resor

Foton från ett gömt backpacker-paradis

Fotografen Rebecca Rütten delar med sig av bilderna från ett paradis i boken 'Never-Never Land'.

av Rebecca Rütten | Text: Lukas Kammer
2017 07 04, 11:10am

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

Förra året spenderade fotografen Rebecca Rütten tre månader på ett avskilt hostel på en tropisk ö där en grupp backpackers hittade ett slags Utopia. Hon dokumenterade dessa lättklädda fria själars dagliga utsvävningar, de flesta av vilka kom från västvärlden och var privilegierade nog att kunna fly från deras vardagsliv flera månader i taget. Rebecca försökte hålla ett objektivt avstånd från dem, men givetvis ville hon inte heller missa festerna. Det enda sättet för henne att komma nära sina motiv var att komma in i den här hedonistiska gruppen som försöker hitta meningen med livet genom att köra dricklekar och knulla varandra massa.

Slutresultatet blev en bok med titeln Never-Never Land, som börjar med idylliska foton tagna i en vacker regnskog och på en gris som plaskar i havet. Plötsligt kommer ett foto på två personer som moonar kameran och precis tatuerat in frågan "¿POR QUÉ NO?" ("varför inte?) på sig. Rebecca nämner inte var exakt hostelet ligger, eftersom hon vill skydda det från att översvämmas av besökare.

Jag pratade med Rebecca om hur hon tänkte kring fotoserien.

VICE: Din bok fick mig att tänka på The Beach – massa unga i ett avskilt paradis, avskärmade från resten av världen, som blir packade i en potentiellt ohälsosam gruppdynamik. Var du orolig innan över hur det skulle vara när du kom till hostelet?
Rebecca Rütten: Jag var faktiskt inte det. Första gången jag var på det här hostelet var i januari 2014. Alla hade klätt ut sig, musiken var bra och spelades högt, människorna var spännande och allting kändes så intensivt. Det var verkligen en känsla av samhörighet. För Never-Never Land åkte jag tillbaka för att se om den här livsstilen verkligen är så bekymmerslös som den kan verka. Men jag borde ha ifrågasatt det överflöd jag märkte även när jag var där en så kort period första gången.

När man läser dina dagboksinlägg är det tydligt att du förlorar ditt objektiva avstånd för varje dag som går.
Det faktum att det här var ett fotoprojekt låg alltid i mitt bakhuvud, men det var svårt att hålla mitt avstånd. Internet fungerade bara ibland, så jag hade väldigt lite kontakt med mina vänner och familj. Många av gästerna hade varit där ett bra tag, och nyanlända blev genast informerade om alla regler. Det var viktigt att tillhöra gruppen. Alla var med på dricklekar och självklart uppmuntrade man sex. Allting kom ner till den här känslan av lappsjuka som hela gruppen hade.

Hur fångade du allt på bild när du själv inte ens var nykter?
Jag hade alltid en liten kamera i min väska. Att fånga allting var svårt för jag ville alltid vara med på allt och ha kul. Jag slutade ha kul när jag började inse hur repetitivt allt var. Och jag såg allt fler människor som inte verkade må bra som försökte döva sina känslor, vilket inte så annorlunda från det som händer på vilken klubb som helst en lördagskväll – ibland vill folk bara förlora sig.

Rebecca

Hostelet verkar ligga djupt inne i regnskogen, hur var det där?
Det är tropiskt – det är galet mycket skorpioner, papegojor och apor. Jag råkade kliva på en boaorm en gång. Landskapen var fantastiska, men det var onekligen farligt. Människor som var helt väck började reta djuren. Och det låg så isolerat i en sån del av världen där man inte bara kan sticka till ett sjukhus om man råkar ut för något. De flesta av gästerna tog bara massa smärtstillande och hoppades att vad det nu var som var fel med dem skulle gå över.

Kan du berätta lite om de handskrivna dagboksinläggen vi kan se i boken?
Jag frågade ett gäng intressanta karaktärer som jag träffade där om deras liv och bad dem skriva sina svar i min dagbok. Det är fantastiskt hur naivt vissa av dem såg på sin tid där. De skrev saker som, "Det här har varit mitt livs bästa upplevelse," och sen på bilderna ser man folk som spyr och någon som trycker upp sin pung i någons ansikte.

Ett gästinlägg i Rebeccas dagbok. "För att det ska vara viktigt måste det ha värde, för att det ska värde måste vi få någonting av det. Vad får vi av att resa? Förståelse. Kunskap. Avlägsnandet av externa influenser som fördunklar våra personliga sanningar. INSIKT!"

Hur känner du inför backpacking efter din upplevelse?
Jag frågar mig själv varför det främst är vita medelklassungar som försöker bygga de här eskapistiska utopier i u-länder utan att involvera lokalbefolkningen. Varför väljer de att åka till de här politiskt svaga länderna – bara för att vädret är underbart? Eller är det för att de känner att ingen kommer störa dem där?

Backpacking brukade vara min religion – jag trodde det var det enda riktiga sättet att leva på. Men jag är mer kritisk till det nu. När jag reser letar jag efter utbyten med människor och saker som jag inte förstår än, jag vill komma ur min bubbla. Hostelet är en bubbla.

Scrolla ner för fler av Rebeccas bilder

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tyska i maj 2016.

Du kan se Rebeccas övriga verk här eller på Instagram.

Mer på VICE:

Folk berättar om när de blev dyngraka och vaknade upp i ett annat land

Vad jag lärde mig av att växa upp i Magaluf

En tidskapsel från den gamla goda tiden man oftast glömmer bort