Jag gjorde sprit på mitt eget spott och drack det

För mig som vegan känns det som att det enda moraliska sättet för mig att konsumera animaliska produkter är om de kommer från min egen kropp.

|
sep 11 2018, 9:53am

Alla foton av skribenten

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Jag har antingen varit vegetarian eller vegan ända sedan jag var tonåring, på grund av att jag helt enkelt inte tycker det är schysst att döda djur för skojs skull. Det här har inneburit att jag konstant får höra hur mycket jag går miste om i livet för att jag väljer att inte äta saker som varit inuti djur.

Folk kan inte acceptera att jag inte har lust att äta på det där goda ramenstället där de använder köttbuljong, eller att jag inte är sugen på att glufsa i mig seniga revben. En del försöker övertyga mig om att min hjärna håller på att bli mos för att jag inte får i mig tillräckligt med typ omega-3.

I ett försök att få ett smakprov på det jag gått miste om bestämde jag mig för att testa en animalisk produkt som kommer från den enda acceptabla källan: mig själv. Det var dags att göra alkohol av mitt eget spott.

Salivbaserade drycker går tillbaka långt i tiden. Runt bergskedjan Anderna har man druckit chicha, som framställs genom att tugga majs och sedan låta det jäsa, i ungefär 7000 år. Det är svårt att föreställa sig hur man uppfann det här för så otroligt länge sedan, men samtidigt finner man liknande varianter i många andra delar av världen. Brasilien har cauim och Peru har masato, som båda två görs av tuggade rötter. I Japan kallas det för kuchikamizake och framställs genom att tugga och spotta ut ris, hirs eller kastanjer, vilket du kanske har sett skildras i filmen Kimi no Na wa, "Ditt namn", om du gillar anime.

Att det här ens är möjligt är på grund av att vi producerar ett enzym i vårt saliv när vi tuggar mat med mycket stärkelse som heter amylas, som sedan blir till alkohol när det får jäsa.

Jag valde att testa den japanska metoden – att dricka gammalt utspottat ris kändes ändå som det mest tilltalande av alla möjliga metoder. Oklart varför.

För att få lite hjälp med själva processen hörde jag av mig till Todd Bellomy, en självutnämnd sakenörd som driver en sakeblogg och har tidigare provat göra sin egen kuchikamizake.

"När jag lär mig om någonting nytt brukar jag börja att försöka ta reda på exakt var det kommer ifrån", berättade han för mig över telefon när vi började snacka om hans egna experiment med spottsake. "Så jag läste på om risets historia i Japan och vad som hände under den här delen av Japans historia som kallas för Jōmonperioden. Människor framställde alkohol innan de hade introducerats för ris. Och jag lärde mig att det har funnits en tradition av att göra alkohol av saliv på flera håll runt om i världen. Det visade sig vara vanligt bland människor som levde under yngre stenåldern."

Traditionellt sett har man framställt den här drycken genom att låta någonting som tuggats jäsa med de naturliga jästpartiklar som finns i luften. Eftersom jag bor i Los Angeles som antagligen har rätt mycket sämre luft än Japan eller Peru för flera tusen år sedan blandade jag även ner lite jäst som sake-experten Todd var vänlig nog att skicka mig. Han insisterade att jag skulle ta hans, då den jäst man kunde hitta i LA tydligen var "äcklig". Med tanke på att jag skulle hälla ner det i en burk med spott skulle det kännas äckligt oavsett, men jag uppskattade hans omtanke.

Det tuggade riset innan det fått jäsa

Han förklarade för mig att jag skulle tugga riset tills det började smaka sött, vilket skulle vara ett tecken på att man börjat producera amylas. Så under loppet av några timmar satt jag hemma och gjorde just det. Efter att ha tuggat på lite ris en stund tog jag en klunk vatten och spottade ner blandningen i burken. Vattnet la jag till för att saken inte skulle bli så pass tjock att den inte gick att dricka (traditionellt gjordes kuchikamizake till en tjock smet som man sedan åt med ätpinnar).

Medan jag satt där och spottade ut ris i en burk började jag fundera på om allt det här bara var världens myt och att Todd bara var så hjälpsam för att han tyckte det vore kul att få mig dricka en burk full med mitt eget spott. I så fall hade jag känt mig så ägd att jag inte ens hade blivit sur.

Efter att jag tuggat färdigt allt mitt ris och lagt till jästen täckte jag burken med lite plastfolie och ställde in den i kylen där den skulle stå och jäsa i två veckor och röras om dagligen.

Min spottsake efter den fått jäsa i två veckor

Innan jag påbörjade mitt experiment trodde jag inte att jag skulle ha några som helst problem med att dricka det. En gång under en utekväll när jag hade det lite knapert delade jag på en stulen slatt med sex kompisar. Men med tiden blev tanken av att hälla i mig denna brygd bara äckligare och äckligare. Varje gång jag öppnade kylskåpsdörren och såg burken vänta där på mig rös jag i hela kroppen.

Jag läste även en artikel om nappflaskor på 1800-talet som dödade bebisar på grund av hur mycket bakterier de ansamlade, vilket gjorde mig rädd att jag skulle råka förgifta mig själv och dö, bara för att någon lurat i mig att dricka mina egna loskor.

Risklumpar filtreras bort (vänster) och den färdiga produkten (höger)

När jag tog ut burken ur kylen efter två veckor kände jag lukten av alkohol och någonting sött, vilket gav mig intensiva kväljningar. Jag hade ingenting att mäta alkoholhalten med, men jag läste på en blogg för HB att om man är väldigt erfaren kan man avgöra styrkan på hur bubblorna ser ut när man skakar burken. Jag hade inget att jämföra med, så jag har ingen aning om bubblorna blev stora (vilket skulle tala för en hög alkoholhalt) eller små (vilket skulle indikera att den var svagare). Men det kom lite bubblor i alla fall, vilket gjorde mig lite mer säker på att det här faktiskt var på riktigt och att det här inte var den största myten någonsin. Todd berättade för mig att han testade sin kuchikamizake i ett labb, och den hade visat sig ha en alkoholhalt på sju procent.

Efter att ha silat min dryck ner i en karaff hällde jag upp lite i ett glas. Jag försökte lugna mina nerver genom att upprepa för mig själv mentalt att exakt all mat och dryck jag stoppar i mig är fullt av mitt eget spott när jag sväljer det.

Det smakade... faktiskt inte så illa. Lite som en väldigt vattnig sake fast mycket surare. Som du ser på bilden ovan var första klunken minst sagt omtumlande, men efter tredje klunken kunde jag fortsätta sippa på den som om det vore vilken drink som helst.

Efter att ha druckit upp hela karaffen var det dock oklart om jag var påverkad. Jag försökte koncentrera mig så pass intensivt för att lista ut om jag kände mig full att jag i slutändan inte kunde reda ut vad jag kände i kroppen överhuvudtaget. Att jag kände någonting var uppenbart, men jag var osäker på om jag var full, trött eller bara hade ångest för att jag precis druckit en karaff full med spott.

Jag tog mig nästan igenom hela burken utan några problem. Men av någon sjuk anledning var det en klunk som plötsligt smakade vitlök, vilket gjorde att jag fick ta en paus i ett par minuter och fokusera på att inte spy rätt ut.

Överlag skulle jag säga att den här upplevelsen kanske inte var värd mödan, med slutprodukten som blev fyra glas med tveksam sprit. Om jag till exempel satt i fängelse eller nåt skulle jag kanske testa det igen. Men i framtiden kommer jag nog fortsätta köpa min sprit från affären.

Mer VICE
Vice kanaler