Hur länge klarar man av absolut tystnad innan man blir galen?
Foto: Jørgen Rasmussen
ljudlöst

Hur länge klarar man av absolut tystnad innan man blir galen?

Jag låste in mig i ett ljudisolerat rum och undersökte saken.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark

Jag bor i ett rätt högljutt kvarter så jag kan inte ens föreställa mig att somna utan att höra ljudet av någons skällande hund eller grannens gråtande spädbarn i bakgrunden. Jag vet att folk i småstäder och de som bor på landet inte har några som helst problem med att somna utan den här typen av ljud, men jag är osäker på om jag själv skulle klara av det. Om jag inte hörde ljudet av ambulanser och polisbilar undermedvetet i sömnen, hur skulle jag veta att jag faktiskt sov och inte var död?

Annons

Jag är inte ensam med den här typen av tankar. I experiment med brusreducering har man kommit fram till att det faktiskt kan vara för tyst. Ett ljudisolerat, eller ekofritt, rum på Orfield Laboratory i Minnesota håller för närvarande rekordet i "världens tystaste plats". Det används främst av företag som testar ljudet på nya produkter, men vem som helst får komma dit om man anmäler sig i förväg. Grundaren Steve Orfield hävdar att det längsta någon klarat av att vara inne i rummet är 45 minuter. Han säger att vissa besökare till och med har börjat hallucinera efter bara några minuter i rummet.

Jag ville såklart testa det här för att se om fullständig tystnad faktiskt är outhärdligt, så jag hittade ett annat ekofritt rum, den på Danmarks tekniska universitet, norr om Köpenhamn. Vanligtvis får inte besökare tillträde till rummet, men de bestämde sig för att göra ett undantag för mig (en av fördelarna med att jobba som journalist).

Väl framme på universitetet blev jag välkomnad av ingenjörsassistenten Jørgen Rasmussen som tog med mig till det ljusa och fullständigt tysta rummet. Han hade fått i uppdrag att ta hand om mig under mitt besök. Det första jag jag kände när jag klev in i rummet var en känsla av ro. Aldrig har jag upplevt en så icke-existerande akustik. Det kändes som jag helt plötsligt fått bomull instoppat i öronen. När jag slog ihop mina händer kvävdes ljudet direkt. När jag försökte prata var det som om mina ord sögs in i väggarna, taket och golvet.

Annons

Själva isoleringen består av fluffiga horisontala och vertikala taggar som är där för att hindra ljudet från att eka. Jag hade aldrig sett något liknande. Vad som gjorde det hela ännu mer förvirrande var golvet, som var mjukt och täckt med ett nät, vilket fick mig att känna som om jag svävade i luften.

Rummet förminskar bakgrundsljud med 99,9 procent. Foto av skribenten

Klockan 13 stängde Jørgen den tunga, vadderade dörren bakom mig och jag satte igång stoppuret på min mobil. Innan dörren stängdes påminde han mig om att ringa honom om jag skulle känna att det var obehagligt och ville komma ut – ingen skulle ju höra mig om jag skrek.

Det hade bara gått några sekunder innan jag började oroa mig för att det fanns en risk att jag skulle bli galen här inne. Jag försökte skaka av mig tanken och bestämde mig för att försöka göra det bästa av tystnaden. Jag föreställde mig att jag var en astronaut i rymden som blivit ditskickad på ett viktigt uppdrag. Men efter att ha gett mig på att moonwalka en stund blev jag distraherad av vad som lät som ett brandalarm någonstans långt borta. Jag visste att det var omöjligt. Det hade gått en minut och redan hade min hjärna börjat spela spratt med mig.

En stund senare försvann ljudet av alarmet, och i stället började jag höra min puls dunka. Jag insåg att det enda sättet för mig att inte tappa det fullständigt var att prata med mig själv. Jag beskrev kläderna jag hade på mig högt för mig själv så jag skulle slippa höra ljudet av mitt eget blod, men det fick mig inte alls att slappna av.

Annons

Nästa ljud jag började höra kom från min nacke. Så fort jag vred på huvudet hörde jag någonting som lät lite som att någon krossade en chipspåse. Jag förflyttade mig till mitten av rummet och la mig ner på golvet, vilket nog var det sämsta jag kunde ha gjort i det här läget. På golvet kände jag mig obehagligt hög, som om jag svävade i en enorm, starkt upplyst container. Min mobil upplyste mig om att det inte hade gått mer än sex minuter.

Jag tänkte att om jag inte kunde få min kropp att sluta göra så många läten var det nog bäst att bara acceptera det och aktivt göra mina egna läten, så jag försökte nynna med till min kropps olika rytmer och ljud. Om det första tecknet på att man blivit galen är att man pratar med sig själv måste det andra tecknet vara att man beatboxar till ljudet av sitt eget hjärta.

Någon gång under de följande 20 minuterna slogs jag av tanken att jag kanske skulle klara mig längre i rummet om jag somnade. Jag ringde Jørgen och frågade om han kunde släcka alla lampor – ännu en dålig idé. Utan ljus eller något konkret att fästa blicken på förlorade jag all känsla för var jag befann mig någonstans. Jag väntade på att mina ögon gradvis skulle vänja sig vid mörkret, men det hände aldrig.

Trots att det var extremt obehagligt att varken kunna se eller höra någonting valde jag att stanna kvar. Efter att ha varit där inne i 40 minuter testade jag att skrika för att se om någon skulle komma inrusande, men ingen kom.

Några minuter senare började jag känna mig väldigt snurrig och fumlade efter min mobil. Mina händer var så svettiga att fingeravtrycksläsaren inte kände igen mig, så jag fick inte åtkomst till att kunna ringa. Paniken började växa inom mig och jag slog in fel pinkod tre gånger innan jag till slut lyckades låsa upp den. Jag blev så upphetsad över att ha låst upp telefonen att jag nästan tappade den. Rädslan jag kände i det ögonblicket, när jag nästan tappade min enda väg ut från det här svarta, ljudlösa tomrummet, var all motivation jag behövde för att avsluta experimentet. Jag ringde Jørgen och bad honom släppa ut mig.

Jag kände mig såklart lite fånig när lamporna tändes och han kom in för att rädda mig. Jag hade haft förhoppningar om att kunna hålla ut i flera timmar, att jag skulle kunna besegra tystnaden och komma ut som en vinnare. Det blev inte så. När jag äntligen kom ut ur rummet var det som att kliva in på ett rave – min hörsel attackerades av allt bakgrundsljud som vi normalt sett inte lägger märke till och som nu plötsligt strömmade in i mina öron.

Jag hade lyckats stanna i rummet i 48 minuter. Jag skulle vilja tro att om jag inte hade släckt lamporna hade jag kanske kunnat vara kvar lite längre. Men i slutändan lät tystnaden lite för mycket för mig.