Den här kvinnan har bestämt vilken dag hon ska dö

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.

För några veckor sedan gick Jacqueline Jencquel ut offentligt med sitt beslut att hon kommer avsluta sitt liv i januari 2020. 75-åringen lider inte av någon allvarlig sjukdom och känner sig inte heller skröplig – hon vill bara ha friheten att få dö på sina egna villkor innan hon blir för gammal och "skriker av smärta".

I Frankrike antogs en lag 2016 som tillåter läkare att ge döende patienter sedativa läkemedel för att låta dem somna in. Jacqueline vill att myndigheter ska ta det hela ett steg längre och ge personer över 75 rätten att själva välja att dö, även om de inte är döende. Det här är en fråga som hon personligen drivit under en lång tid, som vice ordförande för dödshjälpsorganisationen ADMD och medlem i den schweiziska föreningen Exit som arbetar för människors rätt att få dö.

Jag pratade med Jacqueline för att bättre försöka förstå varför hon anser att äldre borde kunna få välja sin egen dödsdag och vad hon tror att många inte förstår om döden.

VICE: Ni har planerat er död till januari 2020. Men det som gör detta chockerande är väl det faktum att ni inte är sjuk. Ni har fortfarande många år kvar att leva, eller hur?
Jacqueline Jencquel: Varför är du så formell med mig? Är det för att jag är gammal? Du behöver inte nia mig. Jag har en pojkvän i din ålder ska du veta. Det som stör mig med din fråga är att du menar att jag ser kry ut och att jag inte lider, men hur kan du veta det? Du är inte 75. Du kan inte veta hur det är att vara i min ålder när det gör ont överallt. Jag kan inte springa som jag gjorde förut, jag blir trött enklare och får ryggvärk. Mina gester har blivit mindre precisa, jag har benskörhet och titta: jag skakar. Du kan inte se det, men jag lovar dig – jag skakar.

Det som gör folk mest chockade är att jag inte är döende. I Frankrike måste man vara precis på gränsen och skrika av smärta för att få rätten att dö. 2005 klubbades den så kallade Léonetti-lagen igenom. 2016 ändrades lagen för att tillåta döende patienter att somna in med hjälp av sedativa läkemedel, för att minska deras lidande innan döden. Men det räcker inte. Det är inte riktigt att ta itu med livets slutskede. Det nuvarande tankesättet är: först får du lida, sedan kommer vi hjälpa dig att stå ut med smärtan tills kroppen stänger av.

Hur är det tänkt att de som älskar en då ska hantera ens sakta resa mot döden? Hur ska man själv hantera det? Personligen har jag inget intresse av att någonsin komma till den punkten. Jag vill inte att någon annan bestämmer för mig när jag är redo att dö eller inte. Jag är inte ett barn längre – jag vet vad jag vill.

Det verkar som att det du är mest rädd för är att bli gammal?
Såklart jag är det! Är inte du? Jag tyckte jag var gammal när jag fyllde 30. Och även om man är rik, varför skulle man vilja vara en börda för sina barn och ge dem skuldkänslor hela tiden? Jag har två söner som bor utomlands, en på Bali, den andra i Berlin. De är underbara mot mig, men de har sina egna liv med jobb och barn att uppfostra. Jag vill inte att de ska behöva anställa en sjuksköterska för att ta hand om mig och småprata med mig med den där påklistrade artigheten som man endast tar till med när man pratar med gamla människor. Du vet den här: Sååå har vi sovit gott i natt? Har vi bajsat lite?

Det är enklast att bara skratta åt det. Jag är faktiskt helt för att avdramatisera döden. Det är bara en naturlig del av livet trots allt. Religion har gjort livet till något heligt och döden till den värsta tabun. Men låt oss vara ärliga: det faktum att vi här är på jorden är på grund av ett juck som var lite mer kraftfullt än de övriga.

Du säger det här nu, men just nu är ditt liv rätt kul – du har en pojkvän 30 år yngre än du, du har det bekvämt, du sportar, du reser, du har tre barnbarn du älskar. Varför vill du avsluta allt när livet har varit så bra för dig?
Eftersom förr eller senare kommer det komma en dag då jag inte kommer kunna leva det liv jag vill leva längre. Jag vill inte vänta tills jag är senil, i rullstol med blöja, för att det då ska kunna vara på tal att lämna det här livet med värdighet. Ja, många människor anser mig vara lyckligt lottad. Och jag har fortfarande så många bra år framför mig. Men jag hatar sådana klyschor. Vad har de för rätt att döma mig? Ingen av dem är i mitt huvud eller kropp.

Om om du frågar mig är ålder en obotlig sjukdom i sig själv – och den är alltid dödlig. Ta mig som exempel: jag ser bra ut för att jag tar hand om mitt yttre. Jag är smal för att jag går till gymmet. För tio år sedan gjorde jag ett ansiktslyft så att min haka inte skulle börja hänga. Jag gick på hormonterapi under klimakteriet så att jag inte skulle komma ut på andra sidan och se ut som en gammal gubbe. Visst, jag kunde åka paragliding i somras, men jag vet att snart kommer jag inte kunna göra det längre. Jag älskar att åka vespa med min kille, men jag kommer behöva sluta med det snart eftersom det pajjar min rygg.

För att inte tala om alla vardagliga eländen. Jag kan inte bli full längre – efter bara några glas får jag världens huvudvärk. Samma sak med mat, jag kan inte äta vad jag vill längre. Min matsmältning är dålig, och om jag äter sent sover jag inte bra. En gång gick jag upp mitt i natten för att kissa och råkade gå rätt in i dörren. Det kanske inte låter som en stor grej för dig, men jag började blöda i huvudet och fick ringa efter ambulans. Mina söner blev helt utom sig av oro. Kommer jag kunna resa mig igen nästa gång jag ramlar? Och vad händer om jag svimmar? De kommer hitta mig tre dagar senare, uttorkad eller död, efter att jag kvävts av mina egna spyor.

Man kommer till en punkt då ens liv inte är ett liv längre. Vad lever man för i slutändan? För att ligga? Till och med det blir komplicerat.

Är du rädd för vad folk kommer tycka om dig?
Jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har funderat på det här i över 30 år. 2006, då jag bodde i Venezuela, skapade jag min egen organisation för att driva frågan om dödshjälp. Det är något som jag själv alltid tänker på. Min mormor dog när hon var 38, efter att ha lidit något fruktansvärt av sin bröstcancer som hon aldrig behandlades för. Det här var 1939, på Stalins tid, och det fanns inga mediciner för att lindra hennes lidande. Min mamma var åtta år gammal då. Hon glömde aldrig ljudet av sin mammas skrik, då hon bad sin man att få ett slut på det.

Direkt därefter flydde min morfar från förföljelserna mot de intellektuella i Ryssland till Kina, där jag föddes. När jag var liten såg jag soldaterna marschera i Saigon, permanent skadade efter indokinesiska kriget. Jag hörde människor berätta om att de blivit räddade från döden, men jag tänkte alltid i mitt stilla sinne att soldaterna hade haft det bättre om de vore döda.

Senare i livet fick min mamma bukspottkörtelcancer vilket hon led av i tre år. Kirurgen ville operera henne när hon var 74! Jag rusade in på läkarens kontor och krävde att han inte opererade henne. Sedan tog jag hem min mamma så att hon kunde leva sina sista dagar i frid. Några år senare fick min pappa Alzheimers – en hemsk sjukdom. Jag var tillsammans med honom ända fram tills slutet. Som du kan se har jag sett döden i vitögat flera gånger.

Är du inte orolig att dödshjälp kommer kunna tillämpas fel om det blir lagligt?
Löjligt. Eutanasi har varit lagligt i Nederländerna sedan 2001, i Belgien sedan 2002, och det är inte som om att det lett till en lavinartad ökning av fall med dödshjälp. Några hundra fall per år på sin höjd.

Det som vi föreslår är att man hjälper människor ta farväl medan de fortfarande är vid sitt sinnes fulla bruk. Men det här argumentet struntar de flesta i, eftersom det tvingar dem att se på livet i förhållande till sitt slut, och det är inte så vi är programmerade.