Glöm Barb: Fuck Nancy

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

VARNING: Den här artikeln innehåller spoilers (duh)

Videos by VICE

Det sämsta med uppföljare – det andra albumet, säsong två, den första av en rad trötta fortsättningar där man trodde att mördaren var död men sen drar hans tvillingbror igång en rad copycat-mord – är att de alltid förstör originalet för en. Piedestalen man placerat ens tidigare favoritverk på kommer smulas sönder i en hög av plotholes, utbytta skådespelare, risiga ballader och orimliga karaktärsutvecklingar. Det som du en gång i tiden älskade börjar du hata. Det är Blair Witch 2. Det är Nancy i Stranger Things 2.

På riktigt, fuck Nancy.

Efter nio bakfulla timmar paralyserad i min soffa förra helgen, täckt i Digestivesmulor, känner jag mig berättigad att säga att jag hatar Nancy Wheeler. Nancy Wheeler är bara… hemsk. Nancy Wheeler är så hemsk att när hon lämnar Hawkins i flera dagar – staden där barn mystiskt försvinner och hamnar i ett fruktansvärt parallellt universum fulla med helvetesdjur – bryr sig varken hennes mamma eller pappa. När Dustin går hem till familjen Wheeler rycker pappa Wheeler bara på axlarna och säger: “Våra barn bor inte här längre.” De kanske är såna där föräldrar som tror på “tough love”, men ändå: de bryr sig uppenbarligen inte ett skit. De bryr sig inte ett jävla skit om Nancy.

Att hata Nancy känns subversivt. Det känns fel på något sätt. Man “ska” inte hata henne egentligen, verkar den känslan säga. Man ska inte hata henne eftersom Nancy Wheeler är En Tuff Tjej. Hon är stark. Hon dödar monster. Hon klipper sig. Hon ligger med vem hon vill, när hon vill. Hon dricker. Hon står upp mot amerikanska myndigheter. Man ska tycka om henne egentligen.



Med det sagt, på bara två korta säsonger har Stranger Things fått ett rykte av att vända upp-och-ner på våra förväntningar av 80-talets typiska filmtroper – titta bara på Steve Harrington – så det kanske är rimligt att Nancy Wheeler, vår småstadsängel, inte faktiskt blev den hjälte vi vill enas runt. Det är därför när hon till slut får ihop det med superkarismatiska Jonathan – som IRL, om han levde år 2017, skulle utan tvekan ha på sig Old Skool Vans och lyssna på Joy Division och läsa Charles Bukowski och ghosta dig för att du inte “fattar” honom – som det känns tomt. Det var ju den här kärleken du hade hoppats på! Det var så här det var menat att bli! Så varför är du inte glad? Precis, eftersom Nancy suger. Och eftersom vi var tvungna att se implosionen av den Oväntade Snälla Killen™, Steve Harrington, för att komma till den punkten.

Steve är en bra person. Han var inte alltid en bra person. Men nu är Steve en god och snäll person som har offrat sin tid för att hjälpa barnen i Hawkins att bekämpa ondska. Han gjorde det inte ens för att imponera på dig, Nancy. Du var inte ens där för att kunna se det. Han gjorde det för att han bryr sig. Steve förtjänar bättre än dig, en tjej som skrattar åt det personliga brev han skrivit för sin universitetsansökan och som skriker på honom på toan på hemmafester. Och ja, såklart har du all rätt i världen att själv bestämma vem du ligger med. Men alltså, Steve fotade i alla fall aldrig dig när du hade sex med någon annan.

Det går inte att förneka att Nancy haft några stunder då hon uppvisat vänlighet. Det finns en glimt av hopp för henne. Scenen då hon ser Dustin förtvivlat sitta och gråta för att han blivit nobbad av tjejer på skolbalen och då börjar dansa med honom får det att rinna i tårkanalerna. Men vi gråter inte för att Dustin äntligen fått en vinst från tjejen som grymt smällde igen dörren i hans ansikte i första säsongen. Vi gråter eftersom vem är Dustin – med sin nyfunna hårspray och sorgsna, vänliga ögon och hans aura av “misslyckas rätt ofta med tjejer” – om inte en mindre, yngre Steve Harrington, som nu är älskad och omtyckt över hela världen?

Det är lätt att vifta bort Nancys grymheter eftersom a) hon älskar inte Steve på riktigt; b) hon har delat många tidigare upplevelser med Jonathan; c) hon bestämmer helt själv över sitt kärleksliv och sexualitet – hon är en vuxen kvinna, herregud, kan du bara låta henne vara. Men kolla här: Nancy är inte Stranger Things feministiska frälsare bara för att hon dumpade Steve (det är Eleven, såklart, eller kanske Joyce, eller Max, eller Erica, eller Kali, eller på riktigt vilken annan kvinnlig karaktär i serien som helst). Till och med när hon försöker göra en god gärning (dansen med Dustin) kan hon inte motstå frestelsen att vara hatisk.

“Tjejer i den här åldern är dumma,” säger hon, lyckligt ovetande om a) sin egen latenta kvinnofientlighet; b) hur likgiltigt och dumt hon dumpade Steve; och c) det faktum att en “inte som andra tjejer”-attityd och känslor av överlägsenhet är vad som ledde till att hennes puckade och lika hemska vän Barb dog ett år tidigare. De vill att vi ska himla med ögonen när andra karaktärer – som Billy – kallar Nancy för en “prinsessa”, vilket avfärdar hennes djup och ignorerar hennes färdigheter som monstermördare, men Nancy är ju i själva verket en prinsessa. Hon tyckte hon var bättre än Barb. Hon tyckte hon var bättre än Jonathan, Steve, Dustin. Hon tycker hon är bättre än andra tjejer. Det är hon inte. Hon är bevisligen sämre.

Jag menar inte att det inte finns hopp för säsong tre. Det är möjligt att det finns utrymme för Nancy att utvecklas som person. Det här är, kortfattat, vad jag förutser kommer hända:

Öppningsscen: en mörk utomhusmiljö full med aska. The Upside Down. Tystnad. Sedan, avlägset, ett fruktansvärt skrik. Nancy Wheeler kommer in i bild; hon försöker desperat fly från the Upside Down. Hon ropar på hjälp. Det finns ingen som kan hjälpa henne. Nancy är dömd att för evigt sväva runt i the Upside Down och vara tvungen att konfrontera sitt grymma beteende de senaste åren – hennes enda sällskap är det ruttnade liket av hennes vän Störiga Barb. I den riktiga världen fortsätter livet som vanligt. Steve Harrington – nu polischef vid 21 års ålder, efter att Hopper sa upp sig för att uppfostra Eleven och Will och Jonathan tillsammans med sin nya fru Joyce Byers – ler på väg till jobbet, medan hans fagra hår rufsas till av en lätt bris. Han är fri.

På riktigt, fuck Nancy.