål tydligt utskrivna i listform, och efter att ha landat min pitch höjde hon bara på ögonbrynen och sa, "Wow." Det kanske låter uppenbart, men ju lättare du gör psykologens jobb desto snabbare kommer hen kunna komma till roten av problemet. Om du är lika pedantisk som jag kommer känslan av ordning man får av en plan med konkreta mål också få dig att känna dig lugnare. Ibland, när jag varit väldigt sjuk, har jag upprepat planen i mitt huvud, om och om igen som ett mantra, vilket varit hjälpsamt.

När det kommer till kommunikation: om dina samtal du fått genom den offentliga sjukvården är över och du inte blivit bättre eller inte nått dina mål, var bestämd med att du behöver fortsatt behandling.

När samtalet är över kommer du inte minnas vad det var hen sa som hjälpte, åtminstone inte detaljerna

I samtalet som leder till ett genombrott kommer du först med några tankar, psykologen svarar med sina, och plötsligt kommer hen med en så vacker förklaring som träffar dig som ett karateslag i magen, samtidigt som en glödlampa tänds någonstans i huvudet. Äntligen fattar du: du och hela ditt liv kommer bli bra! Så fort du lämnar kontoret försöker du minnas vad som sades och... det går inte. Det är otroligt frustrerande men inte konstigt.

Det här hände tidigare i år när jag försökte komma till botten med min ångest och att jag självmant saboterar mina förhållanden. Vi höll på att gräva runt i en lång period när mina föräldrar bodde under samma tak med oss barn efter att de separerat – en klyscha, jag vet – i flera år på grund av ekonomiska skäl, och alla trippade på tårna. Samtidigt hade jag problem med PMD varje månad, var självmordsbenägen och gick till en barnpsykolog.

Min psykolog frågade mig de vanliga hypotetiska saker man kan tänka sig att en psykolog skulle fråga, typ "Tänk dig att du gick till din mamma för att berätta om ett problem – var i huset skulle hon vara? Hur skulle hon svara?" och "Hur får det här den Yngre Dig att känna? Vad gör du då när du känner dig ignorerad?" Sen erbjöd hon en analys som var läskig i hur väl den stämde in på mig, om att jag känner att vara singel är det säkraste och enda rimliga alternativet, framför allt när jag har problem med psykisk ohälsa, på grund av att relationer är tillfälliga, deprimerande och farliga att fastna i. När man väl ser det nerskrivet känns det hur uppenbart som helst, men när hon sa det just då blev jag helt mållös.

Jag försöker alltid skriva några anteckningar när jag går därifrån för att bevara en del av det som sades. Men ofta får man bara acceptera att var det än var som kändes så rimligt är det inte kvar längre, utan bevarat någonstans i ens undermedvetna. Anledningen till varför det känns så starkt just då är oftast att det är första gången man hörde det – men nu har man kommit ett steg framåt, vare sig man inser det eller inte.

Din psykolog ska inte säga åt dig vad du ska göra, bara ge råd

Jag hade en psykolog som sa åt mig gång på gång att fatta ett särskilt beslut i mitt liv. Det slutade med att jag gjorde det, men jag är fortfarande fullt medveten om att jag bara gjorde det för att hen sa åt mig att göra det. Psykologer ska vara där för en och ge en råd, föreslå saker, guida en; låt aldrig någon få dig att göra saker som du inte vill. Varje beslut du fattar gällande hur ditt liv påverkar din psykiska hälsa bör du fatta på eget bevåg.

Dina relationer med andra människor kommer förändras

Efter tio år av det här vet jag inte om jag alltid varit en sån som är otroligt öppen, eller om det faktum att jag är så van vid att kasta ur mig alla mina tankar och känslor att det nu, som en ko som vandrar tillbaka in i ladugården för att mjölkas, händer automatiskt. IRL är det löjligt hur svårt det är för mig att känna att något är pinsamt. Inget som händer i riktiga livet kan vara värre än vad som händer i det där rummet varje vecka, och det här påverkar även mina förhållanden. Terapi har förbättrat mina relationer med andra människor mer än jag hade kunnat ana. Jag kan prata med en främling på gatan om vad som helst. Jag har vänskaper där vi är fantastiskt ärliga med varandra, där båda två kan prata om vad som helst; men eftersom jag som mest bara är någon dag ifrån mitt nästa samtal om min psykiska hälsa med psykologen känner jag inte ett behov av att snacka om det med mina vänner, såvida jag inte verkligen har det jobbigt. Ibland är det det sista jag vill prata om. Killkompisar gillar att jag kan vara som en slags psykolog med dem när de inte känner att de kan prata om en viss grej med sina egna kompisar. Folk jag dejtar eller är i ett förhållande med älskar det, för jag kan ta upp problem som poppar upp mellan mig och den andra med min psykolog. Det är som parterapi, utan att den andra måste betala eller ens komma dit.



Gör läxorna, även om de verkar helt onödiga

Generellt kan man säga att psykoterapi frågar dig varför du tänker den negativa tanken medan KBT frågar dig hur du gör för att klara av eller ändra på den negativa tanken. Jag gillar inte KBT. Vissa förespråkare av den metoden blir nog sura av att jag säger så, men jag tycker inte att man ska se på den som mirakelkuren mot ångest och depression, vilket vissa får det att låta som.

En stor del av behandlingen går ut på tester, när man får fylla i diagram och kryssa i rutor, vilket kändes smått orimligt för mig när jag inte ens kunde skriva på en laptop utan att skaka som ett asplöv. Jag kommer ihåg att jag kände mig motsträvig att rita upp hur mina tankar förvandlades till känslor och tillbaka till tankar, för metoden kändes nedlåtande och ohjälpsam för mig som var så intelligent och komplex känslomässigt. Efter ett tag slutade jag vara arrogant och blev desperat nog att ge det en ärlig chans, och det hjälpte lite grann.

Samma sak gäller grejerna du diskuterar i psykoterapi. När man gör en plan tillsammans med sin psykolog att be om ursäkt till personer man behandlat illa när man var manisk, att gå och lägga sig i tid, stänga av mobilen och datorn klockan elva på kvällen nu när man har en depressiv episod – då får man göra så gott man kan, utan att vara hård mot sig själv, för att faktiskt följa dessa steg.

Du kommer tro att din psykolog spionerar på dig

Jag har alltid misstänkt att psykologer blir nyfikna och googlar mig. Till mitt försvar nämnde faktiskt en psykolog vid ett tillfälle något som jag inte hade berättat för honom i ett samtal. Jag ifrågasatte det, och han svarade – som om det vore den mest naturliga saken i världen – att han varit inne på min Twitter. Han hade noggrant ögnat igenom mina tweets om Tinder och terapi och gamla ligg och att vara bakis. Alla psykologer jag haft vet vad jag jobbar med. Nu när jag skriver en artikel om sex eller psykisk hälsa ser jag framför mig att de läser den och jämför min riktiga personlighet med min personlighet på internet, och kanske funderar på hur de ska kunna använda det i sin kommande akademiska uppsats. Min psykolog kanske läser det här precis just nu. Om så är fallet – jag kan på onsdag nu i veckan, samma tid som alltid.

Du kan inte föreställa dig hur livet skulle se ut utan terapi

Jag har funderat på om terapi har blivit som en dyr snuttefilt för mig. Om jag är på väg ut från min psykologs kontor och hen berättar för mig att hen kommer åka bort på semester i tre månader är min första reaktion att bli upprörd. Så själviskt. Vad tänker du att jag ska göra under den tiden. Ta hand om mig själv? tänker jag. Folk har frågat mig om jag inte kommer komma till en punkt då jag inte har saker att prata om med psykologen längre, men nej. Jag har en kronisk sjukdom och kommer aldrig förlora förmågan att snacka skit.

Det finns stunder när jag känner att det kanske inte är toppenbra att lämna sitt samtal klockan åtta på morgonen, känslosam, för att rusa till jobbet utan att egentligen ta sig tid att bearbeta vad som har sagts. Det kanske inte är det bästa alternativet.

Men å andra sidan: Varför skulle jag inte fortsätta gå i terapi? Jag har aldrig mått så pass bra som jag gjort den senaste tiden. Vissa människor tar medicin hela livet ut; själv tar jag det i perioder. Varför skulle det spela någon roll för andra vad jag lägger pengar på och hur jag ordnar min hälsa? De få gånger jag slutat gå i terapi de senaste tio åren har det slutat med återfall, och när jag till slut får tag på en psykolog har jag blivit mycket sämre, och det tar längre tid för mig att komma tillbaka till den punkt jag var på innan.

Min största rädsla är att jag någon dag kommer bli helt galen, bli sjuk på ett sätt som det inte går att komma tillbaka ifrån. Jag vet att det är möjligt för mig att förlora greppet om verkligheten, att se saker som egentligen inte är där. Det är jag väl medveten om. Så om inte annat betalar jag för att få professionell bekräftelse varje vecka om att jag är en normal människa och att jag inte är "sjuk".

Kanske kommer jag prova på något annat än terapi någon dag i framtiden, men för tillfället är jag helt okej med tanken att fortsätta snacka om mig själv i 20, 30 eller 40 år till.

Hannah Ewens finns på Twitter