Berättelsen om Queerhana, Tel Avivs första hbtq-rave

Den här artikeln publicerades ursprungligen av i-D

Året var 2001, samtidigt som konflikten mellan Israel och Palestina pågick för fullt. Queerhana tog form som ett sätt att förena fest med protest, under en tid då rejvscenen sen tidigare inte varit politisk. Grundaren, DJ Bosque Utopiko från Tel Aviv, drog igång den spontana feströrelsen för att ha ett alternativ till den annars dogmatiska och trötta aktivistscenen i landet. Nu har kollektivet släppt en bok och en dokumentär, Queerhana: Utopia Now!, som skildrar det här viktiga kapitlet i queera subkulturers historia i Mellanöstern.

Inspirationen kom ursprungligen från födelsen av Black Laundry på Tel Avivs Prideparad år 2001. Black Laundry var en protestgrupp bestående av hbtq-personer som tillsammans med andra minoritetsgrupper (främst palestinier) jobbade för social rättvisa och solidaritet, samtidigt som de protesterade mot all form av sexuellt förtryck. Queerhana tog deras budskap vidare och bestämde sig för att börja organisera event utanför statens kontroll, det vill säga inte endast under Pride. Deras icke-kommersiella fester anordnades utomhus, i övergivna hus och på offentliga platser, där precis vem som helst var välkommen att komma och festa.

"Samtidigt var det ett väldigt våldsamt klimat, vilket fick mycket uppmärksamhet i media," förklarar Utopiko. "Den palestinska befolkningen var hårt förtryckta av Israels regering. Det var lite av en lågpunkt, för på 90-talet hade det funnits förhoppningar om fred och förändring. Nu pågick den andra intifadan [det andra palestinska upproret mot Israel], så det var bussar som exploderade i våra kvarter, bredvid caféer vi satt på. Det var inte bara något man såg på tv – folk man kände kunde vara [där det exploderade]. Vi hade detta extrema våld precis där vi bodde och vi kände att den politiska situationen var helt galen."

De förhöll sig till filosofen Hakim Beys idé om "Temporary Autonomous Zones", rörelsen Reclaim the Streets och 90-talets klubbscen i New York med sina flashmob-fester de hade på ställen som McDonald's. Queerhana började improvisera fram små öar av anarki på offentliga platser. Tomma fontäner i parker blev till dansgolv, tunnlar blev till rejvlokaler, stängda motorvägar med sina vägarbetsskyltar och stora sandsäckar blev till post-apokalyptiska festområden.

"På den tiden var det massa tunnlar i centrala Tel Aviv som folk mest använde som toaletter. Vi gjorde rent dem och hade fester där, eller så hade vi fester på motorvägen och när snuten kom och föste bort oss gick vi under jorden," berättar Utopiko. "Folk hjälptes åt att bära ljudsystemen och det var som att alla var med på det, ingen stal någonting även fast det var så dyr utrustning."

Resultatet var en osannolik blandning av vad Utopiko beskriver som "queera, punkare, aktivister och hemlösa" som gick ihop för att festa för ett syfte. "När det inte finns säkerhetspersonal och ingen hierarki någonstans beter sig folk annorlunda," menar Utopiko. "Man känner sig annorlunda och tar mer ansvar. Det bidrar till känslan av ett community. När man har en fest på gatan kan vad som helst hända."

Utopiko beskriver sitt klaraste minne av Queerhana från 2006 då Libanonkriget pågick, då det politiska klimatet i Israel var väldigt polariserat. "Det kändes väldigt mycket som 'vi och dom', judar mot araber," säger han. När Queerhana var som mest populärt gjorde en grupp palestinska dragqueens ett uppträdande för en enormt stor publik då de uttryckte sin känsla av förlust, sin personliga och sin nations sorg, från sitt perspektiv som palestinier.

"Många som var där var inte nödvändigtvis så politiska och plötsligt blev alla de här människorna under krigstiden exponerade för denna ofiltrerade röst. Jag minns att jag stod där och fick gåshud, det kändes verkligen som att vi gjorde något speciellt och skapade förändring. På den tiden i staden fanns det bara ett narrativ och en slags energi, hat och hämnd, och det kändes som att vi just då förde samman två så kallade fiender med varandra. Vissa i publiken var inte alls med på noterna, de var inte helt med på att uppträdandet var på arabiska, men många andra fördes samman genom det. Jag blev verkligen rörd och det gav mig en bra känsla både som åskådare och organisatör av eventet. Det kändes spirituellt."

Även fast det under Queerhanas livstid blev några böter, flera klagomål om att det var högljutt och en del bråk med polisen (och att vissa random förbipasserande ropade och kallade dem för kommunister) blev festerna till något mycket större än bara "olagliga rave".

"Det var som en explosion som påverkade folk väldigt starkt. Jag märkte effekterna av det när jag redigerade boken. Jag visste inte om folk skulle vilja hjälpa mig med boken, men när jag började fråga folk fick jag massa personliga uppsatser från människor om hur Queerhana hade påverkat deras liv och deras konst och identitet. Även fast Queerhana var en succé betyder inte det att det på något sätt räddade Israel. Det var inte vårt mål, vi var ödmjuka, vi trodde inte vi skulle rädda Mellanöstern. Många frågade varför det tog slut, men jag tror det levde ut sin livscykel, om det hade fortsatt hade magin försvunnit lite.

Mer från VICE:

Hur en klubb i Georgien kan komma att bli nya Berghain

Världen håller fortfarande tyst om förföljelser av hbtq-personer i Tjetjenien

Foton på dragqueens som rap-battlar i Japan