Hur det känns att leva med borderline

Jag skulle vilja berätta för dig om hur det är att leva med en vanlig, och ofta väldigt missförstådd, psykisk sjukdom: borderline, även känt som emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS).

Ungefär en procent i Sverige lider av borderline och det är vanligast bland unga kvinnor. Ofta kopplas det till andra (eller blir feldiagnostiserat som) andra sjukdomar, vilket innebär att borderline ibland inte får utrymme i större diskussioner och kan vara svår att särskilja från depression, ångestsyndrom och bipolär sjukdom. Det kan vara genetiskt eller komma ur trauma. Det kan också ha att göra med både och, eller inget av det.

Det är svårt att ge en simpel medicinsk definition av borderline, men jag har hört någon sammanfatta det perfekt som "kronisk irrationalitet". Det handlar om exempelvis kraftiga humörsvängningar, impulsivitet, instabilitet och väldigt ofta explosiv ilska.

Att ha borderline känns som att vara på middag hemma hos vänner och sväva ovanför matbordet, ovanför småpratet och skratten, och se ner på alla människor där nere som ler och förstår varandra, och man tänker: Varför är inte jag en del av det?

Från ingenstans kan man börja hata sig själv och tvivla på varenda minsta lilla sak man gör. Det får en att känna sig ihoptrasslad; man tar sig fram men inte riktigt på det sätt som förväntas av en. Man vet om att något är annorlunda hos en själv, och även när man får berättat för sig vad exakt det är kan man inte annat än undra varför det är så.

Det finns konstant en känsla av att man är isolerad. Jag säger "känsla", eftersom jag kan vara bland mina mest stöttande vänner och ändå tro att de har något i baktanke, eller att de hånar mig bakom min rygg. Det sorgliga med borderline är att den bygger på en solipsism som vänder upp-och-ner på hela ens jag. Jag blir sjukligt narcissistisk, samtidigt som mitt självhat går så långt att jag utan direkt anledning börjar projicera mina egna osäkerheter på dem i min närhet.

Därför är det kanske inte så konstigt att det blir svårt att upprätthålla relationer. Kombinationen av att känna absolut ingenting samtidigt som man reagerar på allting är inte särskilt kul. Borderline får mig att bli utåtagerande och jag kan häva ur mig otroligt elaka saker. Och tro mig, det kommer till en punkt då ens närstående inte längre kan fortsätta förlåta ens kontinuerliga brist på kontroll.

Folk beskriver ofta borderline som en känsla av tomhet. För mig handlar det mer om att det pendlar mellan att jag känner mig orimligt tom och orimligt full av känslor. Jag brukar gå förbi min grannes pool på vintern, bara en tom skål med dammigt kakel. Föreställ dig att du står där i mitten, och så börjar plötsligt poolen fyllas med vatten. Innan du vet ordet av drunknar du. Man beskriver borderline på det viset, som att någon tryckt på en knapp och det går från att vara ljust till mörkt på en sekund.

Jag tror att det är den här oregelbundna pendlingen som gör borderline så svår att förstå sig på, särskilt för ens nära och kära. På ytan ser det säkert bara ut som att jag är ett svin med hett temperament. Som med alla psykiska sjukdomar är det bäst om man bemöter det med tålamod och empati. Och tyvärr, som med depression och mani, läggs ett ansvar på människor som inte nödvändigtvis är kapabla att varken förstå eller hjälpa en, oavsett hur mycket de älskar en. I ett förhållande kan borderline få båda parter att känna sig isolerade.

Relaterat: Kan ketamin användas för att bota depression?

Det plockar ut det värsta inom mig. Det är lätt att jag använder mig av ord som sårar, för borderline är som en radar som gör att jag ser människors svagheter och osäkerheter. Till skillnad från när jag är manisk, när jag brukar bli karismatisk och vältalig, kan borderline få mig att svänga om helt och göra mig sur och grov.

Jag minns en gång när jag viftade en matkniv mot min kompis mamma och hennes vänner över middagsbordet efter att de börjat gnälla om den socialdemokratiska regeringen. Jag anklagade dem för att ha "torrknullat min generation i röven". De stirrade på mig, chockade, så jag lade till att de borde "gå och sniffa asbest i ett dike". Det är inte något som en rationell människa kläcker ur sig på en middag med vuxna människor man precis träffat.

Utbrottet gav mig såklart ingen känsla av lättnad. Det ledde till en inre monolog av självhat och anklagelser som jag ältade om och om igen. Varje beslut man fattar straffar man sig själv för längre fram.

Sjukdomen gör en till en hägring. Man känner sig som någon utan fingeravtryck. Man har ingen identitet. Man rör sig mellan saker konstant, både när det kommer till andra människor och ens intressen. Utomstående kan bli lurade att tro att det rör sig om en givande personlig utveckling, men egentligen handlar det om att man är någon utan ett riktigt "jag". Ibland känner jag mig som en orm som aldrig slutar ömsa skinn.

Man pratar inte tillräckligt om borderline, men det behövs. Stigmat kring sjukdomen är farligt. Folk som lider av den blir anklagade för att använda det som en ursäkt för sitt irrationella beteende, vilket bara trycker ner oss djupare i en avgrund av isolering som förvärrar våra symptom och vår smärta. En dialog kan hjälpa att minska den här smärtan, så det kanske vore på sin plats att vi uppmärksammar den här sjukdomen och ser den för vad den är.

Vad som är bra är att borderline går att behandla med kontinuerlig terapi, självmedvetenhet och stöd från ens medmänniskor. Det behöver inte vara något som hänger över en hela livet, som depression och ångest kan göra. Man måste uppmärksamma själva spöket. Men som med alla psykiska sjukdomar krävs det kärlek för att kunna göra det, från vänner, främlingar och en själv.

Det som suger med borderline är att kärlek kan vara svårt att hålla kvar.

Patrick Marlborough finns på Twitter.

Mer från VICE:

Depression tar inte bara en själ, den stjäl ens vänner också

Hur det känns att drabbas av akut schizofreni

Hur det är att vara gift med en psykopat