Varför ville vi döda våra The Sims-karaktärer?

The Sims som kom 2000 är ett av de tv-spel som sålts mest i hela världen. Om du var en av minoriteten som inte spelade The Sims handlar det i alla fall om att man kontrollerar sina karaktärers (eller "simmars") vardagliga liv och deras öden. Du bestämmer om någon ska vara lat och grisig och jobba extra som skådespelare, eller om hen ska vara en affärsmogul och bo i en herrgård med sju sovrum.

Men för de flesta av oss gick spelet ut på att hitta kreativa och extravaganta sätt att mörda våra simmar på.

Ända sedan tv-spel blev en grej från första början har oroade föräldrar och "experter" beskyllt dem för all möjligt som gått snett i samhället. Om ens barn hamnar i bråk i skolan – skyll på tv-spel, inte de hänsynslösa mobbarna som får ditt barn att utagera. The Sims tas oftast inte upp i den här debatten, men vid närmare eftertanke kanske det borde det? Det fanns få andra spel där det var så pass enkelt att mörda en pixlad karaktär.

Och nu när man tänker på den virtuella slakt vi höll på med som barn och ungdomar inser man att det hela är lite obehagligt. Varför ville vi egentligen döda alla stackars simmar?

Min första teori innan jag grävde djupare i det här var att alla helt enkelt tyckte det var kul att mörda simmar. Från att medvetet sätta igång en husbrand från en kokande platta till att orsaka en elrelaterad olyckshändelse i badrummet – döden i The Sims var något komiskt, vilket förmodligen är anledningen till varför vi tyckte om att experimentera med alla olika sätt karaktärerna i spelet kunde avlida på – eller hur?

Tydligen är det inte så, vilket visade sig när jag började komma i kontakt med tidigare Sims-spelare.

Nyligen skrev jag en vag Facebookstatus där jag frågade mina "vänner" om någon av dem hade spelat The Sims hardcore. Till min förvåning fick jag massvis med kommentarer. "Rosebud;!;!;!;!;!;!;!;!" skrev en vän och refererade till det ökända fusket som kunde ge en tusentals "simdaler" (valutan i The Sims universum), där alla semikolon och utropstecken fungerade som en kod för att multiplicera ens 1000 simdaler. En annan vän skrev: "JAG KÄNNER MIG REDO ATT PRATA UT OM DET HÄR."

Det kändes som att jag hade öppnat Pandoras ask för tidigare missbrukare av The Sims. Så jag samlade allihopa och tog med dem till Adam Lobel – speldesigner och specialist på socialpsykologi som för närvarande jobbar på Genèves universitet och är medlem av GEMH (Games for Emotional and Mental Health) i Nederländerna – som undersökte mina intervjuobjekts vittnesmål.

Jag berättade för Adam hur förvånad jag blev över att några jag pratat med inte tyckte om att döda sina simmar, utan i stället ville ta hand om dem och se dem växa. Jag hade själv även en ultra-framgångsrik karaktär som jag tog hand om otroligt väl och skulle bli väldigt ledsen över om hen dog – men ändå ville jag experimentera och se vad som hände om jag tog bort en stege, eller höll en sim inlåst i ett rum för länge.

Adam poängterade att vi måste titta på spelarens motiv, särskilt inom kontexten av ett "sandbox game" utan riktigt slut som The Sims. "Vissa kommer spela The Sims eftersom de älskar att känna sig som omhändertagare," förklarade han. "Andra kanske spelar The Sims för att de gillar att experimentera med saker och göra det förbjudna."

Jag berättade för Adam att min passion för att mörda simmar var i konflikt med min ytterst känsliga personlighet, till exempel kan jag bli deprimerad efter att ha sett en sorglig film. Adam förklarade att The Sims troligtvis var ett sätt för mig att experimentera med en sida av mig själv som var främmande till mina huvudsakliga personlighetsdrag. Med andra ord kanske jag ville bryta mina egna personliga begränsningar – en teori som stämde överens med vad min kompis Will sa, då han menade att han inte nödvändigtvis gillade att tortera sina simmar, utan ville bara se vad som var möjligt inom spelets rammar.

"Jag kom alltid för nära mina små gubbar," berättade han för mig. "Jag gjorde definitivt den där radera-poolstegen-medan-de-simmar-så-att-de-drunknar-grejen, dock. Jag antar att min motivation var att jag ville se hur länge de kunde stå ut med att konstant simma innan de dog. Och se deras nära och käras reaktioner då de ovetandes kommer över liket. Jag brukade också döda simmar för att Döden skulle komma så att en av mina andra simmar som levde skulle kunna förföra honom."

Baserat på mina samtal om The Sims för den här artikeln verkar det finnas flera kopplingar mellan förförelse och mord i spelet. Studenten Lizzi berättade för mig att för henne "gick det alltid åt det ena eller andra hållet."

"Jag hade en riktigt fin ginger-familj och jag älskade dem eftersom att alla matchade med varandra och det handlade definitivt om en slags idealistisk tendens," sa hon. "Sen var andra sidan av myntet total anarki och jag känner att det är ganska skönt för själen att bara fucka allting."

Jag kollade med Adam för att se om allt det här – inklusive mina egna erfarenheter – var normala. Han sa att det alla var bevis på hur spel i allmänhet är en utforskande sfär för vårt psyke. "Det är essensen av filosofin som vi försöker ha när vi studerar fördelarna med gaming," sa han. "Vi försöker se på det som en slags trygg hamn för emotionell utveckling och självupptäckande."

Så det visar sig att om du var en av de många spelarna som dödade sina skapelser under den Stora Sims-eran i början på 2000-talet är chanserna goda ändå för att du inte är en mördare i smyg. Men vem vet vad som hade blivit av dig om det inte vore för The Sims?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i november 2016.

Kristen Cochrane finns på Twitter.