Den här artikeln publicerades i samarbete med the Marshall Project.
Jag skakar. Jag skriker. Mitt hjärta bultar. Jag hoppar upp ur sängen och direkt sluter sig stålväggarna om mig.
Videos by VICE
Tjocka galler är framför mig. Jag sträcker mig mot dem.
“Kan någon hjälpa mig.”
Jag hör en röst och försöker svara.
“Det är okej, Jason… andas… det är bara en mardröm.”
Plötsligt vaknar jag upp i ett rum ungefär lika stort som en dubbelsäng, med ett galler som öppnas och stängs av en osynlig hand. Min säng är en metallskiva med en tunn plastmadrass som underlag. Väggarna är täckta av ett lager grön lack och är prickiga med konstellationer av oidentifierade fläckar.
Jag är fortfarande för rädd för att somna om, men jag vill inte titta på cellens väggar, så jag drar täcket över huvudet och försöker slumra till. Jag väljer hellre att drömma en mardröm framför att vara på det här stället.
För fyra timmar sen slog gallret igen bakom mig, så som den gjort varje dag de senaste 18 åren. Men jag har fortfarande inte vant mig vid ljudet – det påminner mig om hur jag hamnade här från första början.
“Varje övergrepp lämnade mig kvar med känslan att mitt liv inte var mitt eget.”
Det var juli 1997. Jag var 18 år gammal och bodde i Sunset Park i Brooklyn och hade ingen prick i brottsregistret. Jag hade en styvfar som var allvarligt beroende av kokain och alkohol. Bara vetskapen att han skulle komma hem från jobbet fyllde mig med rädsla.
Om jag tittade på tv när han ville göra det örfilade han mig, ströp mig, slog mig i magen så hårt att jag föll ner på golvet där jag gråtandes fick kippa efter andan. När jag inte kunde äta upp middagen tryckte han upp resterna i mitt ansikte och fick mig att sitta på knä i ett hörn, naken, mitt ansikte hårt pressat mot väggen. “Jag erkänner att jag felat. Förlåt, herrn,” tvingade han mig att säga om och om igen.
Min styvfar lättade inte sina skuldkänslor genom att ge mig gåvor eller kärlek, vilket man kanske hört att vissa misshandlare gör. I stället tvingade han mig att göra saker för sin sexuella njutning.
Varje övergrepp lämnade mig kvar med känslan att mitt liv inte var mitt eget.
Jag började ta droger för att domna bort, och två år innan jag hamnade i fängelse mötte jag en kille som hette Steven, a.k.a. Drama.
När Steven började sikta in sig på mig och mobba mig för att jag var spinkig och för mina kläder försvarade jag mig inte. Jag var van vid att stå ut med misshandel i tystnad, oavsett hur mycket raseri jag kände inombords. Han kallade mig för fegis och hotade att “slå sönder mitt jävla ansikte” om jag bara råkade titta på honom på fel sätt. Han stal pengar från mig, örfilade mig, kastade stenar på mig, slog mig med ett järnrör – allt för att utöva sin dominans. Ju mer jag bad honom att lämna mig ifred, desto värre blev han. Månad efter månad passerade och jag försökte undvika honom genom att hänga i ett annat kvarter. Men han letade upp mig.
Jag blev deprimerad. Paranoid. Jag började ifrågasätta varför jag levde. Jag övervägde att hänga mig själv från ljusanordningen bredvid mitt badrum, skära upp handlederna eller hoppa från en bro. Jag bestämde mig för att jag skulle stoppa in en pistol i munnen och trycka på avtryckaren.
Relaterat: Gruppterapi bakom galler:
Natten då jag hade planerat att ta mitt eget liv kontaktade jag två vänner – en för att köpa alkohol och den andra för att röka marijuana. De sa att de skulle hämta upp mig vid åtta på kvällen.
När jag gick in i mammas rum var hon knappt vid medvetande, fast i en dvala inducerad av heroin. Jag öppnade garderobsdörren och började rota igenom hennes kläder tills jag hittade träasken. Inuti den var samma pistol min styvfar brukade hota mig med om jag någonsin käftade emot eller berättade för någon om misshandeln.
Jag stängde asken och stod där en minut. Sen öppnade jag den igen, tog ut pistolen och la den i fickan. Jag kunde känna pistolens vikt mot mitt ben.
När Miguel och Israel kom körde vi till en spritaffär där Israel köpte en flaska med två liter Bacardi. Sen släppte Israel av oss i en närliggande park medan han åkte för att avsluta sitt skift som taxichaufför*. Inom kort hade jag nästan druckit upp hela flaskan. Sen började vi röka gräs.
Jag började tänka på min syster, Lenamarie, som alltid tvättade och strök mina kläder och såg till att jag aldrig gick till sängs hungrig. Hon brukade berätta sagor för mig på kvällarna. Hon försökte till och med skydda mig från vår styvfars misshandel, men då började han slå och hota henne istället. Jag ville säga till henne hur mycket jag älskade henne och tacka henne. Jag kanske behövde ta farväl.
När jag kom hem till henne märkte hon hur full jag var och försökte få mig att sova över där. Så fort hon gick på toaletten gick jag därifrån.
Självmordstankarna var överväldigande.
Miguel och jag mötte upp Israel och jag bad dem släppa av mig vid parken. De stannade först vid en butik och köpte lite öl och cigaretter tills när de skulle komma hem.
Jag klev ur bilen för att ta lite luft. Mitt huvud snurrade av all sprit och marijuana.
Medan jag långsamt tog in min omgivning märkte jag en grupp med bekanta ansikten från min barndom. De var som monster som låg på lur. Jag kände mig vettskrämd. Det var då jag såg vad som verkade vara en hybrid av Steven och min styvfar slå och sparka mig. Deras ansikten förändrades och smälte ihop i mitt huvud. Jag kunde höra blodet rusa i öronen.
Jag tog ut min pistol och blundade. Ett slags poppande ljud lät som jag fortfarande minns och tänker på än i dag.
Jag öppnade ögonen och förväntade mig kunna se min själ lämna min kropp eller ett skarpt ljus. Istället såg jag någon ligga på marken.
“I dag tänker jag att kanske han också blev misshandlad av en förälder. Det var kanske någon som gjorde honom illa också och det var därför han gjorde illa mig. Jag vet inte.”
Nu när jag sitter här i min mörka, trånga bur, sömnlös och plågad av minnena av det jag gjorde för att hamna här, kan jag inte annat än hata mig själv för vad jag gjorde. För att jag blev till ett av monstren.
Jag tänker på honom, Steven, och faktumet kvarstår att han mobbade mig. Men jag dödade honom. I dag tänker jag att kanske han också blev misshandlad av en förälder. Det var kanske någon som gjorde honom illa också och det var därför han gjorde illa mig. Jag vet inte.
Men jag är trasig. Och hur mycket jag än önskar att allt var en mardröm får gallret som stängs igen mig att minnas sanningen.
*Israel dementerade skribentens version av händelser. Han hävdade att han inte var vän med Rodriguez och Miguel innan han körde iväg dem från brottsplatsen, och att Rodriguez kidnappade honom och stal hans kommunikationsradio efter mordet.
Jason Rodriguez, 37, är fängslad på Shawangunk Correctional Facility i Wallkill, New York, där han avtjänar ett 37,5 år till livstids fängelsestraff för ett mord han begick när han var 18 år gammal. Han blev även dömd för innehavande av mordvapen och rån. Rodriguez hävdar att han inte begick det senare brottet.
More
From VICE
-
The 2023 Snow Moon. (Photo by Matt Cardy / Getty Images) -
(Photo by Chris Weeks/WireImage) -
Alleged iPhone SE 4 – Credit: Majin Bu -
Apple TV on phone screen — Credit: hocus-focus/Getty Images