FYI.

This story is over 5 years old.

Kultur

Nu finns det en film om människorna som utövar jedi-religionen på riktigt

En intervju med regissören av dokumentären 'American Jedi' som handlar om personer som definierar sig som jedi IRL.
Stillbild från Star Wars: The Last Jedi. Lucasfilm/Disney, 2017.

Andlighet har alltid varit ett stort inslag i Star Wars-universumet, från Han Solo som 1977 avfärdade "the force" som en påhittad religion, till organiserade versioner av jediordern i Rogue One från 2016 och den senaste The Last Jedi.

Trots att det är helt fiktivt har jediism nu sipprat ut i den riktiga världen. En undersökning i Australien från 2001 fann att över 70 000 australiensare identifierade sig religiöst som jediriddare, och samma år huserade Kanada cirka 20 000 anhängare. Det är inte orimligt att du nu antar att det bara måste ha rört sig om ett gäng organiserade troll, typ som väljarna som tyckte Deez Nuts var den mest lämpliga kandidaten att bli USA:s president, men faktum är att jediism är ett högst verkligt fenomen, dock möjligen något mindre än vad undersökningen i Australien och Kanada antyder. Och de som identifierar sig som jedi är seriösa med det, vilket dokumenteras i den nya dokumentären American Jedi som finns att se via iTunes.

Annons

Dokumentären följer tre blivande amerikanska jedi medan de lever sina liv efter rörelsens doktriner. De här är alltså inga vanliga fans eller cosplayare som försöker ta sitt nörderi till nästa nivå. Man förstår genast att deras tro på jediism är del av en djupare livsåskådning och ett sökande efter svar och en känsla av tillhörighet.

Regissören av American Jedi, Laurent Malaquais, har erfarenhet av att jobba med intensiva rörelser som uppkommit ur popkulturella verk, då han även regisserat Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony. Precis som med bronies och andra typer av religiösa samfund har jediism en hel del problematiska inslag. Majoriteten av ledarna är män, och det minst sagt på sin plats om de lärde sig ett och annat om systematisk sexism och sexuellt våld, med tanke på hur de beter sig mot kvinnliga jedi. Och en av dokumentärens huvudkaraktärer, Opie Macleod, letade efter svar som nynazist innan han bestämde sig för att försöka hitta sig själv med hjälp av jediism.

Filmen har några scener där man inte kan göra annat än att skratta, även om det är för man känner sig obekväm. En IRL-version av en sith, som är menad att efterlikna Star Wars antagonister såsom Darth Vader och kejsaren, förstör till exempel Opies liv genom att få hans äktenskap att falla samman. Vi träffade regissören Malaquias för att snacka om jediism, religion, och vad det är som är så speciellt med popkulturella subkulturer.

Annons

VICE: Hur var det för dig att gräva dig in i den här uppenbarligen verkliga religionen?
Laurent Malaquais: Jag hade precis avlsutat Bronies. Jag hade trott att det var ett skämt innan jag blev inblandad i det. När jag sen skulle göra den här filmen hade jag en liknande inställning, bara för att sen inse att det är publiken som inte fattar att det faktiskt är på riktigt, och att de här människorna är precis som du och jag. De flesta av dem växer upp med religion, och sen börjar de känna att en viss tv-serie eller films filosofi uppfyller det behovet hos dem. Man får respekt för de här människorna som skapar sin egen känsla av andlighet och religion.

Hur skiljer det sig att tro på jediism jämfört med en mer traditionell religion? Är det bara att det är nyare?
Ja, var inte allt som Jesus gjorde bara dåtidens popkultur? Han var det mest spännande som fanns just då. Han var motkulturen.

När bestämde du dig för att du ville börja leta efter dessa jedi IRL?
Jag växte upp med religion. Mina föräldrar är franska hippies som flyttade till San Fransisco, och jag uppfostrades som i en slags spirituell mataffär. Man kunde gå och shoppa lite Gud beroende på vilken kris det var man gick igenom. I mitt liv har jag alltid letat efter en känsla av mening. Vad är min raison d'être? Och jag har svårt för att tro på en dogmatisk religion som exkluderar människor. Efter jag gjorde Bronies var jag helt förbluffad – inom deras tro kallas det för "the elements of harmony" – över hur de använde dessa principer för att förbättra sina liv och känna att de är del av någonting större än de själva, vilket i det fallet är samhörighet.

Annons

När jag av ren slump stötte på jediism tänkte jag, Det här är så löjligt! Och sen tänkte jag, Fast vem gillar inte en jedi? Det är inte ett lika stort steg som att bli en brony. Det är ju en jedi! De är krigare. De söker efter en spirituell sanning, och de är spännande.

Något som jag förväntade mig (jag är själv världens Star Wars-fan) var att alla skulle vara hardcore-fans av filmerna, så jag blev förvånad över hur lite alla egentligen pratade om dem. Hur pass stor har rörelsen blivit som något separerat från filmerna?
Ganska stor skulle jag säga. Opie och många andra jedi skriver sin egen andliga och filosofiska doktrin baserad på det här. Jag skulle säga att rörelsen har utvecklats [bortom filmerna], men samtidigt kommer allt tillbaka till jedikoden om man börjar titta närmare på det. Så folk har sina egna sätt att se på det, och de har tolkat det på ett sätt som funkar för dem, men när folk börjar diskutera saken, vilket de gör, kommer de alltid tillbaka till jedikoden. De har gjort om den lite, utsmyckat den. Men rörelsen kommer för alltid vara förankrad i den koden.

I Rogue One (2016) spelar Donnie Yen karaktären Chirrut Imwea, en krigarmunk som tror på kraften. Han är en av hela filmseriens mest uppenbart religiösa karaktärer, trots att han tekniskt sett inte är en jedi. Foto via Lucasfilm/Disney, 2016.

En av de roligaste sakerna med Star Wars är hur de skildrar olika extrema sidor. Det finns ljuset och mörkret, inget annat, inget mittemellan. Antingen är man god eller ond. Kände du att det var lika svart eller vit med människorna du träffade?
Både ja och nej. Det är som ett spektrum. Man pratar om "the gray jedi", så det är inte helt svart eller vitt. Det beror på vilken ålder de är och hur pass andligt utvecklade människor är. Flera jedi i Chicago snackade om att man ska acceptera sina inre konflikter, vilket handlar om att ta itu med den mörka sidan. Om man inte uppmärksammar den och accepterar några av ens mörkare känslor kommer det leda en över på den mörka sidan, vilket kommer leda till att man blir en negativ person. Men de uppmärksammar även tanken av en sith. För jedi är ens community väldigt viktigt, medan en sith är väldigt självcentrerad. Det är deras sätt att förbättra världen; de existerar för det som är bra för dem. Det som är bra för dem är bra för alla andra. Jedi, å andra sidan, tänker att det som är bra för ens community är bra för en själv.

Annons

De är uppenbarligen excentriska människor, utanför det som är mainstream. En av de saker som jag beundrade med hur du gjorde filmen var att du inte spelade på det. Du hånade dem inte. Du sparkar inte neråt. Har det alltid varit planen, att gå in i det här och se det som en legitim religion, eller var det ett resultat av att umgås med dem?
Det är en intressant fråga. Först var de försiktiga mot folk som ville göra en film om dem, och de hade fått den förfrågan många gånger. Journalister skriver artiklar om dem, och de kände att de inte blev skildrade på sättet de ville. Och de frågade mig om jag skulle göra det hela till ett skämt. Men för mig var det inget skämt i vad de gjorde, eftersom de var 100 procent seriösa.

Allt de säger är samma saker som du och jag tror på. Det är bara att det är inklätt i ett popkulturellt lager av världens mest framgångsrika film. För mig har det var mycket mer intressant att bara utforska det. Låt oss ge dem en röst och se hur det faktiskt ser ut.

Du intervjuar även en rad experter och personer som tror på mainstream-religioner. Fick du uppfattningen att de människorna legitimiserade jediism? Hade du med dem för att få lite mer cyniska tittare att förstå?
Det var inte min tanke. Jag tänkte att jag ville ge det hela lite kött på benen, lite historia. Om människor vill kritisera dem, ta bort deras legitimitet och hata är jag fine med det. Det är helt okej. Allt jag vill göra är att säga, Det här är dess ursprung, det skapades inte ur tomma luften, man skapade det inte för att man tittat på en film tusentals gånger.

Annons

Du kan fortfarande tycka det är dumt, precis som du kan tycka att vilken religion som helst är dum. Det är rimligt. Men du borde veta vilka det är du kallar dumma och var religionen kommer från.

Filmen tar upp en hel del tunga grejer. Hur viktigt var det för narrativet?
Opie hade en del riktiga problem. Han lät en sith ligga med sin fru. Att vara otrogen i ett äktenskap, den känslan av svek och speciellt på den nivån, folk kan ta livet av sig. Perris blev våldtagen i militären av personer från sin egen pluton – de här kvinnorna som är ute i strid kallas för "gående madrasser". För henne att åka ut och krig för att försöka tjäna sitt land och vara patriotisk, och sen bli behandlad så – en del kommer inte tillbaka från något sånt. Och sen har vi en som är beroende av droger som hade kunnat dö. Man får säga vad man vill, men jag ser det här är som något väldigt stort som har fått dem att kunna växa och se hopp och ljus och bli bättre människor.

Vilken var din roll som filmskapare när de här tyngre, mörkare problemen kom upp, som Opies historia av nynazism?
Min far och större delen av hans familj dog i Auschwitz. Jag har väldigt liten släkt på grund av det. De utrotades helt av riktiga nazister. Jag såg det här som hans mörka år. Den Opie jag träffade är dock en helt annorlunda person i dag. Jag är tacksam för att att jag inte träffade honom under hans dåliga år. De är uppenbarligen inte saker han ställer sig bakom i dag. Om han inte hittat jediism hade han kanske hållit på med Breitbart. Jag vet inte var han skulle vara.

Några stora lärdomar från jediismen?
Opie hjälpte mig komma över ett breakup. Enligt honom var hela grejen med att vara jedi och hur man tar itu med en svår situation att man måste helt och hållet acceptera någonting, och sen bestämma hur man känner över det. Hur man reagerar på den situationen avgöra om man är på den ljusa eller mörka sidan, om man är en jedi eller en sith, och om man är positivt eller negativt laddad. Och jag kom fram till att jag ofta i mitt liv inte helt accepterade saker. Det fanns alltid en viss förnekelse i en situation. Acceptera det, förneka det inte och rationalisera det inte som något annat. Sitt med de obekväma känslorna. Och reagera. Se på hur du själv reagerar och ta ansvar för det.