Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.
Australiens tidigare miljöminister Greg Hunt kallade en gång vildkatter för “tsunamis av våld och död” och hävdade att de dödar fyra miljoner inhemska fåglar, reptiler och insekter varje natt. Den siffran får det att låta lite som att landet skulle få slut på sin fauna inom loppet av en vecka. Riktigt så illa är det inte, men det finns i alla fall inga tvivel om att katter käkar upp mycket av landets djurliv. Så pass mycket att man nu bestämt att två miljoner katter dödas till och med år 2020.
Videos by VICE
Planen har kritiserats av djurvänner och veganer som Morrissey och Birgitte Bardot. På andra sidan av spektrumet finns det en del fanatiska miljöaktivister som knappt kan bärga sig. Där har vi männen som dödar katter.
De är miljövårdare som av olika anledningar föredrar de direkta åtgärder framför statens ingripande. De lever på olika platser i Australien, men under anonymitet gick de med på att prata om sina kattmördarvanor. Visserligen är de alla motiverade att skydda landets djur och natur, men deras berättelser och metoder visar sig alla var lite annorlunda. Det här är vad de hade att säga.
Lewis
Arbetare och fågelskådare
När jag var ungefär tio år gick jag under huset och såg min pappa dränka en katt. Jag visste redan att han fångade katter och höll dem i burar i trädgården, men det var första gången jag såg honom föra ner buren i en soptunna full med vatten. Jag frågade honom vad han gjorde och han berättade direkt vad det var han gjorde med katterna och resonemanget bakom det. Han sa att drunkning tydligen var det mest fridfulla sättet. Jag hade redan haft en fågel som husdjur, en liten dvärgpapegoja, som hade dödats av grannens katt, så jag fattade typ.
Jag började fågelskåda när jag var runt 14. Pappa brukade få betalt av nationalparker för att genomföra studier på migrerande fåglar och jag brukade följa med honom. Jag blev beroende av att försöka identifiera olika fågelarter och jag blev helt inne på att sammanställa listor varje månad över alla arter jag sett. Nu är jag 29 och jag är fortfarande en aktiv fågelskådare.
Jag var nog 14 när jag började ta kol på katter här och var. Man fångar dem, kastar ner buren i tunnan, stänger locket, väntar tio minuter, tar ut katten, virar in den i en svart sopsäck och slänger den i soptunnan. Man stänger locket så man inte behöver se på katten medan den drunknar och så, för man är ju inte helt sjuk, man bara släpper ner den i mörkret och väntar lite.
I det första huset jag bodde i dödade min pappa och jag kanske tio katter, vilket mest var grannarnas men ingen sa något. Att göra det i en soptunna är definitivt det enklaste sättet och drar inte alltför mycket uppmärksamet. Man vill inte att katten ska skrika, särskilt om man inte är säker på vad man gör. Man vill inte heller behöva städa upp röran efteråt, man vill bara få det gjort och göra sig av med kroppen.
Det är inte att jag är helt känslokall inför att döda. Det är inte kul att göra alls. Jag har hållit det för mig själv i åratal och bara nyligen börjat berätta om det för nära vänner. Det är inte ett rykte man vill ha runt sig.
Det låter ganska barbariskt, men jag ser det som att deras ägare inte bryr sig tillräckligt om dem för att hålla dem inomhus på natten, så katterna går bara ut på massakrerar. Folk tycker man är grym, som en seriemördare som börjar med att döda djur innan de går vidare till människor, men så är det inte alls. Om katterna är ute på nätterna tar inte ägaren ansvar och då behöver man ta itu med [katten]. Deras katt skulle lika gärna kunna bli påkörd av en bil, och om de blev påkörda skulle konsekvensen vara densamma. Så tänker jag på saken. Man gör bara vad de skulle ha gjort på katthemmet.
Steve
Naturvårdare och fågelskådare
Jag dödade min första katt när jag var 14. Det började med ett intresse för fåglar från väldigt ung ålder och har varit mitt livs passion sen dess. I och med att jag blev äldre blev jag mer involverad i att skydda fåglar. Nu är jag 66, men till och med i tonåren kunde jag se katternas inverkan på inhemska arter.
Jag tillbringade drygt 25 år som frivillig naturvårdare, så jag såg direkt hur katterna påverkade [miljön]. Under hela min tid som djurvårdare såg jag aldrig en enda fågel eller reptil överleva en katts bett eller klössår. Vid ett tillfälle tog jag hand om över 100 djur i månaden. Och tyvärr innebär en stor del av naturvårdaryrket att man avslutar djurs lidande, vare sig orsaken är från en kattattack, hundattack eller ett motorfordon.
Jag har inga samvetskval över att döda förvildade katter så humant som möjligt, men jag känner att det är svårt att märka skillnad på förvildade katter och husdjurskatter. Det är inte något jag tycker om att göra, men för varenda en jag har avlivat tittade jag bara på antalet inhemska djur jag potentiellt räddade. Och i många fall skulle jag föredra att vidta aggressiva åtgärder mot ägarna.
Jag håller inte räkning på hur många katter jag dödat. Men på 80-talet gjorde jag en lång resa runt Australien och det var givet att katter kom fram till ens läger. Ökenområden hade ett högst förvånande antal förvildade katter. En kväll sköt jag sju stycken utan att gå ifrån lägerelden.
Jag har alltid använt pistolen. Jag rekommenderar inte det för alla, för det är inte många som är bra på att skjuta, medan jag själv alltid siktat rätt bra. Lockbeten är inte pålitliga alls, eftersom det finns många olika djur som också kan gå efter betet. Det är bättre än inget, men man får en del olyckor också.
Jag känner folk som dränker katter och jag känner folk som gasar ihjäl katterna med avgasröret på bilar. Det är snabbare än att låta dem lida. Det är en individuell sak och det finns olika sätt att göra det på. Det handlar om att använda sig av den mest humana metoden som finns till hands i stunden.
Jag är för denna typ av dödande och jag är för starkare lagar när det kommer till oansvarigt ägarskap av husdjur. Folk som dödar katter kan bli åtalade för djurplågeri, medan kattägare själva som [indirekt] dödar ett flertal inhemska arter nästan är helt bortom lagens händer. Jag äger ingen pistol längre och dödar inte katter nu. Jag vill inte ha en konfrontation från kattlobbyn. Det får jag ju ändå, men jag vill inte göra dem ännu argare.
Terry
Handelsman och tidigare ägare av ankor
Jag har bara dödat en katt en gång. Det började när jag köpte två små indiska löpankungar som var superklumpiga och ofarliga. De levde inomhus med oss i två månader, tills de blev tillräckligt stora för att överleva ensamma. Jag uppfostrade dem som om de vore mina barn och när jag såg dem frodas och stappla runt i min trädgård började jag märka hur många katter det var som bodde på min gata och hur ofta de smög runt i min trädgård.
Jag byggde en sex gånger sex meter stor inhägnad för ankorna och när det blev kväll stängde jag in dem där. Men en kväll när jag lyfte in dem i buren märkte jag att en katt låg där och väntade. Då bestämde jag mig för att gå online och beställa en fälla. Jag visste i princip inget om att döda katter, men inom kort hittade jag en fälla för pungråttor för 60 dollar som jag beställde och placerade utanför mitt hus. Jag värmde upp en burk sardiner i mikron, la den i fällan och satte den utanför mitt fönster så att jag skulle vara den första som hörde den.
När mörkret föll hörde jag fällan smälla igen, vilket följdes av en katts fräsande och jamanden. När jag gick utomhus la jag märke till några människor på gatan med ficklampor och jag hörde dem ropa efter katten. Den hade ett lila halsband och en bjällra. Vid det laget tänkte jag att det var för sent för återvändo, så jag tog den runt kröken till bäcken bakom mitt hus. Jag tänkte att dränka den skulle vara det mest fridfulla sättet för den att dö, så jag bara kastade ner hela fällan i bäcken.
Det var lite läbbigt. Jag hade aldrig dränkt ett djur förut, så jag var inte säker på hur länge jag skulle lämna den där. Jag bara väntade på att alla bubblor skulle sluta. När jag drog ut den var katten död, helt livlös. Jag började gräva ett hål och begravde den.
Det var definitivt konstigt att veta att jag tagit livet av djuret och att den bara stirrade tillbaka på mig med stela, skoningslösa ögon. Det var inte någon njutning i det. Jag antar att jag fick ett adrenalinrus, men det var mer av rädslan över att åka fast. Innan hade det funnits en viss känsla av spänning, lite som med jakt, när man lägger ut fällor och beten och tänker på att fånga någonting. Men att faktiskt ha dödat någonting var en helt annan känsla.
Min ursprungliga plan var att gå bärsärkargång på alla kvarterets katter, men sen började man dela ut flygblad där man efterlyste katten. Tjejerna som jag bodde med listade ut att jag hade mördat den här katten, och att det var någons husdjur, och de satte stopp på det. I slutändan var mina personliga relationer viktigare än att utrota fler katter i området.
Jag är en ganska normal person. Jag har inte så mycket ilska eller ondska i mig, så jag sörjde lite för katten och tyckte synd om den. Men det var något jag kände att jag var tvungen att göra för att skydda ankorna. Jag skulle lätt göra det igen om jag var i en liknande situation. Jag antar att jag är en sån person som är kapabel att mörda en mördare när det kommer till något som jag verkligen bryr mig om.
Ankorna började till slut gå runt fritt vid bäcken bakom vårt hus. De kom tillbaka för mat då och då, men till slut kunde de ta hand om sig själva helt och hållet. Jag lät dem gå och jag tror de fick egna ungar.
Nat Kassel finns på Twitter.
Mer om djur på VICE:
10 frågor du alltid velat fråga en tjurfäktare
Fiskar blir dubbelköniga när folk spolar ner p-piller i toan