Carolina Sinisalo står på scen med sin son Alejandro på Sergels torg.
Alla bilder är tagna av skribenten.
föräldrar

Mammor står upp tillsammans mot det dödliga våldet

Mammorna som fått sina söner mördade lever med den största sorgen och smärtan. Ändå står de upp mot våldet. Igår samlade de kraft i en manifestation i Stockholm.
19.11.18

Ljusen brinner på Sergels torg i Stockholm.

För Marley, Yonathan, Shayan, Oliver och Robin. Och för alla söner, bröder och kompisar som blivit mördade. Skjutna, på svenska torg och gator.

Nu står deras mammor på scen. Med sig har de småsystrar och storebröder. Kusiner, flickvänner och vänner. Smärtan de gått igenom och fortfarande tvingas gå igenom varje dag går inte att föreställa sig. Den går inte att beskriva, berättar mammorna själva. Ändå står de där. Tillsammans.

Med manifestationen vill mammorna få politiker men också hela Sveriges befolkning att ta morden och skjutningarna på större allvar. Att riksdagen erkänner morden som en nationell kris och inte bara ett "förortsproblem".

"Om vi mammor som lever i sorg och smärta kan ställa oss upp mot våldet så hoppas vi att ni kan ställa er bakom oss”, skriver de tillsammans i ett debattinlägg.

Maritha, mamma till Marley

1542610753555-IMG_8741

Den 24 mars 2015 får Maritha O’Gilvie Fredriksson samtalet som förändrar hennes liv för alltid. Din son Marley har blivit skjuten. 24 timmar senare stänger de av respiratorn. Marley var snäll och omtänksam. Han var omtyckt och hade många vänner, berättar Maritha från scen. "De säger att kvittot på vilken person man varit kommer på ens begravning. Det kom 700 personer till Marleys begravning.”

“Efteråt har jag insett att mitt barns liv värderas annorlunda än andra människors liv. Folk anser att om man blir skjuten i Sverige så måste man vara kriminell. Och att om man är kriminell så får man skylla sig själv. Det är inte sant”, säger Maritha och fortsätter: “Marley var inte kriminell, han var en helt vanlig tonåring. Han gjorde kanske misstag. Han valde kanske fel vänner. Men jag kan inte förstå hur människor kan tycka att han får skylla sig själv för att han blev mördad.”

Katri, mamma till Yonathan

1542571924212-IMG_8759

Katri Reynas dotter håller i ett foto på sin storebror. “Det här är mina två barn. Jag fick två barn. Men jag har bara ett kvar här, hos mig”, berättar Katri från scenen.

Den 8 mars 2017 väcks Katri mitt i natten av att det ringer på dörren. Poliserna som står där berättar att Yonathan är död. “Jag visste det redan, jag såg det på dem. Men min första tanke var att han dog i en bilolycka. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att han skulle bli skjuten, mördad av någon”, säger Katri och fortsätter:

Annons

“Jag har ju läst alla tidningsartiklar om människor som blivit skjutna. Och att vi andra som inte är kriminella inte behöver vara oroliga. Jag har aldrig varit orolig för honom. Eftersom han har aldrig varit med i ett gäng, aldrig burit vapen, aldrig haft en konflikt i hela sitt liv."

1542581552863-IMG_8765

I folkhavet på Sergels torg står flera familjer. Som har förlorat en bror, en son, en släkting eller pojkvän. Shayan Gaffs familj och vänner står här. För en månad sedan sköts han ihjäl utanför ett café i södra Stockholm. Polisen tror att mördarna misstog Shayan för någon annan.

Lana, kusin till Shayan

1542572653828-IMG_8815

”För fyra veckor sedan i natt sköts vår kusin ihjäl med 13 skott i ryggen. För fyra veckor sedan i natt frågade vår kusin: "varför jag". För fyra veckor sedan i natt fick en ung tjej se sin kusin bli ihjälskjuten. Utan orsak. Imorgon kan det vara din son, bror eller kusin. För fyra veckor sedan ikväll klev Shayan Gaff ut från sin dörr för en kväll på café. En kväll lik många andra kvällar. Shayan pratade om sin kommande lön och sin födelsedag som han skulle fira. Men Shayan fick inte fylla 23. Shayan fick inte ta sin lärarexamen. Han fick inte leva”, berättar Shayans kusin Lana från scen.

“Shayans föräldrar har begravt sin son. En lillebror har förlorat sin storebror. Men Sverige har förlorat någon som hade gjort skillnad. Sverige har förlorat en ung man med visioner och ambitioner för ett bättre samhälle och viljan att arbeta för det”, fortsätter hon.

Linnea, syster till Oliver

1542573066854-IMG_8820

Linnea Färjsjö förlorade sin bror Oliver i februari 2017.

“Vi blir dödade av utanförskapet. Vi sörjer ensamma i utanförskapet. Vi anses skyldiga till morden på oss själva. Och jag svär, det är sorgligt att behöva se Sverige sörja allt förutom min bror. Som om han, Oliver Färjsjö, var något annat än pojken med guldhjärtat. Som om han, Oliver Färjsjö, förtjänar något annat än att hela världen ska sörja honom."

Eva, mamma till Oliver

1542573256714-IMG_8840

“Tänk en stund på ditt fina barn. Din son, som du levt med och älskat överallt varje dag. Nu var det inte ditt barn, det var mitt barn. Det var min älskade Oliver”, säger Eva Färjsjö på scen.

"Våldet och ondskan är ett stort problem. Men ett ännu större problem är tystnaden hos de många. Men här och nu är vi många. Många som inte längre är tysta. Det första steget till förändring är att vi är många. Många som tillsammans kräver en lösning. För vi kan inte bara fokusera på problem. Vi måste börja hitta lösningar nu”, säger hon.

Annons

Politiker pratar om hårdare tag och fler poliser. "Men vi som står nära tror på fler socialarbetare. Vi tror på förebyggande arbete. Jag väntar fortfarande på kondoleanser från regeringen. För i grund och botten är det här resultatet av en misslyckad politik, ett misslyckande från samhället."

Alejandro, storebror till Robin

1542574076127-IMG_8906

“Jag är en överlevare av våldet som dödar våra bröder i förorten. Jag blev skjuten med fyra skott. Min bror Robin blev skjuten med ett skott i huvudet och dog på plats", säger Alejandro från scen och fortsätter: "Jag och andra blir ofta stämplade av media som kriminella. Men vare sig jag är kriminell eller inte, så är jag en människa som ni.“

Carolina, mamma till Robin

1542573526776-IMG_8900

“Min Robin. Nyss fyllda 15 år, blev mördad mitt på dagen i Akalla. Och vad får jag höra av samhället och medier? Att han måste varit kriminell. Alejandro måste varit kriminell. Och att vi måste ha vetat vad som har hänt och varför", berättar Carolina Sinisalo från scen.

I morgon har det gått exakt två år och tio månader från den där dagen Carolina fick det där samtalet. “Jag hade ett val då, när Alejandro låg nedsövd på sjukhuset och svävade mellan liv och död. När jag planerade begravningen för min 15-åriga Robin. Vad ska jag göra, ska jag gå under? Eller ska jag börja göra något åt saken?”

Carolina och Alejandro bildade föreningen Fuck våldet. Sedan dess har de ställt ledande politiker mot väggen i TV och tidningar och krävt handling och erkännande. “Jag valde att gå ut och började jaga politikerna i det här landet. Jag valde att börja jaga samhället. Och kan ni gissa vilka som tillhör samhället? Det är alla vi. Det här är vårt ansvar och inte bara förortens ansvar. Det är hela Sveriges ansvar.”

En tyst minut

1542572852114-IMG_8803

En bror. En pappa. En mamma. En syster. En vän. En medmänniska. De finns här, de som lämnas kvar med sorgen. Människor bakom rubrikerna, notiserna och siffrorna i statistiken.

Ett krav på förändring

1542581719929-IMG_8889

Förorten mot våld är en av få organisationer som kämpar för förändring och kräver politisk handling. De kräver att regeringen erkänner morden som en nationell kris och inte ett "förortsproblem."

På scen står talespersonerna Macarena De la Cerda och Emma Ström. "Jag är förtvivlad över alla unga liv som släcks. Igen, igen och igen. Jag är trött för vi alla i orten bär på ett kollektivt trauma. Vad gör det med ett samhälle? Vad gör det med unga människor som växer upp med detta våld omkring sig? Det här är en nationell kris. Och våldet är ett symptom på ojämlikheten i vårt samhälle", säger Emma Ström.

"Sverige blöder. Och vi har för mycket att förlora när politiker väljer att blunda för de verkliga orsakerna till det dödliga våldet. Lösningen är inte fler våldsamma åtgärder. Det går inte att stoppa våldet med repression. Eld släcks inte med eld. Vi behöver vatten", säger Macarena De la Cerda.