Annons
10 frågor

Tio frågor du alltid velat ställa en person med bipolär sjukdom

"Det värsta är när man får höra att man bara kan skaka av sig sin depression, att det bara handlar om att man måste ta sig samman."

av Kristian Ejlebæk Nielsen
2018 01 10, 11:25am

Rachid Moutiq. Foto: Simon Roel

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark

Rachid Moutiq är 29 år, har en kandidatexamen i journalistik och lever med bipolär sjukdom. Ungefär 40 000 danskar och en procent av Sveriges befolkning har sjukdomen, men trots det relativt höga antalet finns det fortfarande mycket stigma kring bipolär sjukdom, vilket inte är helt ovanligt när det kommer till psykisk ohälsa.

Rachid och jag gick på gymnasiet tillsammans, och han fick alltid väldigt bra betyg. Jag har alltid sett honom som lite av ett geni, och han var utan tvekan en av de mest intelligenta och mest lovande personer jag kände under skoltiden. Men livet blev inte riktigt som han hade förväntat sig; Rachids sjukdom har gjort det svårt för honom att kunna ha kvar ett traditionellt jobb.

Nyligen flyttade Rachid från Köpenhamn tillbaka ut på landet för att kunna umgås mer med sin familj. Jag snackade med honom för att förstå hur det faktiskt påverkar ens liv när man lever med bipolär sjukdom.

VICE: Hur var det för dig att få din diagnos?
Rachid Moutiq: Jag fick diagnosen för ungefär ett år sen, och först var det en sån lättnad. Jag hade över åren fått fel diagnos så många gånger, så det kändes skönt att äntligen fatta vad det var jag gått igenom. Men den känslan avtog när jag insåg hur allvarlig diagnosen är. När man är bipolär känns det som man pendlar mellan att vara extremt självkritisk och tafatt till att plötsligt bli otroligt självsäker. Jag övertygade mig själv att jag alltid måste vara på topp, känna mig självsäker och pigg, och det var tufft att behöva inse att min mani är precis lika skadlig som depressionen. För att kunna må bra måste jag hitta en balans, men det balanserade tillståndet kommer inte naturligt för mig, och tanken av att det ska vara så känns lite tråkig för mig.

Hur är det när man har en manisk episod?
I början av mina maniska episoder känns det som jag är den bästa versionen av mig själv. Jag gör allting snabbare och blir varken trött eller ledsen. Jag kan inte sova, men jag känner ändå inte att jag behöver sömn. Det är som att leva i ett montage i en film med högt tempo: man behöver inte tänka efter, man bara kör på, och allting är skitbra. Man pratar mycket och har svårt att vänta på att folk som är för sega på att svara en. Man är övermänsklig, man är svinrolig, man får all uppmärksamhet och man älskar det. Om någon inte ger en sin fulla uppmärksamhet tar man det inte personligt, det är bara deras förlust. Jag antar att det på många sätt är som att vara hög på kokain.

Rachid. Foto: Roseann Sabla

Varför är mani lika dåligt som depression i så fall?
Det finns två huvudsakliga anledningar. Den första är att om man är manisk tillräckligt länge händer till slut samma sak som när man tar ladd flera dagar i rad – man blir paranoid, förlorar kontrollen. Efter en manisk episod gör min hjärna en helomvändning och så hamnar jag i en depression. Den andra anledningen är att när man är manisk gör man saker som inte är i linje med vad man normalt skulle göra. Man kan göra stora beslut gällande ens liv, pengar och förhållanden inom loppet av några sekunder, och det kan förstöra ens liv.

En gång spelade jag bort 15 000 danska kronor [knappt 20 000 svenska kronor] och banken stängde ner mitt konto. Hypersexualitet är också ett symptom – när jag varit manisk har jag haft sex på offentliga platser med personer jag inte ens kan namnet på. Det kan förstöra ens förhållanden, ens vänskaper och ens karriär. Det är inte ovanligt att människor säger upp sig från sina jobb när de är maniska eftersom de inte vill känna sig bundna till något, bara för att ångra det bittert när episoden är över.

Hur påverkas du i vardagen av att du är bipolär?
Den här sjukdomen påverkar allting. Det är vanligt att jag inte kan sova – en gång var jag vaken i två och ett halvt dygn, och när jag till slut somnade sov jag 20 timmar i sträck. Man förlorar kontroll över sin kropp. När jag är manisk måste jag påminna mig själv att jag behöver äta – och när jag väl äter måste jag påminna själv att sluta.

När jag är deprimerad tolkar jag allting helt annorlunda. Bara att komma upp ur sängen på morgonen och ta sig till jobbet är en utmaning. Ens reflexer försämras, så jag kan knappt köra bil. Jag har varit så djupt nere i en depression att jag haft problem att ens skära en skiva bröd åt mig själv. Jag hade så lite energi att det kändes omöjligt att hålla i brödet och skära det med en kniv. När man känner så har man inte energi för att orka duscha – man tycker inte ens man förtjänar att vara ren.


VIDEO: 10 frågor du alltid velat fråga en etisk hacker


Hur påverkas dina relationer till andra människor?
Det är svårt att vara nära andra, för man kan inte göra det som förväntas av en i sociala situationer. När jag är deprimerad känner jag att människor slösar bort sin kärlek på mig – bara att stöta på någon man känner på gatan och säga hej kan vara väldigt svårt. Och det förutsätter att man ens lyckas ta sig ut. När man är deprimerad spelar det ingen roll hur mycket din kompis vill att du kommer med på en fest, du kan inte lämna ditt hem oavsett hur mycket du försöker. Man har extremt lite energi och väldigt mycket ångest.

Hur är det att dejta?
När man är manisk eller deprimerad är det lätt att en partner kan ta ens psykiska tillstånd personligt, och känna att de gjort något fel. Ens humörsvängningar kan göra att de är nervösa runt en. Folk har sagt till mig att de aldrig vet vad de kan förvänta sig av mig, vilket är rimligt, för jag vet inte heller vad jag kan förvänta mig av mig själv. Det är förståeligt att ens anhöriga blir frustrerade, arga och ledsna när man börjar stänga ute världen runt omkring en, men det innebär också att man blir mer isolerad, vilket får en att må sämre.

Hur har sjukdomen påverkat din karriär?
Jag har ingen av- och påknapp, så jag kan inte reglera hur mycket energi jag förbrukar. Många med bipolär sjukdom är extremt kreativa och duktiga, men de kan bara jobba i ett konstant kreativt flow som inte slutar klockan sex, och om man inte har koll på hur mycket man jobbar blir man utbränd. En traditionell arbetsplats förväntar sig att man ska vara konsekvent, att gå upp samma tid varje dag och ta itu med samma arbetsmängd. Jag tror inte det är menat att vi ska göra det dag efter dag – det behöver man inte en psykisk sjukdom för att tycka – men det känns mer krävande med bipolär sjukdom. Jag kommer aldrig kunna jobba regelbundet på det sättet eller alltid ha samma produktivitet, men jag kan se mig själv ha ett riktigt jobb i framtiden, fast det kommer vara svårt.

Rachid och en kollega på plats för en dokumentärinspelning i Filippinerna 2014. Foto: Gabriel Lorenzo Pagcaliwagan

Är du orolig att dina barn kommer få sjukdomen?
Ja, definitivt. Det kan vara ärftligt, så jag tänker mycket på om jag borde skaffa barn. Jag har känt så många gånger att livet inte varit värt att leva. Man väljer inte att födas, så jag undrar alltid om jag kan rättfärdiga att ge liv åt en människa som en dag kanske kommer avsky sin existens, som jag har gjort.

Vilka är de värsta fördomarna du får bemöta?
Generellt brukar folk vara ganska förstående. Men det värsta är när man får höra att man bara kan skaka av sig sin depression, att det bara handlar om att man måste ta sig samman. Jag tror att alla som varit deprimerade har haft den tanken någon gång. Trots att jag levt med det här i åratal undrar jag fortfarande ibland om min depression inte bara är jag själv som är lat.

Ofta ser jag att den uppfattningen sprids i media – man får höra "experter" förklara att de var deprimerade, men sen började de träna och läsa inspirerande citat och allt löste sig. Om det var lösningen led de inte av depression. En annan fördom om människor med bipolär sjukdom är att de inte går att lita på, att de är manipulativa lögnare. Om man är bipolär kan andra i alla lägen inte alltid räkna med en, men det är inte samma sak.

Kan man bli botad från sjukdomen?
Det är en kronisk sjukdom, så det kommer inte ske. Det är en av de viktigaste saker jag måste inse: det kommer aldrig ta slut och det kommer aldrig försvinna. Om man tror att det gått över och man börjar ignorera signalerna riskerar man att hamna i en djupare depression eller en allvarlig mani. Jag plågas fortfarande av tanken av att livet kommer vara outhärdligt, men det blir bättre och bättre. Jag känner mig optimistisk, men det brutala med att vara bipolär är det faktum att man kan vara på rätt väg, och så kan man plötsligt från ingenstans kastas tillbaka till ruta ett. I det avseendet är det lite som ett drog- eller alkoholmissbruk.