Jag tillbringade en helg med en knarklangare på darknet

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Djupt in i de marockanska bergen skymtade en tegelbyggnad från en dal. Det var natt och ett svagt ljus sipprade ut från de fönsterlösa hålen i väggarna. Jag satt i en bil tillsammans med en man som går under namnet "Patron" – det spanska ordet för boss. Det hade tagit oss fem timmar att ta oss dit, att köra upp för bergen via vägar som slingrade sig längst de branta klipporna via gendarmens checkpoints som var utsatta längst hela vägen. Varje gång vi blev stoppade öppnade polisen dörren och skakade Patrons hand med breda leenden på läpparna.

"Jag betalar dom hela vägen härifrån till kusten," skrattade Patron.

Jag började må illa av vår resa mot dalen. De asfalterade vägarna hade upphört för en mil sedan och chauffören hade utan förvarning gjort flera onödiga u-svängar "för att ta bort spår". Men till slut kom vi fram till tegelbyggnaden och klev ur bilen. Chauffören tutade och en man iklädd overall kom ut och tog emot Patron. De pratade med varandra i flera minuter på franska innan de ledde mig in genom järndörren.

Inuti den blygsamma byggnaden låg säckar med cannabis som var lika stora som höbalar. De var packade på varandra upp till taket. "Jag tror att det där är ungefär två ton weed," sa Patron.

Mycket av gräset tillhörde honom. Det var hans produkt. Men det skulle inte säljas på gatan. Drogerna skulle paketeras i mindre paket och levereras av posten. Patron, som han säger själv, är "ingen gangster". Han är en storskalig knarklangare på darknet. Han säljer opium och hash av hög kvalité på internet och säger sig tjäna "runt en miljon kronor i månaden" i Bitcoin på att göra det. Hans droger distribueras över hela världen efter att han lägger dem på lådan. Jag hade träffat en darknetboss tidigare som förklarade för mig hur affärerna ser ut, men med Patron skulle jag få se med egna ögon hur det faktiskt gick till.

Drogmarknaden på darknet började med ökända "Silk Road" som leddes av "Dread Pirate Roberts" (DPR). FBI stängde ner Silk Road 2013 i samband med att de grep DPR, som visade sig vara 32-åriga Ross Ulbricht. Den före detta darknetledaren fick ett brutalt fängelsestraff: två livstidsdomar utan chans till frigivning och ytterligare 20 år och 15 år för två andra punkter. Målet med domen var att FBI skulle sätta stopp för den hastigt stigande marknaden för drogdistribution på internet, men i stället fick det motsatt effekt. Under Silk Roads tid fanns det bara en ordentlig konkurrent: Black Market Reloaded. Nu finns det fler än 15 drogmarknader online, många med högre säkerhet än Silk Road. Man skulle kunna säga att drogmarknaden på darknet aldrig tidigare erbjudit så många alternativ som nu.

För Patron, som säljer sina produkter på sajter som Hansa Market och AlphaBay, har darknet blivit ett ställe där han tror sig kunna "sälja droger etiskt". Han, precis som många andra som honom, anser sig inte vara kriminell. "Alltså, det finns kriminella och så finns det kriminella," sa han när vi gick igenom tegelbyggnaden till ett litet rum. "Du är kriminell om du dricker och kör bil, du är kriminell om du kör för fort, du är kriminell om du får cancer och beslutar dig för att skaffa weed för att må bättre. Jag tror att man själv får bestämma vad som är bra och dåligt för en i stället för att staten ska göra det."

Patron tog en paus för att tända en cigarett, något han gjorde var femte minut. Om han inte kedjerökte sög han på sin vape. "Med darknet hjälper vi folk att få tag på vad de vill ha på ett säkert sätt. De måste inte gå till en heroinlangare på något skumt ställe på gatan, vi låter dom sitta i sina soffor och få sina droger levererade."

Trots att Patron vid första anblick inte ser ut som en kille som vill vara känd som "bossen" har han en viss sorts attityd. Det var en utbildning att se honom hantera sina affärspartners i dalen. Ena minuten var han den mest karismatiska personen i rummet, för att i nästa vara reserverad och seriös – till och med kylig. Han skiftade i hög fart. Ju mer vi pratade, desto mer verkade han – långt därinne – vara lite av en nörd. Men en tuff nörd.

Han var genuint fascinerad av OPSEC, datorer, teknologi och hårdvara. Tidigare under dagen till exempel, när vi hade promenerat runt hamnen i Marocko, pekade Patron ut alla kustbevakningens båtar i vattnet. Han visste vad de hette, vilka modeller det var, vilka motorer de hade, hur snabbt de kunde åka och vilken typ av säkerhetspersonal som körde dem. Patron var inte en knarklangare som hade hamnat långt ner i darknets värld, utan en darknetkille som hade hamnat i drogvärlden. Det är möjligtvis det här som gör att han ligger steget före myndigheterna.

Patron sträckte sig efter en påse i ett rum och hällde ut flera kilo av pressat hash och tre påsar med "shake" – cannabis som har malts ner till ett pulver – på bordet. "Sådär," sa han. "Det här är min nästa order. Det åker med mitt team snart." Hans team är en grupp han kallar "Cartel Norte Africa" (CNA), eller Nordafrikanska kartellen på svenska. CNA är en liten grupp spanjorer och berber (ursprungsbefolkningen i Nordafrika) som Patron leder. De jobbar i både Marocko och Spanien. Med hjälp av CNA kan Patron smuggla sina produkter från Nordafrika till Europa där de sedan distribueras över hela världen från beställningarna teamet får in via darknet.

"Just nu skickar jag ut en kvarts ton, 250 kilo, på varje runda. Det beror på hur mycket kunden vill ha, men vi kör runt två rundor varje månad." Patron förklarade att trots att han tjänar bra på det här, är han långt ifrån en rik man. "Jag lever bra, men jag måste också betala alla i teamet. Jag måste betala för mitt personliga säkerhetsteam, bönderna, smugglarna – alla. Jag vill att alla ska få sin rättvisa del. Men det är anledningen till att jag jobbar med de här killarna här: för att få tag på en produkt av hög kvalité för ett rimligt pris. Gårdarna här har sysslat med det här i flera generationer."

Patron öppnade en påse med shake. Lukten fyllde hela rummet. "Så fort plantorna har växt klart, skördas, torkas och förbereds dom och så görs det hash på dom. Sen transporterar vi det med flera fordon."

När hashet har pressats till block i byggnaden i dalen hjälper Patron till att lasta in blocken i lastbilar. De transporteras ner till en kustregion i Marocko där de lastas på stabila uppblåsbara båtar. "Båtarna har motorer med runt 300 hästkrafter," förklarade han. "Det är väldigt snabba båtar. Det är som en jävla dimma när du är på dom. Det är läskigt. Vi åker till Spanien, lastar av alltihop vid kusten när vi kommer fram."

Därifrån skickas drogerna till ett safe house. Det var vår nästa destination. Dagen efter lämnade vi Marocko, efter en iskall natts sömn i en halvfärdig byggnad utan värme – "det enda stället som finns här," enligt Patron.

Varje gång vi kom till ett nytt ställe bytte Patron metodiskt SIM-korten i båda sina telefoner innan han lade dem i speciella påsar som stängde av signalerna. Han förvarade också ett av sina två pass – de två som jag såg honom ha åtminstone – i vilken bil som helst som plockade upp oss. I Spanien, inom loppet av den tre timmar långa resan från kusten till safe houset, bytte vi bil två gånger – den andra gången på kanten av en väg utan lampor eller stängsel. Patron var paranoid, vilket var befogat med tanke på att han riskerar upp till 15 års fängelse om han skulle åka fast.

"Okej," sa Patron försiktigt med en cigarett i munnen samtidigt som han kollade i backspegeln. "Vi kommer upp till safe houset nu." Vi åkte snabbt ner för en mörk väg i mitten av ingenstans, och till slut kom vi fram till en liten gård med några hus. Två unga män kom fram till Patron och kramade honom. De tre pratade med varandra på spanska. Efter några minuter följde jag med Patron in i huset och de två andra gick iväg någon annanstans.

På insidan såg huset såg ut som ett gömställe för cyberpunks. Flera laptops, stökiga kablar, en platt-tv och usb-kortläsare låg utspridda överallt. Där stod en soffa och ett bord med rester på. På väggen hängde ett jaktgevär med kikarsikte. Jag frågade Patron om han tyckte om att jaga.

"Ja, jag tycker om att jaga," svarade han. "Men vet du vad, om du skjuter någon med det där skulle det göra riktigt jävla ont."

Patron försvann in i ett annat rum innan han kom tillbaka med en laptop och en påse. Han tömde påsen på bordet: ett kilo "Amnez"-hash och en stor puckformad kloss med opium.

Patron stoppade in en usb-sticka i laptopen. Den satte igång. "Jag använder Tails, förstår du." Han pekade på usb-stickan. Tails är ett operativsystem som används för att hålla sig privat på internet. Det blockar alla icke-anonyma uppkopplingar och tvingar alla utgående uppkopplingar genom Tor, webbläsaren som är designad för att göra användaren anonym. Kort och gott: alla som säljer droger på internet utan Tails löper större risk att åka fast.

När han väl hade loggat in på darknet kollade Patron sina beställningar. Det var rätt många. Affärerna gick bra. "Här, kolla," sa han. "Den här kvinnan vill ha hash. Kom ska jag visa hur vi gör det." Han klickade runt några gånger och tände ytterligare en cigarett. Att se Patron jobba på sin dator med beställningarna i safe houset var som att se en riktigt duktig mekaniker fixa en bil – han var helt klart i sitt rätta element och visste instinktivt vad han skulle göra.

Plötsligt hördes ett mekaniskt ljud. Det var en skrivare i hörnet som satte igång. En falsk faktura för ett medlemsskap på ett gym skrevs ut. Utan att säga ett ord satte Patron på sig ett par plasthandskar, tog en kniv från sin jackficka och gick över till skrivbordet i hörnet av rummet. Han tog med sig fakturan och ett block med hash. En bärbar värmefläkt stod vid hans fötter. Han satte på den och satte in kniven i gallret på den. Han placerade hashet på en skärbräda och tände ännu en cigarett eftersom han lämnat den andra som han inte rökt klart i ett askfat. "Kolla," sa han och pausade för att dra in röken. "Okej, ja, jag gör något som myndigheterna anser är olagligt, men om man ser på det utifrån ett moraliskt perspektiv tycker jag att det är vettigt."

Patron tryckte på en tangent flera gånger medan han väntade på att kniven skulle värmas upp. Han berättade för mig att hans dröm är att en dag öppna en hälsoklinik av något slag – ett ställe där experimentella behandlingar med CBD (ämnet som inte är psykoaktivt i cannabis) kan utföras lagligt.

Sen blev kniven varm. Patron fimpade sin halvrökta cigarett och började jobba. Han skar av ungefär ett gram hash från blocket som han sedan paketerade i plastfolie och limmade fast bakom fakturan, vek ihop alltihop och lade det i ett kuvert. Drogerna var gömda. "Sådär," skrattade han. "Du får det på posten och öppnar det och så är det bara en gymräkning."

Patron är kanske lika mycket en produkt av internet som han är en produkt av kriget mot drogerna. När han satt i safe houset omringad av laptops, cigaretter och droger kändes han mycket mer hemmastadd än vad han hade gjort i bergen där jobbet var farligare. För honom är inte pengarna och livsstilen värda det här om det inte vore för communityt och kamratskapen som finns på darknet. Som han själv sa det: "Jag gillar vad DPR trodde på. Han skapade en ny kultur."

Innan jag till slut skulle säga hej då till Patron frågade jag honom vad det är som han gillar så mycket med knarkmarknaden på darknet där han håller till.

"Generellt sett försöker alla komma överens på darknet," sa han. "De löser sina konflikter genom admins på marknaderna och alltihop är väldigt civiliserat och nice. Sen så är det transporterna [av droger] – allt det som händer utanför internet. Tänk på det: det här har hållt på ända sedan riktiga Silk Road [uråldrig byteshandelsväg i Asien], och ironin i att allt det här började med våld, med Opiumkrigen och sånt – och nu, utan darknet och Silk Road [marknadsplatsen], slutar alltihop med våld."

Jake Hanrahan finns på Twitter.

Mer från VICE av Jake:

Vapenbrott i Malmö

Revolutionära Fronten i Sverige

Det är omöjligt att veta vad som är verkligt i Folkrepubliken Donetsk