Är Norge på väg att revolutionera Skandinaviens restriktiva drogpolitik?

Hittills har Norge varit fastlåst i sin konservativa drogpolitik, precis som Sverige. Men nu ser det ut att ändras i en plötslig och överraskande politisk vändning.

|
aug 7 2018, 4:17pm

Photo: Arman Zhenikeyev / Alamy Stock Photo

En version av den här artikeln publicerades ursprungligen av drugfoundation.org.nz

På morgonen den 5 oktober 2016 satte norrmännen müslin i halsen. I en artikel i tidningen Dagbladet meddelade hälsoministern Bent Høie, från det konservativa regeringspartiet Höyre, en fullständig omsvängning av narkotikapolitiken: Norge borde lämna sin alltför hårt bestraffande narkotikapolitik till något som liknar den portugisiska modellen som avkriminaliserat bruk.

Beskedet kom som en blixt från klar himmel, eftersom Høie och Norges högerregering inte hade visat några tecken på att vika av kursen från den kompromisslösa narkotikapolitiken som varit typisk för de nordiska länderna.

I artikeln, med rubriken "Hjelp, ikke straff, narkotikabrukere", medgav Høie att de 48 miljoner norska kronorna som norrmännen betalat ut i böter för narkotikainnehav de senaste fem åren var "skadliga och meningslösa" och har gjort mer skada än nytta, för både människor som brukar droger och för samhället. Inspirerad av situationen i Portugal, deklarerade Høie att narkotikamissbruk borde vara en fråga för hälso- och sjukvården. Inte rättssystemet.

Høies U-sväng startade en rörelse av förändring som kunde sluta med Norge blir ett av de fåtal länder som avkriminaliserar innehav av droger.

Innan Dagbladet-artikeln stöttade endast Miljöpartiet De Grønne och det liberala partiet Venstre en politik för avkriminalisering. Men inför förra årets val stödde sju av de nio huvudpartierna Høies avsikt, ivriga att hoppa på drogreforms-bandvagnen. I december röstade riksdags hälsokommitté för att förbereda en reform där "ansvaret för samhällets reaktion på användningen och innehav av olagliga droger överförs från rättsväsendet till hälso- och sjukvården".

Utskottet utsåg en arbetsgrupp med mandat att undersöka hur man bäst kan skifta drogbruk från en kriminell fråga till en hälsofråga och särskilt utvärdera om den portugisiska modellen är lämplig för Norge. Gruppen, som leds av en av landets huvudåklagare och består av personer från brukarföreningar och från hälso- och sjukvården, ska lämna sin rapport i december 2019. Legalisering däremot, ligger inte på bordet som ett alternativ.

Närmandet mot en avkriminalisering är en stor sak för Norge. Men samtidigt som världen tittar på, kan det också visa sig bli en modern lektion i hur en drogreform kan genomföras. Kanske kan Norge också inspirera andra länder att följa samma väg och överge sina gamla trötta krig mot droger.

Drogbruket i Norge är lågt enligt statens egna statistik. Men i undersökningar bland klubbesökare och genom avloppsanalyser i Oslo har man funnit högre nivåer av bruk av MDMA, amfetamin och metamfetamin än förväntat.

Norge är ett av de rikaste länderna på planeten. De har en av världens högsta levnadsstandarder för sina 5 miljoner medborgare och ett välfungerande välfärds- och hälsosystem, vilket gör det ännu mer överraskande att de har ett av de mest repressiva narkotikapolitiska systemen och en av de högsta narkotikadödsgraden i Europa. Det är denna motsägelse, tror experter, som har lett till Norges tvärvändning.

Norge är, precis som Sverige, ett av endast en handfull länder där narkotikabruk, snarare än bara innehav, är ett brott. Precis som i Sverige kan polisen stoppa folk och söka efter droger på dem eller i deras hem, om det så bara finns en liten misstanke om narkotikabruk. Misstänkta som verkar berusade kan anhållas och tvingas att urinera under observation. Att pissa positivt kan leda till böter på upp till 10 000 kronor, indraget körkort och, för föräldrar, inblandning från socialtjänsten. Användningen av narkotikahundar och "urin-kontrakt" för tonåringar som åkt fast för att ha rökt cannabis har också orsakat kontroverser i Norge.

Mest omtvistat är hur landets 12 000 injektionsbrukare har behandlats. Trots att det finns bestämmelser om substitutionsbehandling, säkrare injektionsanläggningar och utdelning av motgiftet naloxon, dör brukarna fortfarande i en oroväckande takt. Norge har den tredje högsta narkotikadödligheten per capita i Europa. Efter Sverige och Estland, där cirka 250 personer dör varje år.

Aktivister säger att detta beror på att landets mest utsatta narkotikabrukare existerar i stor utsträckning utanför det välrenommerade hälso- och välfärdssystemet. De säger att de mest synliga narkotikabrukarna arresteras och bötfälls som ett enkelt sätt för polisen att snygga till statistiken för lösta brott.

"Vi har ett bra välfärds- och hälsosystem, men droganvändare är inte önskade i det systemet", säger Arild Knutsen, chef för den norska föreningen för human drogpolitik, en av de mest outtröttliga och respekterade förkämparna för brukares rättigheter i Norge. "Du kan komma till ett sjukhus vid behov – om du inte är brukare. Du kan få hjälp med din psykiska hälsa – om du inte är brukare."

Det är dessa policys och deras stigmatiserande effekter som i slutändan skapade en så bestämd och framgångsrik kampanj för reformer i Norge. Frågan är, hur uppnådde en grupp icke-statliga organisationer detta i ett land som få gissade skulle bli Portugal 2.0?

"Det fanns i ett ögonblick en verklig möjlighet till förändring som kom av flera faktorer - Norges höga narkotikadödlighet, flytten av FN-organ till förmån för reformer och en växande bevisbas från länder som redan har avkriminaliserat. Icke-statliga organisationer lyckades greppa detta på ett briljant sätt", säger Steve Rolles, chef vid den internationella narkotikapolitiska tankesmedjan Transform.

De flesta observatörer är överens om att Norges brukarföreningar och har vunnit stor respekt bland allmänheten och politikerna för att hjälpa marginaliserade narkotikabrukare och har därför blivit en viktig röst i debatten. Knutsen är till exempel ingen offentlig outsider för att han står upp för heroinbrukare. Han utsågs till årets medborgare av läsarna till den största tidningen i Oslo och vann Amnesty Norges årliga pris 2014. Men Rolles säger att en organisation spelat en central roll för att övertala regeringen och allmänheten att ompröva narkotikaproblemet. Association for Safer Drug Policies (ASDP), grundades i början av 2016 och lyckades konvertera Høie på rekordtid.

"De är begåvade, professionella och passionerade. De bedriver politik och påverkansarbete med erfarenheter från hela världen och har skapat en mycket effektiv kampanj som levererat på mindre än två år", säger Rolles. "Jag antar att det hjälper att Norge är ett litet land, så det är kanske lättare att göra avtryck. Men ändå har många internationella reformgrupper som de hävdar ha lärt sig från säkert lära sig mycket mer av dem."

Association for Safer Drug Policies (ASDP) direktör Ina Roll Spinnangr.

Ina Roll Spinnangr, den 37-årige ASDP-direktören, påpekade tidigare i år att "medan det redan fanns några aktiva brukarorganisationer, var det vissa akademiker och äldre organisationer med rötter i nykerhetsrörelsen som dominerade debatten, och det fanns ett behov för en ny förening som kan omfamna fler röster från alla samhällsskikt".

Spinnangr arbetade inom kommunikation och marknadsföring för olika företag innan hon blev involverad i politiken eftersom hon ville förbättra psykisk hälso- och barnomsorgssystem. Hon hjälpte till att inrätta ASDP efter att ha blivit desillusionerad med hur "politik som skulle skydda de utsatta från skador, faktiskt ökade deras problem och skador från drogbruk".

Jag frågade henne hur hon lyckades omvandla ASDP till en så stor influencer.

"Under de senaste åren har vår organisation och några andra framträdande röster gjort narkotikapolitiska reformer till ett omtalat ämne i media", sa hon. "Vi har ändrat uppfattningen om frågan, från periferi till mainstream. Samtidigt tror vi att vi lyckats omformulera debatten från att vara en fråga om frihet till en om skadeförebyggande."

En av Spinnangrs främsta budskap var att systemet i huvudsak använde en slägga för att knäcka en nöt.

"Vi ville uppmärksamma allmänheten om att alla människor inte är utsatta. Att medan den nuvarande politiken kan avskräcka mindre utsatta individer från att bruka, gör det faktiskt mer skada än nytta för den verkligt utsatta minoriteten. I ett land som har en av Europas högsta narkotikadödlighet är detta ett starkt budskap."

Det som är unikt är hur snabbt hon lyckades övertyga Høie. Hur gick det till?

"När det gäller hälsoministern verkar han ha haft en personlig uppenbarelse vid något tillfälle. I vilken utsträckning vi direkt påverkat honom är oklart, men han använder nu exakt samma argument för avkriminalisering som vi skulle använda mot honom när han motsatte sig det. Framstegen skulle tagit mycket längre tid om hälsoministern inte ändrat sig."

I Norge har reaktionen i media varit mycket positiv till omarbetningen av narkotikareformen. Flera av de största nationella tidningarna har tagit en stark ställning för, med några som även förespråkar legalisering. Men trots hur säkra människor än är på att regeringen kommer att vända narkotikapolitiken, finns det fortfarande oro för att förslagen kan bli urvattnade eftersom alla inte är sålda på tanken om avkriminalisering. De största motståndarna är Narkotikapolisföreningen och det kristna konservativa partiet, såväl som några icke-statliga organisationer som är baserade inom nykterhetsrörelsen. Det är dock polisen som utgör det största hindret för en avkriminalisering i portugisisk stil.

Bård Dyrdal, en senior kriminalare i Oslo, bildade den skandinaviska grenen av LEAP (Law Enforcement Action Partnership), ett globalt nätverk av personer som jobbar med brottsbekämpning som motsätter sig kriget mot drogerna. Han säger att den nuvarande strategin inte fungerar: "Vi jagar människor runt om i staden, konfiskerar deras droger och de skaffar mer droger. Det är ingen lösning."

Men han har mött en vägg av motstånd från sina kollegor. Han grundade LEAP Scandinavia i fjol med full vetskap om att det skulle innebära att han aldrig skulle bli befordrad igen. Hittills har han samlat 20 poliser för att vara en del av LEAP, men bara han och en annan har varit villiga att avslöja sina identiteter.

"Den nationella polischefen har varit mycket tydlig med att han är emot avkriminalisering och de som inte håller med måste förbli tysta. Det är inte förvånande att polisen är emot reformer, eftersom polisen inte gillar de som tar bort deras makt" säger han. "Narkotikalagarna är ett kraftfullt verktyg och öppnar alla möjliga möjligheter för oss. Om vi vill kontrollera dig för något, är misstanke om droger ett sätt att genomsöka dig och ditt hem. Om vi går in i ett hus och det finns cannabis på bordet kan vi arrestera alla som är där som misstänkta för att ha brukat det."

Ett av de viktigaste resultaten för många politiker kommer att vara dominoeffekten som avkriminaliseringen kommer att ha på hur myndigheter, institutioner och allmänheten ser på narkotikabrukare. Att luttra upp tabuer är också en stor del av detta för Dyrdal. "Jag tror att avkriminalisering är en start, inte ett slut", säger han. "Det viktigaste är att det kommer att förändra människors tankesätt. Om du tar bort bestraffningen, tar du också bort stigmat."

Kanske kommer polisen att vara mindre av ett hinder för meningsfulla reformer än vad folk tror. Dyrdal säger att sedan polisen fick tillgång till Naloxon, motgiftet mot överdoser, har deras attityd till drogbrukare förbättrats: "Polisen lever inte i en bubbla, vi kan tänka om. Vi har kommit långt ifrån hur vi brukade behandla människor som ‘pundare’”.

Polisens exakta roll i ett eventuellt nytt system, som beslutas av arbetsgruppen, kommer att vara nyckeln till framgång eller misslyckande, säger John Melhus, en drogrättreformator från Norge som har arbetat många år i Nederländerna: "Det är viktigt att polisen inte fortsätter att förfölja och fängsla droganvändare för att överföra dem till hälsovårdsmyndigheterna. Det kommer att innebära att vi fortsätter att ha samma problem – vi kan fortfarande inte tala öppet om droger och den offentliga debatten kommer fortfarande begränsas av rädsla."

Melhus, som beskriver Høie som en "mycket engagerad och hårt arbetande minister", föreslår att Norge skulle kunna lära sig från Nederländerna, där brukarrum har minskat dödsfall och synlig narkotikamissbruk på gatorna: "De har också en annan 'policy', och det är att de inte låter polisen störa droganvändare – något som enligt min mening möjliggör en mer allmän debatt om droger, vilket i sin tur leder till praktiska lösningar."

Vad som är fascinerande med det som händer i Norge är att det sker vid en tidpunkt när drogpolitiska reformer står stilla på den globala agendan, ännu mer än hur det var för Portugal 2001 och nu i USA och Kanada.

Det är en lång väg att gå innan förändring kommer ske i Norge, men Spinnangr förblir övertygad om att Skandinaviens narkotikapolitik kan förändras.

"Det är mycket troligt att Norge kommer att se en portugisisk typ av avkriminalisering av bruk, inköp och innehav av mindre mängder runt 2021/22," sade hon till mig.

Men Norge räcker inte. Spinnangrs nästa mål skulle kunna vara Sverige.

"Sverige behöver ett effektivt community för att förespråka förändringar i narkotikapolitiken", sa hon tidigare i år. "För närvarande finns det inga riktiga organisationer som behandlar frågor om progressiva narkotikapolitiska reformer i Sverige. Vi tror att vi kan etablera en sådan grupp, och vi planerar ett evenemang om avkriminalisering i Stockholm. Men vi behöver all hjälp vi kan få, många fler medlemmar och mer resurser för att lyckas."

Skribenten @Narcomania finns på Twitter

Den här artikeln publierades ursprungligen på VICE UK.

Mer VICE
Vice kanaler